Sverige är en musikprofil fattigare

Vildmän i storstan: Bo Anders Persson, Thomas Gartz, Torbjörn Abelli, Arne Ericsson och Jakob Sjöholm.

Aftonbladet kunde i dag  meddela att musikern Torbjörn Abelli – av AB kallad ”rockstjärna” – avlidit i fästingsjukdomen borrelia den 11 augusti vid 65 års ålder. Abelli var basist i det avantgardistiska rockbandet Träd, Gräs och Stenar.  När jag läste om hans tragiska frånfälle förflyttades tankarna oundvikligen drygt 40 år bakåt i tiden.

En av mina få paranormala (typ) upplevelser har med just Träd, Gräs och Stenar att göra. Jag och gymnasiekompisen Per Holmer befann oss kort tid efter vår gemensamma gymnasieavslutning i juni 1970 på resa i Härjedalen med Pers skruttiga Volkswagen-bubbla (vi hade båda helt nyligen tagit körkort och var sugna på att köra). På en väg med ytterst gles trafik mitt i obygden kom vi att tala om nämnda band, som räknades till de mer uppmärksammade inom proggmusiken och dessutom tillhörde våra absoluta favoriter.

Mitt under detta samtal ser vi en, som jag vill minnas,  rikt dekorerad buss som sett bättre dagar komma skumpande emot oss. På bussen står med stora bokstäver skrivet: ”Träd, Gräs och Stenar.” Vi hade konfronterats med bandets turnébuss!

 Jag kan bara minnas att jag varit med om en liknande händelse. Denna inträffade när jag under en resa i en väl packad pendeltågsvagn av en händelse kom att tänka på legendariske stavhopparen Ragnar ”Ragge”  Lundberg (född 1924) från IFK Södertälje, som för övrigt både jag och min diskuskastande far kände samt var klubbkamrater med. När jag höjer huvudet från min sittplats och tittar ut i vagnen, så vem ser jag – ingen annan än Ragge Lundberg!

1969 hade jag några av mitt unga livs största musikupplevelser – vilka i och för sig också gränsade till det paranormala – i Träd, Gräs och Stenars sällskap. Politiskt stod jag på den tiden till vänster, uppskattningsvis någonstans mitt emellan Vänsterpartiet kommunisterna och Socialdemokraterna. Min enda aktivitet som kan kallas politisk bestod just i att besöka proggspelningar tillsammans med Per Holmer och andra likasinnade, och förutom Träd och så vidare hette favoritbandet Gunder Hägg.

Här en länk med lite Träd-musik:

http://www.youtube.com/watch?v=PrCF1oHZveo&a=GxdCwVVULXfH7gdlzpu5IbCi2PsU815P&playnext=1

Och litet till:

http://www.youtube.com/watch?v=1sF2LdPyd7o

Träd, Gräs och Stenar bildades 1969 med en kärna av musiker som tidigare, med början 1967, i tur och ordning kallat sig Pärsson Sound, International Harvester (som för övrigt var namnet på en amerikansk skördetröska) samt Harvester. International Harvester gav ut vinyl-LPn ”Sov gott, Rose-Marie” medan efterföljarna Harvester stod för ”Hemåt.” Jag köpte naturligtvis båda, och senast jag tittade efter stod de fortfarande kvar i skivhyllan därhemma.

Det rör sig dels om inte särdeles märklig vänstermusik med angrepp på USA och kapitalismen och stöd för kommunisterna i Vietnam (exempelvis i låten/ramsan ”Ho Chi Minh”) men också om ett slags meditativ, kanske rentav hypnotisk musik som jag fann fascinerande och på den tiden kunde lyssna på hur mycket som helst. När gruppen 1970  kom med sin första platta ”Träd, Gräs och Stenar” efter namnbytet var den senare musikstilen mer renodlad, kanske främst i Dylan-tolkningen ”All Along the Watchtower” och Stones-dängan ”Satisfaction.”

Själv slutade jag intressera mig nämnvärt för gruppen sedan jag varit med om ett framträdande av den på Moderna muséet i Stockholm kring decennieskiftet 1969/70. Då hade man ökat på det redan tidigare fullt märkbara grönflummiga elementet i sin apparition och visade naturbilder till ackompanjemang av mungiga – åter till naturen för hela slanten, således, vilket jag fann mer än lovligt påfrestande.

Det var relativt nyligen som jag fick veta att Träd, Gräs och Stenar faktiskt höll på fortfarande, och dessutom sedan mitten på 1990-talet gjorde det på en hög, rentav internationell, nivå med turnéer i Europa, USA och Japan. Den bästa sammanfattningen av gruppens verksamhet jag hittat, en artikel i Svenska Dagbladet, följer här:

http://www.tgs.nu/notiser/svd-ps/svd-ps.htm

Träd, Gräs och Stenars ursprungliga medlemmar hette  Bo Anders Persson (sång, gitarr), Torbjörn Abelli (elbas), Arne Ericsson (elpiano), Jakob Sjöholm (gitarr) samt Thomas (Mera) Gartz (trummor). Av dessa anses nestorn Persson, tillika låtmakare och kompositör, ha varit gruppens stora geni och troligen också den mest utflipprade grönflummaren; han lämnade för övrigt gruppen efter lång och trogen tjänst 2008 eftersom han var trött på alla jobbiga resor och ersattes av Reine Fiske. Ett antal ytterligare musiker har medverkat genom åren.

Abelli, född 1945, var den allra långhårigaste och skäggigaste av bandmedlemmarna, men med åren blev det allt glesare mellan hårstråna. Förutom musikerbanan var Torbjörn Abelli även verksam som arkitekt, data-/videolärare samt webbdesigner. Han ryckte även in i andra musikaliska sammanhang än Träd, Gräs och Stenar när andan föll på och förstärkte till exempel bandet Elektriska Linden vid en proggkonsert i Tantolunden år 2000. Med hans död är Sverige tvivelsutan en musikprofil fattigare.

På Träd, Gräs och Stenars hemsida beskrivs gruppen som ”ett band med rötter fyrtio år tillbaka (som) spelar en tidlös trance-rock.” Vidare: ”Sveriges första minimalistiska rockband, med en obskyr nyckelroll i svensk undergound åren 1967-1972.” Bo Anders Persson betecknar i en intervju 2008  i anledning av att han beslutat dra sig tillbaka gruppens musik som ”kultmusik” vilken ”ingår i en naturreligion som inte finns men som borde finnas. Eller som finns fast vi inte ser den.”

Länken nedan går till Träd, Gräs och Stenars hemsida:

http://www.tgs.nu/svensk.htm

Explore posts in the same categories: Torbjörn Abelli

Etiketter: , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Sverige är en musikprofil fattigare”

  1. Per Holmer Says:

    Hej Tommy. Kikar regelbundet och med stort nöje på din mycket välskrivna blogg. Tror inte vi har så mkt gemensamt inrikespolitiskt i nuläget, men jag – hur ska jag säga det -”bryr mig inte så mycket om Sverige”. Men annars… Vi är nog båda i många avseenden ”kulturkonservativa”. Och den där turnébussen har jag fullkomligt glömt. Däremot att vi passerade en by i Jämtland, i ett mkt vackert landskap, där lanthandelsägaren hette P.A. Loo. Det lät så magiskt

  2. Tommy Hansson Says:

    Man tackar…

    Kul att höra av dig, Per. Upplevelsen med turnébussen tillhör för mig de starkaste minnena från resan, som tyvärr blev kort med tanke på den strejkande bilen. handlande Loo har jag dock glömt. Däremot minns jag en hemtrevlig kväll i ett tält med några mellanöl, förmodligen regnade det.

    Den svenska scenen – politiskt och annorledes – kan onekligen vara rätt påfrestande ibland. Jag känner ändå som ett slags plikt att jag, efter ett antal års frånvaro, bör engagera mig inom partipolitiken.

    Har du någon bok på gång får du gärna skicka ett recensionsexemplar!

  3. olof den andre Says:

    PA Loo, det bör ha varit i södra Storsjöbygden det, finns gott om dem där.

  4. Nils Says:

    Hej Tommy,

    Vågar man hoppas på en kommentar om SD:s valfilm från din sida? Tyvärr har det inte skrivits mycket vettigt i frågan, tycker jag. Den enda riktigt bra artikel om saken som jag har sett hittills är den här:

    http://adacta.motpol.nu/?p=7

    Jag ska också passa på att säga att jag tycker filmen är jättebra och önska lycka till i valet!

    Mvh

    Nils

    • Tommy Hansson Says:

      Tack för välgångsönskningarna, Nils!

      Jag har planerat att snart skriva några ord om valfilmen på denna blogg.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: