SD enligt två kulturelitister

Det tycks inte vara någon hejd på intresset för Sverigedemokraterna i samband med partiets inval i Sveriges riksdag. Redan har SVT visat en dokumentär om SDs väg till politikens finrum och ikväll visas i samma forum en film om de första hundra dagarna där. Här tänkte jag dock uppehålla mig  vid en bok som utkom strax efter valet.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford heter två lätt fylliga, medelålders damer som någon gång våren 2010  började jobba på en bok med arbetsnamnet SD och jakten på  fyra procent vilken skulle publiceras på damernas eget förlag Normal. Under resans gång gick emellertid förlaget i putten liksom det tentativa namnet – till slut kom boken att kallas Svensk, svenskare… och ges ut på Optimal förlag.

Hamrud och Qvarford ville träffa mig på en plats i Stockholm som helst skulle spegla min egen intresseinriktning. Jag valde då bysten – i boken kallad ”statyn” – av 1700-talstänkaren Emanuel Swedenborg på Mariatorget, inte så långt ifrån min arbetsplats på SDs kansli. Härifrån gick vi i samlad tropp till ett närbeläget café för den intervju som följde.

Under mina nu närmare 40 år som politiskt aktiv och publicist har jag blivit intervjuad ett försvarligt antal gånger och stött på alla tänkbara typer av intervjuare: otrevliga, trevliga, nonchalanta, ointresserade, neutrala,  aggressiva…you name it. Varje sverigedemokrat som undergått medieträning torde vara medveten om att det är de trevliga man skall se upp mest med. Hamrud/Qvarford tillhör just denna typ som med ett tillmötesgående sätt söker  invagga intervjuobjektet i en falsk  säkerhet.

Jag kan inte påstå att detta förhållningssätt betydde särskilt mycket för min intervjuinsats, eftersom jag var väl medveten om taktiken i fråga. Risken vid ett möte med intervjuare tillhörande denna kategori är naturligtvis att man tar trevligheten som en intäkt för sympati gentemot ens egen person eller egna åsikter, något som är ljusår från sanningen. Det visade sig att Hamrud/Qvarford var mest intresserade av att prata homosexualitet, vilket fick sin förklaring då jag kom tillbaka till partikansliet – någon upplyste mig nämligen om att de rundnätta damerna inte bara var hom0- eller bisexuella utan jämväl ett så kallat par.

Det spelade nu ingen roll för mitt sätt att svara på frågorna. Jag anser noga taget 1) att sexuell läggning är något envar får ta ansvar för; 2) att äktenskapet är förbehållet man och kvinna; och c) att homosexlobbyn har en löjligt stor makt över opinionsbildning och samhällsliv i Sverige. Det säger jag till var och en oavsett läggning om frågan kommer upp. ”Ansikte mot ansikte uttrycker han heller inte homofobiska åsikter”, skriver författarna sedan, vilket förstås stämmer – jag uttrycker inte sådana åsikter helt enkelt därför att jag inte är homofob, det vill säga hyser skräck för homosexuella.

Paret Hamrud/Qvarford.

Vad Hamrud/Qvarford är ute efter i sammanhanget – vilket den färdiga boken tydligt visar – är att i den här frågan få fram en bild av SD som ett djupt splittrat parti, där en del medlemmar besöker gayklubbar medan andra tar avstånd från homosexualitet. Det enda man enligt min mening lyckas fastslå är att det finns en viss spännvidd i partiet , och det behöver ju inte vara fel oavsett vilken fråga det gäller.

Jag kan ta avsnittet om mig  i boken (sidorna 106-116) som ett inledande exempel på författarnas sätt att skildra SD och dess företrädare. Enligt Hamrud/Qvarfords koncept är det de själva som är de normala – deras ursprungliga förlag hette ju också Normal – vilka med stora ögon och skarp blick och oftast tappert leende rör sig i de för dem förhatliga SD-kretsarna. Ofta nog påstår de sig bli ”förvånade”, ”häpna” eller ”förbluffade” över någonting. Följande stycke ur intervjun med mig är typiskt för hur de uttrycker sig boken igenom (bakgrunden var att jag talat om mitt medlemskap i Liberala Katolska Kyrkan):

Vi försöker att inte visa hur förbluffade vi är. Liberala katolska kyrkan känner vi väl till från bögkretsar. Och vi har sett dem i många år vandra i Prideparaden.  

Jag är naturligtvis väl medveten om att LKK, till skillnad från mig själv, ser positivt på så kallade vigslar mellan samkönade par och att det bland kyrkans tjänare finns homosexuella. Min förklaring till mitt (passiva) medlemskap, att kyrkan ger församlingsmedlemmen full frihet att tolka Bibelns ord, finns dock inte med i boken, däremot min positiva syn på kyrkans oerhört vackra mässa.

En annan taktik Hamrud och Qvarford tillämpar är en mild men konsekvent genomförd mobbing som syftar till att framställa intervjuoffret som litet mindre vetande, litet löjlig, litet kufisk. Som när man skriver om mig på följande sätt:

Tommy Hansson är en rundlagd man med vita lockar. På äldre bilder ser man att han tidigare bar ett långt skägg som påminner om vad många imamer bär…När han talar börjar han varje svar till oss med ett ”Ja. Just det”. Sedan kommer ett antal mutter innan han svarar. I text använder han ett gammaldags språkbruk…Vi vill prata om att hans andreman har problem med sitt fackföreningsmedlemskap…Men Tommy Hansson verkar inte riktigt vara insatt i vad ett fackföreningsmedlemskap innebär.

Imamskägget är från 2001.

En sakupplysning i sammanhanget är att jag varit konstant fackansluten sedan 1982. Men det är ju Hamrud/Qvarford, sanningssökarna, som vet bäst. Det är de som är de ”normala”.

Deras observationer innefattar också följande ”avslöjande” anmärkningar om nuvarande riksdagsmannen Erik Almqvist, tillika ordförande i Sverigedemokratisk Ungdom (SDU):

Det är en solig vårdag. Erik Almqvist har en röd V-ringad tröja med skjorta som sticker ut baktill, smala kakifärgade byxor och vita sneakers. Huvudet är rakat, man kan se att hårfästet håller på att smyga sig bakåt…Erik Almqvist är känd för sitt intresse för sång. Han var en av de sverigedemokrater som sjöng allsång när SR-radioprogrammet Kaliber gjorde ett undersökande reportage på en konferensresa till Tallinn.

Om Linus Bylund, numera Jimmie Åkessons pressekreterare:

Bylund är ofta drastisk i sitt språkbruk och han använder yviga referenser. Han ser ordentlig ut i sin grå kavaj som spänner över musklerna. Hans blonda, rödlätta hår är kort och välansat och han har ett litet skägg. Vi är inte säkra på hur det skulle vara att tala med honom över ett fikabord eftersom han så ofta far ut i hårda ord via Internet. När vi träffas är han precis som de flesta andra SD:are en trevlig person. Men Linus Bylund verkar ha svårt att förstå att andra inte tänker som han gör.

Men ibland brister det för författarna. Då förmår de inte längre upprätthålla sin tillkämpat ironiska, halvtrevliga jargong utan tar till det grövre artilleriet. Som när man rätt och slätt hävdar att SDs partiledare far med osanning: ”Jimmie ljuger”, detta apropå SVT-programmet ”Debatt” där också debattledaren Belinda Olsson får sig en känga för att hon går på Jimmie Åkessons förmenta lögner. Jag behöver knappast tillägga att bevisföringen är vacklande.

Ibland vill verkligheten inte riktigt passa in i Hamrud/Qvarfords på förhand ihopsnickrade ramar. På ett flertal ställen i boken inskärper man exempelvis att Dansk Folkeparti (DF), som är något av en förebild för Sverigedemokraterna, inte skulle vilja ha något med SD att göra. Pinsamt nog beslutar sig emellertid DFs partiledare Pia Kjaersgaard i slutet av valrörelsen för att delta i ett möte tillsammans med Jimmie Åkesson i skånska Höganäs. När Pia meddelar detta på sin blogg skriver Hamrud/Qvarford, uppenbart osant: ”Vi blir inte särskilt förvånade.”

Pia och Jimmie.

Annika Hamrud och Elisabet Qvarford hade utan tvivel föredragit att SD inte hade kommit in i riksdagen. Då hade deras avmätt ironiska och mobbande stil kommit mer till sin rätt: kufarna och galningarna klarade inte av att komma in i riksdagen. Nu blev det ju inte så. Det hindrar  inte att de lågmälda elakheterna står som spön i backen i det avslutande kapitlet ”Den underbara natten.” Till råga på allt förklaras lokalen för valvakan vara slående lik kansliet i ”Bunkern” på Södermalm.

Bland våra queervänners oförglömliga observationer från valvakan märks att Jimmie Åkesson får en blombukett ”denna gång inslagen i cellofan” (tidigare har de tjatat om att blommor från SD vanligen brukar slås in i papper) och att ”Inte heller denna gång klarar Sverigedemokraterna att klappa i takt.”

Däremot klarade de av att ta sig in i riksdagen och det är nog, trots allt, viktigare.

Vad författarna medvetet hållit inne med i bokens föregående kapitel får mer eller mindre fritt spelrum i det avslutande stycket ”Epilog.” Här slås det fast att ”dessa människor” (det vill säga sverigedemokrater) ”lätt tar till sig konspirationsteorier”, ”har svårt att förstå hur andra människor tänker”, ”inte riktigt kan förstå värdet med pluralism”, ”inser sällan hur det de säger uppfattas utanför ‘kretsen’, ”känner… sig ständigt missförstådda”:

Skillnaden mellan Sverigedemokrater och andra svenskar är att vi andra tror på att Sverige är ett resursrikt land som kan lösa de problem vi ställs inför. Sverigedemokraternas ser inte dynamiken, de ser inte framstegen…Sverigedemokraterna står för en långsiktig politik som innebär att man aktivt söker syndabockar…För Sverigedemokrater är det viktigt att definiera vem som är ‘svenskast.’…Men lösningen är inte att osynliggöra Sverigedemokraterna och deras världsbild. De kan bemötas med argument och kunskap.

Jag har ovan nämnt att Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har attityden att det är de som är de normala under det att alla sverigedemokrater man kommer i kontakt med – själv stötte jag under sommaren som föregick valet på dem vid flera tillfällen, Elisabet oföränderligt klädd i samma röd-grön-rutiga skjorta som hon dessutom bär på bokens baksidesfoto –  är okunniga, insnöade, aparta och/eller kufiska i ett eller annat avseende. Det är därför typiskt att de i texten ovan skriver ”vi andra”, precis som om ett lesbiskt/bisexuellt par tillhörande media- och kultureliten skulle vara representativt för folkflertalet.

De ”argument” och den ”kunskap” som SD enligt dem  skulle kunna bemötas med har de i varje fall själva inte lyckats formulera, även om nog deras sarkastiskt-ironiska stil gått hem hos en del recensenter.

Sanningen att säga har Hamrud och Qvarford trots aktningsvärda ansträngningar lyckats med konststycket att rejält missuppfatta och framförallt underskatta  Sverigedemokraterna , vilket kanske främst framgår i epilogen.

Svenskhet man kan stå ut med…

Jag vågar påstå att det inte alls är speciellt viktigt för SD att definiera vem som är ”svenskast” eller mest ”ickesvensk”. Därmed faller också hela idén med boktiteln Svensk, svenskare... Viktigast för partiet är att identifiera vilka samhällsproblem man uppfattar  måste åtgärdas för att Sverige skall bli ett bättre land att leva i, inte att stå för någon artificiellt idealiserad svenskhet eller skylla alla fel och brister på  ”den andre”, för att nu apostrofera en gångbar klyscha inom psykologin/psykaiatrin som kulturelitister gärna använder sig av.

Författarna vill så innerligt gärna att deras bok – och särskilt dess omslag – skall uppfattas riktigt förargelseväckande inom nationalistiska kretsar och avslutar därför boken med en samling citat som anspelar på deras eget designföretag, som utformat omslagsbilden vilken avbildar en docka med utländska anletsdrag iklädd den så kallade Sverigedräkten fast med gul huvudduk. Några av dessa citat är obscent skabrösa medan andra är uppskattande. Det övergår  mitt förstånd hur denna harmlösa bild kunnat väcka sådana reaktioner – troligen har man dammsugit nätet för att få fram dessa.

De flesta bedömare utan skygglappar vet att det finns stora mått av kunskap inom Sverigedemokraterna, vilket givetvis kommer som en chock för Annika Hamrud och Elisabet Qvarford. En sak är klar, och det är att den här boken inte på något sätt kan konkurrera om att vara den bästa och  mest rättvisande som skrivits om Sverigedemokraterna.

Ett sådant pris, om det fanns, skulle enligt min mening gå till SRs Pontus Mattsson för boken Sverigedemokraterna in på bara skinnet (Natur & Kultur 2009).

Explore posts in the same categories: Sverigedemokraterna

Etiketter: "Svensk svenskare...", "Sverigedemokraterna inpå bara skinnet", Annika Hamrud, Belinda Olsson, Dansk Folkeparti, Elisabet Qvarford, Emanuel Swedenborg, Erik Almqvist, Höganäs, Homosexualitet, Jimmie Åkesson, Liberala Katolska Kyrkan, Linus Bylund, Mariatorget, Pia Kjaresgaard, Pontus Matsson, Stockholm, Sverigedemokratisk Ungdom, SVT, Tommy Hansson

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.