Visst går det att segra i Afghanistan!

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.


Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.

Explore posts in the same categories: Afghanistan

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

8 kommentarer på “Visst går det att segra i Afghanistan!”

  1. Kalle Says:

    Nja, du börjar allt mer låta som en neocon Tommy. Risken är att den utvekling vi nu ser ta fart i Nordafrika, Jordanien etc. kommer leda till att islamister tar makten. Ffa i Egypten. I Irak är situationen allt annat än stabil. Hur många krig tror du västvärlden klarar av? Om segern för de västerlänska värderingarna inte kommer inifrån alla dessa folk så är projekten dömda att misslyckas och slå tillbaka hårt mot oss själva.

    Nej – Sverige bör avveckla engagemanget i Afganistan, stärka försvaret här hemma, strypa muslimsk invandring och införa assimileringskrav som gör att de mest religiösa muslimerna lämnar landet.

    • Tommy Hansson Says:

      Jag förnekar på intet sätt att min konservatism innehåller en försvarlig del neokonservatism. USA har, menar jag, som den fria världens banerförare en skyldighet att värna demokrati och frihet där så kan anses nödvändigt. Och självklart bör övriga demokratier sluta upp i den verksamheten.

      Demokrati och frihet är inte heller specifikt västerländska värden utan universella värden som alla människor i grunden strävar efter, från Afghanistan till Kina, från Vitryssland till Saudiarabien.

      Visst bör det militära försvaret här hemma stärkas, men detta förutsätter, menar jag, att vårt land även engagerar sig internationellt, helst även ansluter sig till NATO. Om vi inte själva stöder internationella åtaganden kan vi heller knappast förvänta oss att bli hjälpta när/om vi ställs inför ett skarpt läge på hemmaplan.

      • Kalle Says:

        ”Demokrati och frihet är inte heller specifikt västerländska värden utan universella värden som alla människor i grunden strävar efter, från Afghanistan till Kina, från Vitryssland till Saudiarabien.”
        Hur vet du det?
        Jag är rädd att du här (med GW Bush et al) går i precis samma fälla som alla andra utopiskt färgade politiska rörelser. Man bygger en optimistisk lära på enkla men dåligt underbyggda premisser och önsketänkanden. Man vill ha stora förändringar och förbättringar för ”folket” eller ”människan” snabbt. De slutar i giljotiner, napalm och koncentrationsläger.
        Sann konservatism vördar det väsentliga och levande i traditionen och är i det längsta skeptisk till alla visioner om storslagna snabba förändringar. Man ser först och främst om sitt eget hus – det man kan och känner (borde i alla fall)!

        Om man sumpar bort den vitala kärnan i konservatismen kan den lätt enligt min uppfattning bli en bli en fånig och ytlig blandning av rojalism, punschpatriotism och sexualfientlig puritanism.

  2. Tommy Hansson Says:

    Önskan om demokrati och frihet är, som jag ser det, egentligen inte någon politisk strävan. Det ligger inbäddat i människan väsen att själv kunna kontrollera så mycket som möjligt av sin egen verklighet. Jag har svårt att se att egentligen någon skulle vilja ha sin frihet att säga vad man vill – om politik, religion, filosofi etcetera – inskränkt.

    Och det finns ju traditioner och traditioner. Jag är inte konservativ i den meningen att jag vill bevara ”det väsentliga” i varje form av tradition. Om det finns en tradition som tillåter exenpelvis hustrumisshandel och månggifte, ja då ser jag inget skäl att vilja bevara en sådan tradition. Om de eftersträvade reformerna sedan kan genomföras omedelbart eller i ett något längre tidperspektiv får sedan avgöras i varje specifikt fall.

    Det viktigaste i konservatismen är enligt min uppfattning erkännandet att det finns en högre verklighet än människan – personligen kallar jag i alla fall denna Gud – och att det gäller för människan att finna ett sätt att harmoniera med denna.

    Detta torde också vara det säkraste sättet att undvika sätta sin lit till materialistiska frälsningsläror som arbetar enligt premissen att allt kan bli fulländat bara sätten att organisera samhället är det rätta. Samt att undvika att det hela slutar i koncentrationsläger och giljotiner.

    • Kalle Says:

      Jag håller inte alls med. Religiös utopism har orsakat oräkneliga blodbad genom historien och är fortfarande drivande bakom den islamistiska terrorisrmen. Nietschze dödförklarade Gud redan på 1800-talet och merparten av svenskarna är sedan många decennier icke-troende. Det svenska samhäller fungerade utmärkt mellan 1945-1885 trots att merparten av medborgarna inte var speciellt religiösa.
      Det utopiska, socialistiska/nyliberala mångkulturprojektet har därefter rubbat stabiliteten. Den svenska kristna kyrkan har varit en pådrivare i utvecklingen. Och numer leds organisationen bl.a av en kvinnlig flata som säkerligen tror att hon har högre makter med sig. Således omfattar Eva Brunne konservatismens viktigaste princip?

      Sverige och svenskarna var bland de första folk som utvecklade ett samhälle demokratiska institutioner och respekt för alla ”fria män” och ”kvinnofrid”. Det är ett träd med djupa rötter man nu håller på att gräva upp för att ersätta med en konstruerad, förment paradisisk ”botanisk trädgård”. Tyvärr så tror jag inte det finns en Gud som övervakar detta (och ser till att det inte snabbt utvecklas till en djungel).

      • Tommy Hansson Says:

        Det är naturligtvis resandens ensak att tycka vad vederbörande behagar om min konservatism.

        Jag är inte alls anhängare av religiös utopism om det innebär att tron skall spridas med militära eller terroristiska medel. Tvärtom förkastar jag sådan utopism.

        Om sedan nazisternas favoritfilosof Nietzche – mannen bakom övermänniskoidealet och själv en utopist av stora mått – eller Marx eller någon annan förklarat Gud död så kan det möjligen vara intressant ur ett filosofiskt perspektiv.

        Saken är naturligtvis dock den att vare sig Guds existens, död eller icke-existens kan bevisas med hävdvunna vetenskapliga metoder.Det är en fråga om andligt betingad intuition.

        Avslutningsvis: varje människa strävar ytterst efter lycka och frihet. Absolut ingen föredrar att vara olycklig eller förtryckt. Och jag tror faktiskt att denna strävan förutsätter ett visst mått av utopism.

  3. Molavi H. Says:

    ”KGB-chefen Juri Andropov spelade i Budapest
    en nyckeroll krossandet av det Ungerska upproret
    1956 framför allt genom att SKICKLIGT och hänsynlöst
    MANIPULERADE De ungerska kommunisterna”

    ” En enda spion på rätt plats är värd 20.000 man
    på slagfältet”
    Napoleon Bonaparte

    ”Förmodlingen den mest produktive förra KGB-agenten
    Jan Guillou lyckats ta sig upp till Aftonbladets
    Redaktionen när det gäller i första hand är
    Aftonbladets vänster extremister var och en SKICKLIG
    MANIPULATÖR och DRIVEN Journalist som ofta söker sig
    konflikter med USA,ISRAEL och SD sätt att
    tillfredsställa De ideologierna tankesystemt av
    Svenska vänster politiska behoven”

    ” En enda förra KGB-agenten på rätt tidning är
    värd 46 bedragare på Aftonbladet”

    Bejan Saeedi
    Etheran Molavi


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: