Några tankar om Carl XII och 30 november

En ung Carl XII avporträtterad i moderiktig peruk och allt.

När detta skrivs visar almanackan den 30 november. Detta datum – 11 december enligt den nya tidräkningen – sköts konung Carl XII till döds vid Fredrikstens fästning i vad som nu är Halden i Norge under omständigheter som ännu får betecknas som oklara. Så vitt jag kunnat utröna tyder det mesta på att han träffades av druvhagel från de norska linjerna.

30 november var främst under 1980- och 1990-talen ett datum som förknippades med sammandrabbningar mellan extremnationalister och vänsterextremister i anslutning till fackeltåg till Carl XIIs ära som anordnades av 30 november-föreningen i Lund. Det hade inte alltid varit så. Jag gick själv med i ett fackeltåg den 30 november 1976 i arrangemang av Narvaförbundet i Stockholm. Deltagarna, män och kvinnor i alla åldrar, gick i god ordning och utan några incidenter från Östermalms torg ner till Börjessons Carl XII-staty i Kungsträdgården där en krans nedlades. Mer dramatiskt än så var det inte, vare sig i Stockholm eller Lund.

Våldsutvecklingen i samband med Carl XII-firandet började med att danskt anarkistslödder från föreningen BZ i Köpenhamn inbjöds av svenska likasinnade att störa 30 november-föreningens manifestationer i Lund på 1980-talet. Det kriminella slöddret medförde kedjor, påkar, knogjärn och andra tillhyggen och gav sig hämningslöst på de fredliga demonstranterna samt anställde stor skadegörelse i staden. Följden blev en gradvis upptrappning av våldet där också Carl XII-firarna med tiden fick en alltmer militant prägel. Kulmen nåddes i samband med Carl XII-firandet 1991, då en ung deltagare sköts till döds av utkommenderad polis.

I dag har Carl XII-firandet i stort sett upphört eftersom deltagarnas liv och lem inte kan garanteras. Detta utgör naturligtvis ett nederlag för åsikts- och demonstrationsfriheten i vårt land, vilket är beklagligt. Ändå undrar jag om det inte är lika bra så som skett. Jag har städse haft funderingar över om det inte vore bättre och mer positivt att högtidlighålla någons födelse än någons död.

Jag är medlem i Skandinaviska Swedenborgs-sällskapet (som inom parentes sagt inte är en religiös utan en kulturellt och vetenskapligt betonad organisation) vilken uppmärksammar siaren och vetenskapsmannen Emanuel Swedenborgs (1688-1772) födelsedag den 29 juanuari varje år genom ett föredrag som handlar om någon aspekt av Swedenborgs gärning samt intar en enkel måltid.

Carl XII-intresserade kunde kanske tänka sig att börja fira Carl XIIs födelsedag den 17 juni i stället för hans tragiska dödsdag?

Låt mig så övergå till att något beröra konung Carl själv, en monark om vilken jag skrev på följande sätt i min skrift Neutralitetsmyten. En granskning av svensk utrikespolitik (Contra förlag 1991, 63 sidor):

Karl XII var ingen dålig kung och hade många goda egenskaper. Tyvärr fick han aldrig möjligheten att visa dem i någon större utsträckning. Ännu i denna dag finns en aura av mysticism kring hans genomskjutna huvud…Karl XII var en tragisk gestalt som personifierade den svenska stormaktstidens nedgång och slutliga fall.

Cederströms målning ”Narva”, som visar hur slagna ryssar lägger ner sina vapen, fanor och standar framför Carl XII och hans närmaste män. Tittar man riktigt noga ser man att en av de molokna ryssarna till höger bär August Strindbergs drag, medan en av männen till häst nära kungen har Verner von Heidenstams profil: konstnärens inlägg i den pågående ”Strindbergsfejden.”

Carl XII föddes alltså den 17 juni 1682 på det kungliga slottet Tre Kronor i Stockholm, son till konung Carl XI och dennes hustru Ulrika Eleonora den äldre. Enligt hävderna visade han tidigt talang för björnjakt och militaria. 1697 avled hans fader i magkräfta vid 41 års ålder; det var när Carl XI stod lik på slottet som detta totalförstördes vid en ödeläggande brand. Följaktligen tvangs kronprins Carl – eller Carolus som han officiellt hette – axla det tunga ansvaret att själv leda landet vid blott 15 års ålder, låt vara efter en treårig förmyndarregim.

Tre år senare nödgades den unge kungen definitivt ta farväl av uppsluppna ynglingaupptåg och övrigt lättsinnigt leverne bland annat involverande galanta damer: Ryssland, Sachsen och naturligtvis arvfienden Danmark hade ingått en antisvensk allians med syftet att störta det svenska stormaktsväldet över ända. I fortsättningen skulle Carl XII bekänna sig till ett slags spartansk stoicism, präglad av extrem enkelhet. Det är sant att Carl XII var en ”krigarkung” (han kallades även ”Järnskallen”), men han blev det mot sin vilja. Att låta fienden hållas och  därmed garantera det svenska rikets undergång var givetvis otänkbart och hade varit det för vem som än haft makten.

Carl XII har vidare kallats envåldshärskare och också det är sant. Liksom sin fader, och i enlighet med statsvetenskapliga teorier som låg i tiden, såg han  på sig själv som en absolut monark av Guds nåde med mycket vittgående befogenheter. När han kröntes var det därför ingen tillfällighet att han själv satte kronan på sitt huvud; att den sedan föll av ansågs vara ett dåligt förebud.

Det som i hävderna kallas Stora nordiska kriget inleddes med Danmarks angrepp på det svenskallierade Holstein-Gottorp i februari år 1700 och en månad senare med Sachsens intagande av Riga  i Livland, som var det svenska rikets största stad. Carl XII och den övriga svenska militärledningen agerade snabbt. Den 25 juli var Danmark besegrat och den 20 november kunde en svensk styrka besegra den numerärt överlägsna ryska styrka som intagit Narva i nuvarande Estland.

Om fortsättningen på kriget skrev jag i stark sammanfattning på följande sätt i Neutralitetsmyten:

Karl XIIs stora misstag var att låta sig dras in i kriget i Polen alldeles för länge innan den svenska armén gick in i Ryssland. Slutligen kom det ödesdigra slaget i Poltava 1709 vilket så insiktsfullt skildrats i Peter  Englunds redan klassiska verk. Kungen flydde därefter till Bender i Turkiet och skulle aldrig mer återvända till Stockholm. Han sköts till sist genom huvudet vid Fredrikstens fästning i Norge 1718.

karl-xii-dodsmask               6607377-Y07s6

Carl XIIs dödsmask respektive huvud sådant det tedde sig vid gravöppningen i Riddarholmskyrkan 1917.

Med Carolus död vid endast 36 års ålder kom det kungliga enväldet till ett abrupt slut och den så kallade Frihetstiden inträdde med den döde kungens syster Ulrika Eleonora den yngres tronbestigning 1719; hon överlämnade kort tid därpå kungamakten till sin gemål Friedrich av  Hessen (Fredrik I), som trots att han var en handlingskraftig militär skulle bli en av vårt lands mest odugliga monarker någonsin. Stora nordiska kriget slutade med ett fredsfördrag ingånget 1721 sedan ryska galärflottan i flera omgångar farit härjande fram längs den svenska östersjökusten.

Frihetstiden och återstoden av 1700-talet medförde ett välkommet uppsving för svensk kultur, vetenskap och partiväsende, även om det sistnämnda var skäligen korrumperat. Bland berömda svenskar som verkade under denna period märks Carl von Linné, Emanuel Swedenborg, Torbern Bergman, Kristoffer Polhem och Anders Celsius, andra icke att förglömma. Under en kortare tid (1772-93) skulle ”tjusarkonungen” Gustaf III ge monarkin ett sista uppsving. Befarande att Sverige skulle gå under som nation och uppdelas av stormakterna genomförde kungen en lika oblodig som lyckosam statskupp 1772 och gjorde sig själv till enväldig härskare. Dessutom gynnade han konst, kultur och vetenskap, införde ett större mått av religionsfrihet, introducerade en humanare strafflagstíftning samt öppnade landet för inflytande från såväl Frankrike, Italien som Kina. Hans försök att få revansch på Ryssland misslyckades dock.

Om Carl XII hade fått leva och härska under fredligare förhållanden kan det enligt min mening inte råda några tvivel om att hans inflytande hade blivit högst avsevärt mer godartat än det i verkligheten blev – det långa kriget ruinerade Sverige ekonomiskt och berövade landet hundratusentals män i sina bästa åldrar. Vi skall komma ihåg att Carolus var en begåvad karl,  som i början av sin regenttid – innan han blev uppslukad av kriget – ansträngde sig hårt för att lindra nöden i landet. Swedenborg, som i yngre dagar samarbetade med kungen i vetenskapliga frågor och träffade denne i Lund, har vittnat om hans matematiska begåvning och vetenskapliga insikter. Senare skulle Swedenborg bli en av kungens bittraste vedersakare.

Professionella ”antirasister” – måhända några av Lars Ohlys utomparlamentariska stormtrupper – i farten.

Personligen ser jag ingen större anledning att fira Carl XIIs dödsdag och tycker även att det är patetiskt att våra professionella så kallade antirasister väljer denna dag för att protestera mot ”rasismen”. Dels därför att Sverige sannolikt är ett av jordens minst rasistiska länder, dels därför att Carl XII inte hade ett spår med rasism att göra.

Annonser
Explore posts in the same categories: 30 november, Carl XII

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Några tankar om Carl XII och 30 november”

  1. Molavi H. Says:

    Hej Tommy Hansson!

    Ursäkta – mig , vill jag säger till dej att Sverigedemokraterna.se blev idag hackad , man nå inte fram,

    Etheran Molavi

  2. Tommy Hansson Says:

    Hemsidan fungerar igen!

  3. Molavi H. Says:

    Jag själv som invandrare blir jag arg om man är
    svensk och nationalist är han ” RASIST” men när
    en invandrare är nationalist det kallas i Sverige
    ”INTEGRERADE” av politiker och media. Vet du
    Tommy Hansson om MEHEMET KAPLAN ,Riksdags ledamåt
    för miljöpartiet? Han är Turk , islamist och nationalist för Turkiet och han ville INTE rösta mot
    Turkiet i Sveriges Riksdagen om ARMENIEN FOLK MORD men gärna han att Åka till GAZA och protesterar mot Israel , Vilken SKAM han är, tycker många!

  4. Molavi H. Says:

    Mehemet Kaplan ( Sultanen) är i sveriges Riksdagen
    för vad?? Bara för att försvar Turkiet och Islam och
    ingenting för Sverige!

    • Tommy Hansson Says:

      Mehmet Kaplan är en oerhört smidig och försåtlig debattör och politiker som likt en kameleont skickligt anpassar sig till den miljö han befinner sig i.

      Står han inför fredsvänner finns ingen mer fredsälskande person än han. Befinner han sig i en militant miljö – som ombord på ett jihadistiskt skepp till Gaza – är han snar att kräva Israels utplåning. (Jag har själv hört och sett honom tala inför ett fredsmöte).

      En ulv i fårakläder, helt enkelt.


  5. Herr Hansson kallar du SD 1991 för extremnationalister?Jag fick en hård batong i baken av ridande poliser Klarström försvann i röran!
    Sverigepartiet er föregångare höll i det några gånger och Narvaförbundet drevs av en special lärare som jag hade en årskurs på Katarina Real skola Werner Örhn vet ej om han lever ännu.
    Han var kapten förr i FBU!
    Du har rätt i att WAM och skinheads med hakkors flaggor förstörde både för Sverigepartiet samt SD!
    I skolan skulle man mest kunna namnen på våra kungar.
    En lustig sak har en skolbok från det röda 70 talet där står att Hitler Tyskland gjorde stora framsteg t ex gick arbetslösheten ner man gjorde fram steg på det social politiska området.

    Gjorde inte Contra artiklar om som jag jag har kopierat att sossarna kopierade nationalsocialisternas sociala framsteg med framträdande socialdemokrater på besök i Hitler Tyskland?

    Jo det stämmer enligt NRP så hade sossarna stulit Tysklands sociala framsteg med de olika bidrags systemen.

    Själv har jag fått sjukpension tills 65 år.
    Men att leva med värk och smärta är inte roligt.
    Att vänta på ett arv på 70 000kr är dock roligt.

    • Tommy Hansson Says:

      Det var mycket på en gång…

      1. SD uppvisade enligt min uppfattning ett antal extremnationalistiska drag fram till 1995, ja. Att ha en partiledare som var före detta nazist, antisemit och hade mordhotat Hagge Geigert var väl inte så lyckat, för att bara ta ett exempel. Sedan Mikael Jansson blev ordförande 1995 har det dock skett en fortgående utveckling till det bättre och i dag är allt detta gamla borta under Jimmie Åkessons ledning.

      2. Den skola som du och jag gick i betonade i icke ringa utsträckning alltjämt kunskaper, inte minst då i historia – det folk som inte känner sin historia är det förvisso synd om. Tack vare detta har jag inga problem med kungalängden från och med Gustaf Vasa i alla fall.

      3. Tyskland var ju länge, faktiskt i alla fall till och med Andra världskriget, ett föredöme för Sverige, inte bara när det gäller det faktum att tyska var förstaspråk i skolorna. Det är därför inte särskilt konstigt att sossarna fann positiva drag hos nationalsocialismen.

      Slutligen får jag önska dig lycka till med såväl hälsa som arv!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: