De svängande löspenisarna är över oss igen

 Glättad men missvisande festivalromantik à la Pride.

1987 gick den internationellt erkände svenske modedesignern Sighsten Herrgård ut i media med att han hade AIDS. Han var den förste allmänt kände svensken som gjorde detta. Två år senare var han död. Den homosexuelle Herrgård gav därmed AIDS ”ett ansikte” i Sverige.

En inte särskilt smakfull vits som spreds i samband med Herrgårds milt talat uppmärksammade frånfälle löd som följer: ”Vet du att man döpt om likbilarna? (Nej) Jo, de kallas herrgårdsvagnar.”

På den tiden var det  allmänt känt att ett otyglat homosexuellt leverne kunde leda till den fruktade sjukdomen AIDS, som före bromsmedicinernas tid ofelbart ledde till en snar död. Alla hade dessutom klart för sig att AIDS-epidemin hade sitt ursprung i promiskuösa bastuklubbar i San Fransisco i USA, ett av hippekulturens starkaste och mest ohämmade fästen. En annan av AIDS-smittans högriskgrupper var sprutnarkomaner.

Mycket har hänt sedan mänskligheten först stiftade bekantskap med sjukdomen AIDS och dess följeslagare HIV. Bromsmedicinerna har utvecklats och blivit allt verksammare, vilket medfört att AIDS  numera inte är lika snabbverkande och  dödlig som fordomdags. Detta har inte kunnat förhindra det faktum att AIDS spritt sig över världen, främst i Afrika där okunnigheten på området är som störst – också i regeringskretsar. Barn, kvinnor och män, unga som gamla, drabbas, homo- och heterosexuella likaså.

I takt med att homosexlobbyn gjort allt mer framgångsrika inbrytningar i samhällslivet har dock det tidigare så högprofilerade AIDS-hotet alltmer hamnat i skymundan. Praktiserad homosexualitet har med hjälp av skickliga talespersoner av typ Jonas Gardell, Marc Levengood och Eva Dahlgren sålts in som något som är lika naturligt, normalt och eftersträvansvärt som heterosexualitet. De så kallade Pridefestivalerna har i sammanhanget bjudit på stor och glättig show.

I takt med att bögeriet och lesbianismen nått samhällets såväl fin- som vardagsrum har emellertid något hänt. Den överhängande risken att råka ut för HIV-smitta och få sjukdomen AIDS om man är utövande manlig homosexuell  – en risk som på Herrgårds tid var närmast övertydlig – har alltmer kommit i bakgrunden. Ty vem vill höra talas om svåra sjukdomar och risk för smärtsam död när det glammas som värst i översexualiserade Pride-sammanhang?

Homosexlobbyn och dess följe i form av ängsligt politiskt korrekta politiker och mediamänniskor bär på ett tungt ansvar med sin ensidiga glorifiering av bögeriet. De leder in unga och oerfarna människor på en väg som kan synas glättad och spännande, men som i själva verket riskerar leda till döden. Det är min måhända orealistiska förhoppning att detta på något sätt kommer till belysning mitt i allt festivalglam detta Pride-år. Och nej, kondomer är inte det supersäkra motmedlet. Det finns i själva verket bara ett sådant, och det stavas sexuell avhållsamhet.

Det talas ofta om den ack så nödvändiga toleransen i samband med det årliga Pride-jippot. Tidiningarnas ledarsidor är fyllda av moralistiska brösttoner från politiskt korrekta skribenter som i hastigheten inte märker, hur monumentalt intoleranta de själva undantagslöst blir då det blir fråga om att bemöta de Pride-kritiker som trots allt inte låtit sig skrämmas till tystnad. Minsta invändning mot festivalyran och dess exekutörer belönas med invektiv såsom ”homofob”, ”mörkmän, ”bögnoja” etcetera, något denna bloggare nogsamt fått erfara. Läs här gärna vad det pålitliga märket Robsten har att säga i ämnet:

http://robsten.blogspot.com/2010/07/pridefestivalen-ar-inte-lika-med.html

De politiker som i dag inte står i kö för att bli uppmärksammade i samband med Pride-veckan är mycket lätt räknade, icke minst därför att avvikare av typ Göran Hägglund (KD) hängs ut och markeras mot; det har exempelvis ryktats om att Pride-arrangörerna skall placera en tom stol i Hägglunds ställe på det podium de andra etablerade partiledarna skall beträda. Jag förmodar att Hägglund  dock i kraft av sin kristna tro är av något hårdare virke än de övriga partiledarna i denna fråga.

Eftersom jag råkar känna ett antal homosexuella vet jag till allt detta dessutom, att inte alla av nämnda sexuella läggning uppskattar det flamboyanta överspel som Pride oundvikligen bjuder på och det könsöverskridande sätt att klä sig som en utåtagerande homosexuell av Fredrick Federleys snitt stundom ägnar sig åt.

Många homosexuella önskar helt enkelt leva så normala och odramatiska liv som möjligt utan att i alla sammanhang tvingas göra sin sexuella läggning till underhållning för de åskådarmassor som, storögt gloende, brukar kanta Pride-tågets sträckning. Det är svårt att tänka sig exempelvis den framlidna TV-personligheten Lennart Swahn som festivalpajas.

 Kättja i Muntra fruarna i Windsor.

Homosexualitet i biblisk mening är en synd, vilket också Pride-arrangörerna för något år sedan tog fasta på genom att i internationella festivalslogans tala om ”Swedish sin”, och syndens lön är som bekant döden. Detta är en gammal sanning som inte ens hundra penissvängande och bröstskumpande  festivalparader kan ändra på. Därmed inte sagt att det inte finns andra synder.

En av dessa , promiskuitet, kallas till och med dödssynd (termen är i detta sammanhang ”kättja”). Det är olyckligt att homosexualitet i vår tid så ofta förknippas med promiskuitet och därmed kommit att starkt bidraga till den allmäna sexualisering av samhället som har så mycket på sitt samvete.

Eller är man kanske inte ”riktig” homosexuell om man inte ikläder sig trikå eller kvinnodräkt, ställer sig på ett paradfordon och viftar med en löspenis till massans jubel?

Explore posts in the same categories: Pridefestivalen

Etiketter: Homosexualitet, Kättja

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.