Ensamkommande bedragare?

Visst skall vi hjälpa nödlidande människor – på plats i deras närmiljö!

Det talas i flyktingdebatten ofta om så kallade ensamkommande flyktingbarn. I andanom föreställer sig gemene man då kanske näpna och sårbara sjuåriga pojkar och flickor som, givetvis helt hjälplösa och kanske med tårarna trillande nerför kinderna och med nallebjörnen i famnen, anländer till Sverige från främmande land.

Denna bild befinner sig emellertid ljusår från hur det egentligen är. I verkligheten är ”flyktingbarnen” oftast skäggiga tonåringar samt sannolikt både 20- och 30-åringar, eftersom dessa ensamkommande helt saknar relevant dokumentation avseende ålder och bakgrund. Jag vill i sammanhanget inte undanhålla mina läsare följande debattinlägg från Erik Silfvertelning Fred, ledamot i Ulricehamns kommunstyrelse och kommunfullmäktige representerande Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) och med ett förflutet som internationell journalist.

Barn eller desertörer? Det är en fråga som Afghanistans ambassadör Maniza  Bakthar (placerad i Oslo) brottas med för närvarande. Hon vill inte stöta sig med vår biståndsminister Gunilla Carlsson samtidigt som hon måste rapportera hem till Kabul.

”Barnflyktingar” – vad är det för något? Sjuåringar som reser världen runt på egen hand? Nej, det rör sig om unga män (inga flickor rapporteras det om!) som vill slippa göra militärtjänst hemma i Afghanistan. De kommer oftast från välutbildade och ganska förmögna familjer. Inga lantarbetare precis.

I Sverige mottas de och betecknas som ”barn”. Journalister och politiker är livrädda för att bli kallade ”främlingsfientliga” och önskar dem välkomna. När blev begreppet bedrägeri tillåtet i vårt land?

Samtidigt skickar vi våra egna ”barn” till Afghanistan för att delta i ett krig på liv och död. Låter inte det som upp-och-nedvända världen! Svenska folket sväljer denna illaluktande soppa utan att protestera. Lokala politiker arrangerar patetiska fackeltåg för att vära om ”de främmande barnen”.

Så långt Erik Silfvertelning Fred, som varit med om en hel del – och nu gör jag mig skyldig till en klar underdrift – under sitt 80-åriga liv. Han är en av de mycket få politiker i vårt avlånga land från andra partier än Sverigedemokraterna (jag vet i varje fall ingen annan!) som inte tvekar att gå ut och försvara SDs restriktiva invandrings- och flyktigpolitik; ja, Erik menar till och med att SD har en väl diskret framtoning när det gäller denna fråga.

I vart fall råder det enligt min uppfattning ingen tvekan om att han har rätt i fråga om de ”ensamkommande flyktingbarnen”. De kommer från krigshärjade områden med förhållanden som är väsensskilda jämfört med verkligheten här hemma. De har mycket små möjligheter att med det ”bagaget” någonsin passa in i vårt svenska samhälle.

Vi gör vare sig de aktuella flyktingarna själva eller svenska folket någon tjänst genom att så kravlöst acceptera dem som invånare och kanske också medborgare i Sverige. När så sker visar vi dem också att lurendrejeri lönar sig, vilket i värsta fall rentav kan vara första början på en kriminell karriär i Sverige.

Skall vi hjälpa människor från krigshärjade delar av världen – och det tycker jag är självklart att vi skall – såsom Afghanistan och Somalia bör det ske på plats och i samarbete med internationella hjälporgan.

Explore posts in the same categories: Ensamkommande flyktingar, Invandringspolitik

Etiketter: SPI, Sverigedemokraterna, Ulricehamn

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.