Om SD-fientliga journalister

En smärre kontrovers har utbrutit i anledning av diskussioner förda av Robert Stenkvist, vice ordförande i SD Stockholms län, ordförande i SD Västra Södertörn samt gruppledare för Sverigedemokraterna  i Botkyrka kommunfullmäktige, på dennes blogg ”Dissidenten Stenkvist” samt SD Botkyrkas hemsida.

Stenkvist diskuterar frågan om vissa extremt SD-fientliga journalister bör bojkottas eller ej, och de namn han i första rummet nämner som tänkbara kandidater är Lena Sundström och Anna-Lena Lodenius. Nu har TV4 hakat på detta och presenterat det hela som att ”Sverigedemokraterna har en svart lista över misshagliga journalister.” Läs Stenkvists synpunkter på detta här:

http://stenkvist.wordpress.com/2010/11/19/angaende-svart-lista/

Och så här utlåter sig nämnda Sundström på TV4-nyheterna:

http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna_stockholm?title=tv4%3As_lena_sundstrom_kommenterar_sverigedemokraterna&videoid=1136800

Sundström.

Det existerar naturligtvis ingen ”svart lista” över SD-fientliga journalister som försetts med partiets hallstämpel. Vad som skett är helt enkelt att Robert Stenkvist med flera diskuterat den icke oväsentliga frågan, om det är någon mening med att ställa upp på intervjuer och andra aktiviteter med journalister som klart och tydligt har visat att de inte har någon som helst avsikt att skildra Sverigedemokraterna på ett balanserat sätt.

Stenkvist ger två exempel på hur Lena Sundström – som nog får utnämnas till journalistkårens ”värsting” när det gäller att smutskasta SD – grovt missbrukat sin yrkesroll. Det ena gäller Christian Westling från SD Stockholm, som Sundström följde när han skulle organisera upp en partiavdelning på Gotland. Det andra rör Sundströms anmärkningsvärt fientliga och oprofessionella inställning till Jimmie Åkesson. I fallet Westling speglades dennes seriösa partiarbete på ett insinuant och fientligt sätt, när det gällde Åkesson deklarerade Sundström i en TV-debatt att ”Dig pratar jag inte ens med.”

Det är väl bara att konstatera att Lena Sundström, som skrivit en nidbok om Danmark endast därför att SDs systerparti Dansk Folkeparti har ett starkt inflytande där,  har missuppfattat sin roll som journalist på ett eftertryckligt sätt. Hon tror uppenbarligen att det med medias hjälp är hennes livsuppgift att krossa ett visst politiskt parti, i det här fallet Sverigedemokraterna, och det knappast märkliga men väl upprörande är att etablerade media låter henne hållas.

Jag håller inte för otroligt att en av anledningarna till detta är hennes bakgrund som koreanskt adoptivbarn, vilket av somliga nog uppfattas som ett carte blanche för henne att excellera i vilka propagandaöverdrifter som helst om dessa är riktade mot föregivna ”rasister”. Detsamma kan sägas om förre Expo-medarbetaren och dömde brottslingen Tobias Hübinette, också med koreansk adoptivbakgrund.

Jag är förstås inte dummare än att jag mycket väl kan förstå att en  bakgrund av nämnt slag  i värsta fall kan leda till personlig bitterhet och en vilja att slå tillbaka mot vad som kan uppfattas som plågoandar. Ansvarsfulla etablissemangsmedia – om det nu finns några sådana kvar – har dock ett ansvar att inte släppa igenom vilka dumheter som helst!

Anna-Lena Lodenius för sin del är en uttalad vänsterskribent som dock inte har en lika hysterisk framtoning som Lena Sundström. Hon har publicerat ett antal böcker som gör anspråk på att ”avslöja” vad hon kallar ”högerextremismen” ungefär enligt samma utgångspunkter som stiftelsen/tidskriften Expo. Personligen tycker jag nog att Lodenius, trots hennes kraftiga partiskhet mot SD, är några snäpp mer seriös än vad Sundström är.

Jag har själv haft ett förhållandvis givande meningsutbyte med Lodenius via kommentatorsfunktionen på hennes blogg för något år sedan, då hon gjorde en stor sak av att några bittra SD-avhoppare funderade på att bilda ett nytt parti som skulle heta Demokratisk Allians som för övrigt senare uppgick i extremnationalistiska Nationaldemokraterna. (Jag var rätt upprörd över att stofiler som Johan Rinderheim och någon som kallade sig Stoneblaster hade stulit namnet på en hedervärd organisation jag var aktiv  i på 1970-talet.)

Frågan är alltså om det lönt för sverigedemokrater som kontaktas av medieaktörer som Sundström, Lodenius, Expo-gänget och kanske några till (exempelvis Sydsvenskans Niklas Orrenius) – som man vet i första hand är ute efter att kasta skit på partiet – att stå till förfogande. Som jag ser det är det en fråga som måste avgöras av varje enskild SDare, och att gå ut med centrala partiförbud – vilket ju heller inte har gjorts – utifrån ”svarta listor” och dylikt skulle bara vara löjligt.

Stenkvist.

Dock är det bra att ha någorlunda koll på vilka journalister som kan förväntas ägna sig åt renodlad propaganda och inte ens anstränga sig för att återge ens intervjusvar korrekt, alternativt sätta in dessa i ett ofördelaktigt sammanhang. Här tycker jag Robert Stenkvist och andra som diskuterat frågan är ute i ett angeläget ärende.

Alltså: nej till svarta listor – ja till bra koll.

Personligen har jag slutligen uppfattningen, att det är bra att SD uppmärksammas och att det faktiskt ligger en hel del i synsättet ”all publicitet är bra publicitet.” Men jag skulle ta mig en ordentlig funderare innan jag ställde upp för hysterikan Lena Sundström. Eller för den delen Orrenius, som skrivit en massa skit om medlemmar i SD Södertälje.

Explore posts in the same categories: Lena Sundström, Sverigedemokraterna

Etiketter: Anna-Lena Lodenius, Christian Westling, Dansk Folkeparti, Expo, Jimmie Åkesson, Niklas Orrenius, Robert Stenkvist, Tobias Hübinette, TV4

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.