Ständigt denna stabilitet

 Bildt: Talar om stabilitet.

Det handlar inte om att stödja den ena eller den andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.

Så utlät sig utrikesminister Carl Bildt i en kommentar till Sveriges radios Ekot om utvecklingen i Libyen. Uttalandet har framkallat varierande grad av upprördhet och även krav på Bildts avgång. Utrikesministerns försök att i efterhand få det till att han menade de libyska klanledarna när han sade att man inte bör stödja den ena eller den andra förefaller minst sagt långsökt.

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förvånad över Bildts uttalade ovilja att ta ställning i den pågående konflikten i Libyen. Bildt har nämligen en överdriven uppfattning om sin egen förmåga att i alla lägen göra korrekt avvägda uttalanden av en lidelsfri natur. Han uppfattar sig själv som den borne statsmannen som med överlägsen upphöjdhet vet vad som är bäst i ett slags högre mening. Passion för frihet och demokrati har alltid spelat en undanskymd roll i Bildts göranden och låtanden.

 Persson: Talade om stabilitet.

Carl Bildt är även känd för sina propalestinska sympatier när det gäller konflikten mellan Israel och palestinaaraberna, sympatier som går tillbaka till Bildts tid som studentpolitiker. Jag väljer i sammanhanget medvetet att inte nämna ordet ”Palestina” eftersom det ännu inte på långa vägar kan sägas existera någon palestinsk statsbildning hur gärna somliga än skulle vilja att så vore fallet.

Och jag är tämligen säker på att om de nu pågående oroligheterna i en rad muslimskt styrda länder hade direkt involverat Israel så hade Carl Bildt inte varit sen att uttala sitt otvetydiga fördömande av Israels konservativa regering. Då hade det knappast varit tal om ”stabilitet” och olämpligheten att välja sida.

Nu ansluter sig Bildt till ett sätt att uttrycka sig som tillämpades av Göran Persson, då han på en bankett i Peking för en hel del år sedan hävdade att ”stabilitet” var det allra viktigaste i Röda Kina (stöd för demokratiska strävanden var det aldrig tal om). Bildt säger i princip samma sak om Libyen som den italienske utrikesministern Franco Frattini gjorde nyligen:

Stabiliteten i Libyen är av avgörande betydelse för både Nordafrika och Europa.

 Frattini: Talar om stabilitet.

Det är bara det att det internationella samfundet inte i längden kan överlåta åt galningar och psykopater av Moammar Ghadaffis snitt att svara för stabiliteten. En urladdning som tvingar den galne diktatorn – som 1988 berordrade sprängningen av ett passagerarflygplan över Lockerbie i Skottland vilken krävde 270 människors liv – från makten måste komma förr eller senare. Enligt min uppfattning har det redan gått alltför lång tid sedan Ghadaffi i en militärkupp grep makten i Libyen 1969 då han endast var 27 år gammal. Så bättre förr än senare.

Det libyska folket har redan väntat på tok för länge på sin hett åstundade frihet. Frankrikes president Nicolas Sarkozy har insett detta och krävt omedelbara sanktioner mot Libyen. Ju förr Carl Bildt också inser detta, desto bättre.

Stabilitet i all ära. Men en stabilitet grundad på förtryck och diktatur är ingen sund stabilitet. Den kommer, och detta med all rätt, förr eller senare att gå under. Såsom skedde i Sovjetunionen för två decennier sedan. Och som, förhoppningsvis inom överskådlig tid, kommer att ske i den hopplöst efterblivna muslimska delen av världen inklusive Libyen likaväl som i det Röda Kina.

Explore posts in the same categories: Carl Bildt, Libyen

Etiketter: Ekot, Europa, Franco Frattini, Frankrike, Göran Persson, Israel, Lockerbie, Moammar Ghadaffi, Nicolas Sarkozy, Nordafrika, Palestina, Peking, Röda Kina, Skottland, Sovjetunionen, stabilitet, Sveriges radio

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.