Reflektioner kring ett bröllop

olofEtt mynt från Olof Skötkonungs tid.

Ingen i detta land har väl nu kunnat undgå att lägga märke till att Sveriges blivande statschef, kronprinsessan Victoria, har ingått äktenskap med Daniel Westling. Den senare kunde efter vigseln i Storkyrkan den 19 juni byta ut sin föga glamourösa titel ”herr” mot prins av Sverige och hertig av Västergötland.

Jag var på plats i Stockholm redan för 34 år sedan då Victorias fader, konung Carl XIV Gustaf, äktade fröken Silvia Sommerlath. Jag stod då utmed kortegevägen och saluförde vimplar med texten ”Leve brudparet”  till förmån för Frihetsförbundet. Den här gången deltog jag i Rojalistiska föreningens stillsamma firande i Odd Fellow-borgen i Stockholm.

Då liksom nu fanns en massiv uppslutning kring bröllopet i fråga. Några republikanska protester var i alla fall jag inte medveten om, varken nu eller då. Visst har man noterat ogillande fnysningar om ”fjäsk för kungligheter” och att ”vi skiter i…” och så vidare, men sådant har drunknat i de hjärtliga gratulationerna och välgångsönskningarna.

Trots allt var det ju Sveriges statschef och konung som gifte sig 1976 och Sveriges tronföljare och blivande statschef som ingick i det äkta ståndet 2010.

Jag måste erkänna att jag, så inbiten rojalist jag är och har varit under en lång följd av år, tyckt att det varit väl mycket av det goda under det halvår eller så som lett fram till Victorias och Daniels bröllop. Särskilt den republikanska Expressens och även SVTs bevakning har bara varit för mycket. Vi har nog litet till mans storknat över all excessiv uppmärksamhet denna  tidning och detta TV-bolag ägnat de unga tu och deras respektive släkter.

Kanske kan man till och med ana en baktanke här – Expressen gör ingen hemlighet av att man i all sin liberala upphöjdhet föredrar republik framför den ”odemokratiska” monarkin. Genom att dagligen, månad efter månad, fjäska för monarkin vill man måhända – fullt medvetet – skapa en monarkistisk övermättnad som är ämnad att få folk att bildligt talat spy åt det hela och fatta sympatier för den tänkta republiken.

Om detta varit meningen tror jag ändå man misstagit sig. TV-utsändningen från bröllopet den 19 juni förmedlade nämligen såväl vad som verkligen hände i Storkyrkan som den oförfalskade, folkliga entusiasmen manifesterad i närvaron av cirka en halv miljon människor kring Slottet och kortegevägen i den kungliga huvudstaden. Vi fick även tillfälle att via televisionen ta del av konungens, kronprinsessans men kanske framförallt prins Daniels (och hans pappa Olles) förnämliga tal i anslutning till bröllopsmiddagen på Slottet.

TV-sändningarna gav en högst levande illustration till varför monarkin är överlägsen republiken som statsform. Den förra förmår nämligen uppamma känslor i folkdjupet som en republik aldrig någonsin skulle kunna göra. Monarkin ger oss en mer än tusenårig orientering bakåt i tiden till åtminstone i höjd med Olof Skötkonungs – Sveriges officiellt förste kristne konung – tid. Den väcker till liv kollektiva minnen om kungar, drottningar, prinsar och prinsessor som ger vårt statsskick ett emotionellt  skimmer som jag inte riktigt kan förstå hur någon vid sunda vätskor kan vilja lämpa över bord.

Monarkin är ju, gudbevars, odemokratisk genom att den baseras på arv och inte på val. Än sen? Sverige fungerar utmärkt väl som en demokrati fastän just det monarkiska statsskicket inte är föremål för folkets godkännande eller avvisande. Vare sig kungen eller någon medlem av hans släkt eller familj har ju ett uns att säga till om när det kommer till att utse de politiker som skall sitta i riksdag eller regering. Inte heller har de något inflytande över landets utrikespolitik. Så vad finns det då för våra superdemokrater att oroa sig för?

De, tidningen Expressen, vänsterkartellen S, V och MP och andra, oroar sig för att det ännu finns en vrå i vårt nationella hem som ännu icke är föremål för folkets tyckande och övervägande. I beaktande av det stora folkliga stöd monarkin ännu åtnjuter – och som det nu lyckligen avklarade kronprinsessbröllopet är ett vältaligt bevis för – torde de få avvakta åtskillig tid ännu innan det kan bli aktuellt med att på allvar omsätta sin oro i praktisk handling, det vill säga agera för att störta monarkin till förmån för republiken.

Olof Palme – mannen med det fiktiva penndraget.

Forne statsministern (S) Olof Palme konstaterade med sitt vanliga, illvilliga hånflin att det bara  var ett penndrag som skilde monarki från republik. Sahlin, Ohly och Wetterstrand/Eriksson drar jämte sina meningsfränder bland allianspartierna – och de är fler än man kan förledas tro – i andanom samma slutsats.

De är emellertid tillräckligt realistiska för att inse att den slutsatsen inte kommer att kunna omsättas i praktisk handling för överskådlig tid, förhoppningsvis aldrig.

Annonser
Explore posts in the same categories: Carl XVI Gustaf, Daniel Westling, Expressen, Frihetsförbundet, Lars Ohly, Mona Sahlin, monarki, Odd Fellow, Olf Palme, Olof Skötkonung, republik, Rojalistiska föreningen, Silvia Sommerlath, Stockholm, Storkyrkan, Sverige, SVT, Västergötland, Victoria

5 kommentarer på “Reflektioner kring ett bröllop”

  1. mrperfect72 Says:

    Folk maaste ju i saa fall roesta foer detta penndrag och fraagan aer ju om de verkligen vill det.
    MVH
    MrPerfect72
    Medlem av Aktiv Demokrati

    • Tommy Hansson Says:

      Det räcker med att en majoritet i riksdagen röstar för republik i två riksdagar med val emellan, om jag är rätt underrättad.

  2. Jacob I Says:

    Hej, Tommy!
    Såg hela spektaklet från min TV-mottagare, då jag föredrog att stanna hemma och inte trängas i stan. Fick dock senare höra att det inte var så gyttrigt i stan som man befarade, men det är en annan historia.
    Så här i efterhand kan man tycka att det är skönt att det är över, med tanke på hur media har idisslat denna händelse alltför länge.
    Ska väl erkänna att jag inte är någon överdriven rojalist, men föredrar monarki framför republik, då monarkin är en viktig del i den svenska traditionen.
    Det var ju Gustav Vasa som införde arvsrätt till tronen. Innan dess var ju konungen folkvald.
    Huruvida ett statsöverhuvud skall ärva sitt ämbete, eller utses på annat sätt, kan i allra högsta grad diskuteras, men det är en annan diskussion.
    Vill dock ändå fastslå att monarkin skall bevaras, för vem skulle vilja haft cancersvulsten Palme som president (mår lika illa varje gång jag ser dennes porträtt som här ovan), eller, om det går sig illa i höst, Mååååna Fåååna. Skulle hon (hemska tanke) bli nästa statsminister är detta illa nog då hon ofelbart kommer att gå till historien som den dummaste statsministern genom tiderna.

  3. Johan Says:

    Usch!! Visst, vickan och danne är karsismatiska, vackra, reflektiva och säkert synnerligen begåvade båda två. Jag hoppas på evig kärlek och mer därtill för deras del. Däremot tvivlar jag starkt på dem som några genuina försvarare av vårt folk, land och ras. ”Kalle dussin” och grabbarna (Karolinerna) vänder väl sig bland mjödsejdlarna uppe i Valhall då de tänker på att denne danne en dag kanske tvingas rida först med dragen värja och laddad musköt mot överhorder av mussar och allehanda övrigt ”mänskligt” drägg. Nej, det var länge sedan Svea Rike var något att räkna med såväl militärt, andligt som kulturellt.

    • Tommy Hansson Says:

      Jag tror till och med Kalle Dussin inser att de funderingar du här uttrycker är hopplöst antikverade.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: