Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

Explore posts in the same categories: "Min vän Stieg Larsson", AFA, Afrika, Afrikas horn, Anders Hellberg, Contra, Dagens Nyheter, Dawit Isaak, DFFG, EPLF, Eritrea, Etiopien, Eva Gabrielsson, Expo, Expressen, Hill-stiftelsen, KAF, Kommunism, Kurdo Baksi, Lisbeth Salander, marxism, Millennium-trilogin, Nicaragua, Sandinisterna, Searchlight, Skelleftehamn, Socialism, Socialistiska partiet, Stieg Larsson, Stig Larsson, Sverige, Sverigedemokraterna, Tidningarnas telegrambyrå, Västerbotten