Det var bara en tidsfråga – och det kommer mera

Tranås – inte bara Lennart Hyland eller, som på bilden, Nandor Wagners fontän…

Kort tid efter Taimour Abdulwahabs självsprängning på Bryggargatan i Stockholm skämtade jag med en bekant om han kanske tog detta desperata steg i ren leda över att komma från Tranås, som för en del år sedan av en kvällstidning utnämndes till ”Sveriges tråkigaste stad.”

Så var det som alla nu vet inte. Det är  klarlagt att attentatorn utförde sitt osmakliga dåd mitt i Stockholm därför att han dels var missnöjd med Sveriges truppnärvaro i Afghanistan, dels ogillade Lars Vilks drift med profeten Muhammed. För oss som var tidigt ute och varnade för en global konflikt mellan den fria världen och muslimska krafter – själv anade jag redan kort tid efter det Kalla krigets upphörande vartåt det lutade – kommer Taimour Abdulwahabs försök till massmord i centrala Stockholm den 4 december 2010 långt ifrån som någon överraskning.

Det var i själva verket bara en tidsfråga innan något sådant skulle hända. Det enda märkliga är väl att det inte inträffade långt tidigare. SÄPO har ju konstaterat att det finns omkring 200 yngre fanatiska muslimer i Sverige som är fullt beredda att spränga både sig själva och andra i luften för Allahs och Muhammeds skull. Några ”svenska” muslimer har redan gjort just detta i andra delar av världen, andra har försökt och misslyckats. Bombmannen i Stockholm var för sin del osedvanligt klantig vilket vi givetvis skall vara oerhört tacksamma för.

Jag är vidare tämligen säker på att fortsättning följer. Det kommer mera. Abdulwahabs insats inspirerar säkerligen andra galningar – i Sverige eller utomlands – att ta vid där han misslyckades. SÄPO, annan polis och skilda myndigheter har det givna ansvaret att söka förhindra att något otrevligt sker. Vi måste nog tyvärr dock räkna med att någon tar sin chans att komma till paradiset och få bedriva sexorgier med 72 jungfrur när garden är nere. Och då kanske det smäller i tunnelbanan, Stockholms central eller på Åhléns eller NK.

Muhammed: fredens apostel?

Muslimska representanter i såväl Sverige som utlandet har försäkrat omvärlden att de tar avstånd från den 28-årige tranåsbons handling – han hade också en bakgrund i det brittiska islamistfästet Luton – samt att islam är en fredlig religion. Jag är för min del övertygad om att islam kan tolkas på ett fredligt sätt och välkomnar olika imamers och andra muslimska representanters avståndstagande från terror.

Vem som helst som studerar Koranen kan icke desto mindre lätt förvissa sig om att denna skrift innehåller synnerligen blodiga avsnitt, där profeten anmanar de rätttroende att hugga såväl huvuden som andra kroppsdelar av ”de otrogna.” Ungefär detsamma kan dock även sägas beträffande vissa avsnitt i det så kallade Gamla testamentet (den judiska Bibeln). Nya testamentets huvudperson Jesus kallas med allt skäl för Fridsfursten, men också denne kristne Messias tillgrep stundom en drastisk retorik; han konstaterade exempelvis att ”den som griper till svärd skall med svärd förgås”, liksom han misshandlade försäljare som utövade sitt yrke i Jerusalems tempel.

Skillnaden mellan islam å ena sidan samt judendom och kristendom å den andra – kristendomen är noga taget en avknoppning från judendomen – är att den förstnämnda världsreligionen inte genomgått någon reformering eller märkbar liberalisering. Under det att muslimska domstolar exempelvis dömer äktenskapsbryterskor att stenas till döds den dag som i dag är var det omkring 2000 år sedan en judisk domstol gjorde sammalunda. Kristna avarter såsom korståg och inkvisition ligger 500 till 1000 år tillbaka i tiden.

De som nu med bestämdhet hävdar att islam är en fredens och toleransens religion bör vidare kanske ägna en stunds eftertanke åt det faktum att det inte i något land som styrs av muslimer – inklusive de relativt ”liberala” Turkiet, Indonesien och Egypten – råder något som lever upp till vad vi i vår del av världen menar vara ”demokrati.” I nämnda länder råder olika grader av diktatur och förtryck, där sharialagens allra hemskaste strafformer – stening, halshuggning, stympning, hela sortimentet – exekveras i  en handfull.

Överallt där islam och Koranen utövar inflytande finns dessutom en rutinmässig och ibland helt utflipprad antisemitism – det vill säga judehat – som kan mätas i den efterfrågan som där råder på judefientliga hatskrifter som Hitlers Mein Kampf och Sions vises protokoll.

Det är inte  bara fredens budskap som predikas av världens imamer.

Det verkligt oroande är att det tycks vara bland de fanatiska islamisterna som den hetaste troglöden finns. De är, i likhet med tranåsbombaren, beredda att offra både hustru och minderåriga barn för Sakens skull. Det är bland de fradgatuggande imamerna och mullorna som de mest inspirerade och samtidigt hatfulla predikningarna avlevereras. Det är i dessa kretsar som det största hatet och den största avundsjukan mot västvärldens välstånd, tolerans och demokrati återfinns.

Tranåsbombarens självsprängning i Stockholm står som ett bisarrt monument inte bara över islamistisk fanatism, utan också över en havererad svensk invandringspolitik och missriktad politisk korrekthet. I det perspektivet är det knappast märkligt att statsminister Fredrik Reinfeldt såg mäkta bekymrad när han, långt om länge, meddelade svenska folket vad som inträffat dagen efter Abdulwahabs uppstigande till det förmodade paradiset.

Explore posts in the same categories: Taimour Abdulwahab

Etiketter: "Mein Kampf", "Sions vises protokoll", Afghanistan, Egypten, Fredrik Reinfeldt, Indonesien, invandringspolitik, islam, islamism, Jesus, judendom, kristendom, Lars Vilks, Muhammed, SÄPO, sharialagen, Stockholm, Tranås, Turkiet

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.