Antisemitism i dokumentär

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.

Explore posts in the same categories: Antisemitism, Defamation

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

10 kommentarer på “Antisemitism i dokumentär”

  1. Molavi H. Says:

    Sä här är i Sverige om jude är fiend mot Israel
    få han uppmärksamheter i svenska media och politik
    om en invandrare är kommunist få han också
    uppmärksmheter , svenska politiker och Journalister
    gillar bara judar och invandrare som är Kommunister
    Vilkem skam!

    Hälsningar
    Etheran Molavi

    • Tommy Hansson Says:

      Så är det.

      I Sverige är det bara judar som går emot sina egna intressen som är populära. Och kommunister är alltid populära…

  2. Bobo Says:

    Det var intressant att se hur judiska barn matas att tro att alla polacker är nazister.

    • Tommy Hansson Says:

      Nej, det budskapet gav inte filmen alls. Vad skoleleverna fick reda på var att det fortfarande kan förekomma antisemitism i Polen. Vilket råkar vara sant.

      • Anon Says:

        Ett inslag i dokumentären skildrade hur en av skolungdomarna, en ung kvinnlig hysterika, skyllde några polska gubbar för antisemitism. Ingenting i deras tal eller åtbörder gav dock skäl för henne att utslunga dessa beskyllelser. Du kan knappast ha missat det om du sett dokumentären…

  3. Tommy Hansson Says:

    Avsnittet Anon nämner är ett illustrativt exempel på hur Shamir utnyttjar unga, sårbara israeliska judar som är utomlands för första gångebn i sitt liv för att plocka en antiisraelisk poäng.

  4. sundin Says:

    ”vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig”

    Jag är inget fan av Finkeln, men har du läst boken?
    …det låter mest som du läst propaganda om boken.
    När blev Noam Chomsky – själv jude och ivrig förespråkare för mänskliga rättigheter- antisemit?
    Bör beteckningen ”Antisemit” användas som lika med ”Meningsmotståndare”??

    • Tommy Hansson Says:

      Jo, jag har läst boken. Karln är enligt min uppfattning rubbad, något som hans framträdande i Shamirs film inte precis dementerade.

      Visst är Chomsky inte bara vänsterradikal, USA- och Israel-hatare utan också antisemit. Det finns faktiskt rätt gott om judiska antisemiter – Karl Marx var som bekant en. Österrikes forne kansler Bruno Kreisky en annan. I Sverige har vi individer som Dror Feiler och Henry Ascher.

      Nej, naturligtvis bör inte beteckningen ”antisemit” tolkas som en synonym till meningsmotståndare. Jag har många meningsmotståndare som inte är antisemiter.

      • sundin Says:

        Intressant att du benämner Chomsky Antisemit utan några andra skäl än att du tycker att han är en ”USA och Israel-hatare” vilket alltså inte är definitionen av antisemit… Mig veterligen.

        Du känner kanske till historiken Raul Hillberg, författaren till The Destruction of the European Jews (tre volymer), verket som anses det mest kompakta och genomarbetade verket kring Förintelsen.

        I dokumentären American Radical- the trials of Norman Finkelstein uttalar just Hillberg sig om att han inte alls uppskattar eller sympatiserar med Finkelns fräna retorik och angreppsformuleringar alla gånger, men att det som framförs i Förintelseindustrin är sant och Bör granskas seriöst,
        då även han tycker att exempelvis ADL och dylika organisationers självutnämnda rätt att förespråka hela Judiska befolkningen samt köra utpressnings- och påtryckningsmetoder är förkastligt.

        Men Hillberg var kanske också antisemit??

  5. Tommy Hansson Says:

    Nej, det var inte det jag skrev om Chomsky. Läs gärna vad jag skrev igen.

    Att Hilberg tydligen köpt Finkelsteins teorier gör honom inte med nödvändighet till antisemit.

    Eller vad tror du?


Lämna ett svar till sundin Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: