Bellmaniana: Bellman i det tjugoförsta århundradet

Carl Michael Bellman (1740-95)

Carl Michael Bellman (1740-95) är en av våra verkliga nationalskalder. Tidigt försigkommen inom den skriftliga och musikaliska framställningskonsten ställde han sig vid Gustaf IIIs oblodiga statskupp 1772 på konungens sida genom gardesmarschen Marsche de Stamitz, som i Bellmans tappning blev till hyllningssången ”Gustafs skål.”

Därmed var Bellmans lycka gjord. Han vederfors äran att framträda vid det kungliga hovet och gynnades av majestätet med anställning som sekreterare vid nummerlotteriet. Detta till trots skulle Bellmans ekonomi aldrig bli vad man kan kalla solvent.

Med en stor familj och faiblesse för ett vidlyftigt uteliv tvingades han ständigt ta lån och hade under större delen av sin levnad de så kallade björnarna – skuldindrivarna – i hasorna. När han inte kunde göra rätt för sig fick han finna sig i att placeras i bysättningshäktet. Han dog fattig och utarmad 1795, tre år efter sin kunglige välgörares hastiga och mindre lustiga frånfälle.

Spridda notiser, framförallt hos personligheter såsom skalden Per Daniel Amadeus Atterbom och musikhistorikern Carl Abraham Mankell, vet  berätta hur Bellman själv framförde sina visor. Hans röst betecknas som ”föga starktonig” medan ackompanjemanget var ”sparsamt.” Hans konst förefaller ha verkat främst genom sin lågmäldhet.

Frågan är: hur bör Bellman tolkas i det tjugoförsta århundradet? I en utgåva av klassikern Carl Michael Bellman: Fredmans epistlar. Musikarrangemang av Roland Bengtsson (Prisma 1969, 285 sidor) heter det:

Bellman tolkas verkligen på högst olika sätt. Över ett 200-årigt fält ropar vi an honom ur alla röst- och stillägen, och han besvarar vänligt våra anrop – så rik och mångfasetterad är hans konst. Men därmed är givetvis inte sagt att alla sätt att tolka Bellman är lika bra. Det bästa resultatet uppnås nog  där en personlig känsla och uttrycksvilja förenas med en känsla för tidevarvets sätt att uttrycka sig i musik.

Min personliga favorit när det gäller tolkningar av Bellmans visor är Sven-Bertil Taube, som jag anser vara oöverträffad av moderna artister i denna genre. Jag har svårare för Fred Åkerströms brölande, även om hans ”Lämnad vid Cajsa-Stinas säng, sent om en afton”, populärt kallad ”Glimmande nymf” (Fredmans epistel 72) framkallar rysningar av välbehag hur man än ser på det:

http://wn.com/Fred_%C3%85kerstr%C3%B6m

Taubes och Åkerströms – och för den delen Vreeswijks – Bellman-tolkningar tillhör förra, det vill säga tjugonde århundradet. Nu talar vi om tjugoförsta. Här vill jag uppmärksamma läsaren på Ensemble Pechlins Bellman-tolkningar såsom de framförs på den nyproducerade CDn Bellmaniana. Mannen med den frodiga rösten heter Eric Hallberg, och han beledsagas av ett stundom rätt halsbrytande ackompanjemang, där rytmen verkligen sitter i högsätet. Ibland tycker man sig rentav förflyttad till en sambaorkester vid någon modern fotbollsarena! Här ett smakprov i form av Fredmans epistel nummer  2, ”Till fader Berg, rörande fiolen”:

 http://www.youtube.com/watch?v=HkgFHJNVU3g&NR=1

Populärt kallas sången förstås ”Nå, skrufva fiolen” efter första orden i första versen. Jag har ett personligt förhållande till denna sång, då jag lyckades lära min då treårige – och musikaliskt begåvade – son alla fyra verserna  utantill i slutet av 1980-talet.

Här ytterligare ett smakprov ur Ensemble Pechlins Bellmaniana – ”Källarsång” (Fredmans sång nummer 15):

http://www.youtube.com/watch?v=OhoSHNaB9Pw

Kan man tolka Bellmans musik med instrument som trummor och elbas? Som synes och höres går det alldeles utmärkt. För att travestera det fikonspråk som plägar florera i mer anspråksfulla vinsmakarsammanhang skulle man kunna säga, att Bellmans färgstarka 1700-talsvärld här gifter sig på ett intressant och i mitt tycke njutbart sätt med 2010-talets något mer uppskruvade tempo.

Tolfte och sista numret på Bellmaniana är för övrigt den ovan nämnda marschen/lovsången ”Gustafs skål.” För den som vill tillägna sig skivan – och/eller andra produkter från Ensemble Pechlin – finns alla uppgifter på nedanstående länk:

http://itunes.apple.com/se/album/bellmaniana/id375664063

Ensemble Pechlin förtjänar enligt min ringa mening en stor och entusiastisk åhörarskara!

Explore posts in the same categories: Carl Michael Bellman

Etiketter: Bellmaniana, Carl Abraham Mankell, Cornelis Vreeswijk, Ensemble Pechlin, Eric Hallberg, Fred Åkerström, Fredmans epistlar, Fredmans sånger, Gustaf III, Per Daniel Amadeus Atterbom, Roland Jansson, Sven-Bertil Taube

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.