Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Annonser
Explore posts in the same categories: "Put", "Sanning och lögn i kommunismen", "Subjektivism och individualism i social filosofi", Albert Aronsson, Alexander Solzjenitsyn, Antisemitism, Europa, fascism, Fjodor Dostojevskij, G. W. F. Hegel, Immanuel Kant, judar, Kiev, Kommunism, kristendomen, marxism, Moskva, nationalsocialism, Nikolaj Berdjajev, Paris, Pjotr Stolypin, Rysk-ortodoxa kyrkan, Ryssland, Smålandsposten, Socialism, Sovjetunionen, Sven Stolpe, V. I. Lenin, Vjechi-rörelsen, Vladimir Solovjov

7 kommentarer på “Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev”

  1. Johan Says:

    Gäsp, vilken stendött trist blogg.

  2. Tommy Hansson Says:

    Ja, om du vill ha underhållning, smart layout och populärt skriva texter får du söka dig annorstädes, Johan.

    Min enda målsättning är att ta upp ämnen jag finner viktiga och intressanta.

  3. Anonym Says:

    Intressant och välskriven artikel Tommy! Alexander Solzjenitsyn ska det bli intressant att läsa vad du har att säga om. Skrev han inte rätt nyligen en ganska diger lunta om rysk judenhet? Ryssland är förövrigt otroligt intressant. Jag har läst två fantastiska böcker om Ryssland under kommunismen. Dels ”Den ryska revolutionen” av Richard Pipes och dels ”A History of The Soviet Union” av Geoffrey Hosking. Det var ögonöppnande verk.

    Däremot saknar jag verk om den post-sovjetiska tiden. För en tid sedan läste jag ut ”Samtiens historia” av Timothy Garton Ash. Inte med fokus på Ryssland men dock högintressant. Ash har en mycket bra hemsida där flera av hans essäer kan läsas:

    http://www.timothygartonash.com/essays.html

    Har du något tips på böcker på endera svenska eller engelska om Ryssland efter kommunismens fall? Det skulle jag vilja läsa om efter att jag avslutat Simon Sebags ”Den unge Stalin”.

  4. Tommy Hansson Says:

    http://translate.google.se/translate?hl=sv&langpair=en%7Csv&u=http://reason.com/archives/2004/05/01/traditional-prejudices

    Tack, Anonym.

    Det är fascinerande med dessa ryska filosofer/författare som varnade för, led under och slutligen störtade (eller i varje fall starkt bidrog till dess fall) kommunismen.

    Jo, Solzjenitsyns sista verk (tror jag) handlade om judarna i den ryska historien. Den verkar inte alldeles lätt att få tag i. Överst en länk till en av de få artiklar jag hittat på nätet i detta ämne.

  5. Lars Sjögren Says:

    Intressant och initierad artikel om Berdjajev. Ser framemot att läsa din artikel om Solzjenitsyn. Undertecknad är mycket intressead av rysk kultur och historia. Planerar att läsa nyutgivna böcker av Stig Fredrikson och Per-Arne Bodin om Ryssland.
    Har nyss läst en novellsamling av Anton Tjechov. Hade väntat mig något mer av denna. Hans skildring av resan till Sachalin, var för mig betydligt intressantare. (Förvisso olika genrer).
    http://larssjogren.wordpress.com/

    • Tommy Hansson Says:

      Artikeln om Solzjenitsyn hittar du i min blogg, skriven den 27 februari.

      Har också läst Tjechovs bok om Sachalin – den griper verkligen tag i en!


  6. […] ”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.” https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/13/fyra-skaggiga-ryssar-iii-nikolaj-berdjajev/ […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: