Jesus i ett judiskt perspektiv

Ty ett barn varder oss fött, en son är oss given. Och på hans axlar skall herradömet vila och detta skall vara hans namn: Allvis härskare, gudomlig hjälte, evig fader, Fridsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike.

Så skriver profeten Jesaja (9:6-7) om den kommande frälsaren, Messias (hebreiska Meshiah, ”den smorde”, ”konungen”). Detta var det hopp det utvalda judiska folket hade för framtiden under gammaltestamentlig tid och fortfarande har. Det är viktigt att komma ihåg att Jesus (hebreiska Jeshua) verkade i ett judiskt sammanhang om vi vill förstå honom på rätt sätt. Profetian gäller också det judiska folk som Jesus var sprungen ur ”av Jesse rot och stam”. I Talmud heter det: ”Davidstelningen kommer endast att uppträda i ett släkte, som består av idel oskyldiga eller av idel skyldiga.”

Jesu gudomliga mission hade emellertid en dimension som knappast någon av hans samtida förstod, troligen inte ens hans lärjungar: den andliga dimensionen. I det judiska folkets perspektiv var Meshiah en konung som skulle förlösa Israel ur dess betryck. Detta var naturligtvis också en del av den messianska uppgfiften. Men han skulle också etablera himmelriket på jorden, något som Michael Grant kraftigt understryker i sin bok Jesus (Weidenfeld & Nicolson, London 1977). Detta budskap var en vidareutveckling av judendomen, samtidigt som det vilade på de judiska normerna. Som Jesus själv sade: ”Jag har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att fullborda dem.”

Jesus var således fast rotad i den judiska myllan av seder och traditioner men tillförde ytterligare en dimension till dessa. Hans uppgift var inte bara att frälsa den judiska nationen, Israel, utan mänskligheten i dess helhet. Det var också det som var så svårt för det utvalda folkets företrädare – prästerskapet och de laglärde – att förstå. Även Jesu lärjungar hade klara problem med att förstå detta, vilket de fyra evangelierna visar med all önskvärd tydlighet.

Det är riktigt att Jesus i första hand i sin missionsverksamhet vände sig till ”Israels barn”, men på sikt ville han nå ut till alla – så odlade han kontakter med romerska soldater, vilka var den hatade ockupationsmaktens företrädare; de föraktade tulltjänstemännen; kvinnor, till och med prostituerade sådana; spetälska och andra svårt sjuka och handikappade; mentalt störda, ”besatta” individer; samt de av judarna avskydda samarierna. Denne judiske mästare lät sig bjudas på middag av syndare och publikaner och han omvandlade i sitt första dokumenterade mirakel vatten till förstklassigt vin vid en bröllopsfest i Kana (Johannesevangeliets andra kapitel). Intet under då att han blev kallad både frossare och suput. I sitt religiösa budskap predikade Jesus kärlek även gentemot fiender och han drog sig inte för att kalla Gud sin far och därmed utnämna sig själv till Guds son.

Jesu livsstil och budskap väckte stort uppseende i det lilla Palestina med dess begränsade folkmängd och där nästan alla platser fanns inom gångavstånd. Han fick talrika anhängare men också gott om fiender, av vilka de senare anklagade honom för storhetsvansinne, för att vilja riva ner Jerusalems heliga tempel, för att driva ut onda andar med tillhjälp av ondskans furstemakter, för att han uppgav sig kunna förlåta synder och upphäva sabbaten, för snart sagt allt hans belackare hade fantasi nog att komma på. Allt detta ledde omsider fram till kosfästelsen på Golgata, den mest skamliga och plågsamma avrättningsmetod samtiden hade uppfunnit.

Västra muren, även kallad Klagomuren, är det enda som återstår av Jerusalems tempel.

Det framgår av Bibelns evangelier att Jesus flera gånger varit nära att bli stenad till döds, men uppenbarligen vågade man inte göra något så drastiskt mot en förkunnare som åtnjöt ett brett folkligt stöd. I stället överlät prästerskapet åt romarna att utföra det smutsiga jobbet under förespeglingen att Jesus utgjorde ett hot mot den romerska kejsarmakten, vilket inte alls var sant. Som nämnts hade Jesus gott om kontakter inom den romerska krigsmakten och hade också sagt sig vilja giva ”kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Jesus var således ingen politisk upprorsmakare som senare tiders liberalteologer velat göra gällande.

Allt vad Jesus var intresserad av var att bli trodd på och att därmed bli i stånd att upprätta Guds rike på jorden genom en förändring av människornas hjärtan. Jesu budskap finns sammanfattat i Bergspredikan, vilken redovisas i Matteusevangeliet kapitel 5 till 7, och även i Herrens bön. När Jesus märkte att han inte blev trodd på utslungade han dessa förtvivlans ord som återges i Lukasevangeliet 13:34-35:

Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet. Men jag säger eder: I skolen icke se mig, förrän den tid kommer, då I sägen: ‘Välsignad vare han som kommer, I Herrens namn.

Det var dock inte Jesus som utformade kristendomen. Det gjorde den före detta fariséen Saulus från Tarsos, han som efter sin spektakulära omvändelse på vägen till Damaskus tog sig namnet Paulus och blev en outtröttlig apostel och förkunnare som ständigt var på resande fot till de kristna församlingarna i den romerska världen, och vars brev finns samlade i Nya testamentet. Paulus och omsider även Jesu främste lärjunge, Simon Petrus, drev på för att sprida Jesu budskap. Judiska seder och bruk avskaffades efter hand, främst omskärelsen och de strikta matreglerna; sabbaten kom att hållas på söndagar i stället för lördagar.

Omsider spreds kristendomen, som Paulus hade utformat den, i allt vidare cirklar och blev dryga tre århundraden efter Jesu död på korset statsreligion i det romerska riket. Och ”under resans gång” fick det budskap som utgick från Jesus ett innehåll det inte hade haft från begynnelsen. Några exempel härpå är synen på Jesus som Gud, treenigheten och jungfrufödseln. Jesus själv predikade inget av detta, som var helt främmande för den judiska miljö i vilken Jesus rörde sig. Dessa dogmer tillkom på politiska kyrkomöten hundratals år efter Jesu korta levnad och hade som syfte att hålla ihop kristenheten och från denna rensa ut element som de tongivande ideologerna fann politiskt/teologiskt inkorrekta. Låt oss titta närmare på ovan nämnda tre exempel:

Jesus som Gud

Det var kyrkopolitikerna som gjorde Jesus till Gud vid kyrkomötet i Nicea år 325 för att därefter börja stöta ut alla avvikare. Fler kyrkomöten följde. En religiös lögn blir emellertid inte sann endast därför att den beslutats om vid ett eller annat kyrkomöte. Tanken om Jesus som Gud är egentligen grotesk. Jesus benämnde stundom sig själv, med hänvisning till de judiska skrifterna, såsom ”Människosonen”. Han ansåg sig också ha en unikt nära relation till Gud, vilken han kallade Abba, det vill säga far eller pappa. Han var Guds son men definitivt inte Gud själv. Johannesevangeliets författare har till och med lyckats få det till att Jesus fanns före  jordens skapelse!

 En ikon med apostlarna Paulus och Petrus.

Vem som helst kan enkelt förvissa sig om att Jesus, enligt vad som finns upptecknat i Nya testamentets skrifter, ingenstädes talar om sig själv som Gud. Tvärtom klargjorde han upprepade gånger den skillnad som fanns mellan honom och Gud. Exempelvis då han undervisar en rik ung man om livets väg (Matteus 19:17):

Han sade till honom: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? En finnes som är god /det vill säga Gud/. Men vill du ingå i livet så håll buden.

I Johannesevangeliet 17:3 berättas hur Jesus ber för sig själv, lärjungarna och alla som trodde på honom:

Och detta är evigt liv, att de känna dig, den ende sanne Guden, och den du har sänt, Jesus Kristus. Jag har förhärligat dig på jorden, genom att fullborda det verk som du har givit mig att utföra.

Det finns många fler bibliska exempel på hur Jesus för en levande dialog med Gud. Han ber givetvis inte till sig själv vid dessa tillfällen, och han ropar inte till sig själv ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” när han hänger på korset!

Treenigheten

En annan minst sagt etablerad kristen dogm rör treenigheten, också den finslipad vid kyrkopolitiska möten på 300-400-talen, den treenighet som sägs bestå av Fader, Son och Helig Ande. Inte heller treenigheten har något stöd i Bibeln, i alla fall inte som teologisk dogm eller formel.

När evangelierna talar om fadern, sonen och den helige anden, sker detta främst för att a) etablera den monoteistiska tron på en enda Gud som har skapat allting; b) fastslå att Jesus var Guds son och att det gudomliga därför fanns i honom; och c) visa, att lärjungarna och andra som trodde på Jesus även efter dennes död, genom den så kallade helige ande, kunde känna inspiration från honom.

Jungfrufödseln

Tesen om jungfrufödseln ingår också i de etablerade kristna trosbekännelserna. Ändå är den inte speciellt väl underbyggd i Bibeln. I ett profetiskt stycke i Jesaja 7:14 står enligt den hebreiska översättningen:

Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss.”

Det är i den grekiska versionen det ord som i hebreiskan tolkas som ”ung kvinna” blir ”jungfru.”

I Nya testamentet är det endast Matteus och Lukas som alls omnämner Jesu födelse och då associerar den med jungfrufödsel. Markus och Johannes intresserar sig föga för Jesu födelse; den förstnämnde nämner inte Josefs namn och den senare utelämnar Marias namn. Vare sig Markus, Johannes eller Paulus framför någon som helst tanke om att Jesu moder kunde bli havande utan manlig inblandning.

Ändå har jungfrufödseln blivit en föga ifrågasatt kristen doktrin. Om jag får våga mig på en gissning så beror detta på den gamla synen på sexualiteten som något i sig syndigt. Paulus hävdar ju till exempel att det var bättre att vara ogift för den som kunde bära det, och inom katolicismen förständigas präster att leva i celibat. Min slutsats är därför att Jesus, en människa av kött och blod, hade en jordisk far. Hur det var med den saken får vi en fingervisning om i Lukas 1: 39:

En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden. Och hon trädde in i Sakarias hus och hälsade Elisabet.

Här stannade Maria i tre månader hos sin fränka Elisabet, som var havande med det barn som skulle växa upp och bli Johannes döparen, och dennas man, prästen Sakarias. Vi kan, som jag ser det, ganska enkelt sluta oss till att det var Sakarias som var Jesu jordiske far och att det var till honom som den helige ande förde Maria för att Guds profetia skulle gå i uppfyllelse. Varav naturligtvis också följer att Jesus och Johannes var halvbröder.

Också bilden av en förnedrad och korsfäst Meshiah är fullständigt främmande för den judiska religionen. Det var därför nödvändigt för Paulus att vända sig till hedningarna – det vill säga icke-judarna – med budskapet om frälsaren som dog på korset för våra synder och därmed skapade förutsättningarna för människans andliga frälsning.

imagesCA86O10V

En grupp ultraortodoxa judar i synagogan.

Jesus hade dock varit jude och som sådan givetvis i första hand vänt sig till sitt eget folk. Han bar säkerligen en traditionell bönemantel, tallit, vid föreskrivna tillfällen samt böneremmarna, tefillin, kring vänstra armen (högra för en vänsterhänt) och huvudet. Dessa var försedda med läderkapslar där små remsor med torahverser förvarades.  Han predikade i synagogorna och vände sig till samtidens ledande judiska grupperingar: fariséerna, saddukéerna, essenerna och de lagkloka.

Det måste emellertid snart ha gått  upp för Jesus att han inte skulle lyckas övertyga dessa om att det var han, en enkel man av folket med snickarbakgrund från Nasaret i det relativt avlägsna och illa sedda Galileen, som var den väntade Meshiah. Han valde i det läget att gå den tunga offervägen, bli martyr. Det fanns biblisk sanktion också för en sådan väg. Jesus kunde då hänvisa till utsagan i Deutereo Jesaja, 53e kapitlet, om ”den lidande tjänaren”, ”smärtornas man”.

Man kan dock med visst fog ställa sig frågan vad som hade hänt om Jesus hade valt en annan väg. När han blev varse det kompakta motstånd som hade bildats mot honom i ledande religiösa kretsar kunde han helt enkelt ha flytt fältet och begivit sig till exempelvis Alexandria i Egypten, som vid denna tid var ett livaktigt centrum för judiska tankar, eller kanske rentav Rom, som också hade en talrik judisk befolkning. Här kunde han ha börjat på ny kula och kanske lyckats bättre med att vinna gehör för sitt budskap.

Nu blev det inte så och vi kan omöjligt veta vad som hade hänt om Jesus hade valt den vägen i stället för att låta sig spikas upp på ett kors.

En följd av att judenhetens ledande representanter avvisade Jesus är under alla omständigheter den antijudiska tendens som finns i Nya testamentet och som lett fram till skändliga företeelser som antisemitism och judehat och i tidernas fullbordan också den nationalsocialistiska Förintelsen. Judar har genom historien av kristna belackare ibland skällts för att vara ”gudsmördare”, en pervers följd av det orimliga synsättet att Jesus är Gud.

Annonser
Explore posts in the same categories: Alexandria, Bergspredikan, Bibeln, Damaskus, den helige anden, Elisabet, essener, fariséer, Förintelsen, Galiléen, Golgata, Gud, Herrens bön, Immanu El, Israel, Jerusalem, Jesaja, Jesu bergspredikan, Jesu korsfästelse, Jesus, Johannes döparen, Johannesevangeliet, Josef, judar, Judeen, judendomen, judenheten, jungfrufödsel, Kana, Klagomuren, Lukas, Maria, Matteus, Matteusevangeliet, Människosonen, Messias, Michael Grant, Nasaret, Nicea, Nya testamentet, Palestina, Paulus, Rom, sabbat, saddukéer, Sakarias, Saulus, Simon Petrus, tallit, Talmud, Tarsos, tefillin

14 kommentarer på “Jesus i ett judiskt perspektiv”

  1. Jacob II Says:

    Hej, Tommy!
    Har själv träffat människor som menar att Jesus aldrig har existerat, och då menar jag att hyser man den åsikten är man dum i huvudet!
    En av dessa stödde sig på en forskare (?) som lär ha ägnat halva sitt liv åt att forska i saken vilket i och för sig väl knappast är att förvånas över. Det finns ju som bekant knäppgökar som lagt ner mycket tid på att få fram bevis för att förintelsen aldrig ägt rum heller.
    Självklart att Jesus har existerat. Det behöver man inte vara överdrivet religiöst lagd för att konstatera. Det räcker gott och väl med ett öppet sinnelag för historia i största allmänhet.
    Ditt inlägg ovan är en mycket logisk och verklighetsnära framställning som jag hoppas fler får ta del av.

    • Tommy Hansson Says:

      Att Jesus är en intressant figur bekräftas av det relativt stora antalet träffar detta blogginlägg fått.

      Trots att det är långt och inte överdrivet populärt hållet.

      Det finns som sagt folk som försökt leda i bevis att Jesus aldrig existerat liksom att Paulus och Jesus var samma person. Låt dem hållas, säger jag.

      Det finns dock åtminstone två historieskrivare förutom evangelisterna och övriga bibelskribenter, som bekrftat hans existens, nämligen Tacitus och Josephus.

  2. LPÖ Says:

    Oenigheten mellen kristna och judar om jesus är en av orsakerna till antisemitismens uppkomst i europa. Religiösa trätor har givit upphov till mycket ondska.

    Förlåt en religiöst obildad person, men är det inte så att man också talar om ett judeo-kristet kulturarv? Har inte Judendomen och kristendomen också mycket gemensamt? Rätten till liv och egendom så som det beskrivs i guds tio bud. Vi inom den judeo-kristna kulturen påstås också ha en förmåga till självkritik. I andra kulturer ser man ofta kritik som en kränkning eller som att man tapppar ansiktet inför andra. Rätta mig gärna om jag har fel.

    Själv är jag inte det minsta religiös, men jag kan se fördelen i att bevara ovannämnda inslag i vår kultur, om det nu är så att det är typiskt för vår kultur.

    Däremot har jag svårt att se det nödvändiga i att tro på en gud. Jag tycker att man kan bejaka det unika i det judeo-kristna kulturarvet(om det nu är unikt) och samtidigt förkasta det övernaturliga/religiösa.

  3. Tommy Hansson Says:

    Jo, visst är det så att den judiskt-kristna tvisten om Jesus givit upphov till mycket elände och i förlängningen till Förintelsen.

    Jag tillhör ju dem som betonar kontinuiteten mellan judendom och kristendom. De första kristna kommunitieterna var de facto judiska sekter som håll hårt på matreglerna, sabbatsfirandet, omskärelsen etcetera innan petrus fick sin uppenbarelse om att man kunde äta av allting.

    Och visst, Tio Guds bud är helt oundgängliga i såväl judendom som kristendom.

    Jag anser att man inte behöver vara religiös eller gudstroende för att inse värdet av religionen som viktig normskapare i ett samhälle. Där har Sturmark och övriga så kallade humanister mycket att lära. Det är ju inte givet att man kommer fram till slutsatsen att man skall hjälpa sina medmänniskor med enbart ett humanistiskt-sekulärt synsätt, för att ta ett exempel.

    Jag ger dig därför också delvis rätt i ditt sista påstående. Man kan, som jag ser det, till och med vara ateist och ändå erkänna den judeo-kristna traditionens fördelar. Jag känner en och annan ateist som faktiskt har den inställningen.

    Jag vill dock slutligen understryka att huvudorsaken till att man enligt min mening bör tro på religionen – inte nödvändigtvis judendomen eller kristendomen – är att Gud faktiskt existerar!

    • LPÖ Says:

      Du säger att gud existerar. Vilka bevis har du?

      • Tommy Hansson Says:

        Naturligtvis inga som Richard Dawkins skulle acceptera.

        Personligen behöver jag dock bara blicka upp mot stjärnhimlen eller rentav titta ut genom köksfönstret för att ta del av alla bevis jag behöver.

        Eller studera myrstacken nere i backen.

        All den skönhet och ordning jag då ser säger mig att det finns en Skapare.

  4. Isak Nygren Says:

    Den hebreiska formen av Messias som du använder har jag faktiskt aldrig sett förut. Jag känner endast till formen Mosiach (eller hur det nu stavas).


  5. Tommy Hansson säger:

    ”Personligen behöver jag dock bara blicka upp mot stjärnhimlen eller rentav titta ut genom köksfönstret för att ta del av alla bevis jag behöver.

    Eller studera myrstacken nere i backen.

    All den skönhet och ordning jag då ser säger mig att det finns en Skapare.”

    Tack Tommy för di blogginlägg. Tack särskilt för ovanstående visdom. Så ser jag det också. Eller gjorde. Jag ser inte längre. Jag bara noterar saker i förbifarten. Mina tankar gör mig blinda. Att kunna se Gud i vardagliga ting kräver att man har blivit kvitt de flesta av sina fördomar. Tankarna skymmer inte längre seendet. Med detta sagt anser jag att SD nog kan skatta sig lyckliga i att ha en chefredaktör i dig.

    Vänligen,
    Fredrik

  6. Tommy Hansson Says:

    Tack, Fredrik.

    Jag tror att denna sorts ”gudsbevis”, som bygger på intuition kombinerad med egen erfarenhet, är mer effektiva än försök till vetenskaplig bevisföring.

    Kanske du hittar tillbaka så småningom?


    • För att återfå känslan för livets mysterium måste jag först sluta med SSRI-medicinen (lyckopiller).

      Vet inte om jag vågar göra det.

      Men om jag vågar göra det kommer jag återfå kontakten med mina känslor. Först därefter är jag redo.

  7. Oscar Sandoval Says:

    tack för bibelstudie.. Jag är en man som har någon typ av messiansk tro, bor i arlöv nära Malmö. Jag har sefardisk hebreiska rötter

    Segundo
    0722597732


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: