Fuglesangs mäktiga magplask

Magplaskaren Fuglesang – Michelingubbe utan folkvett.

När jag tänker tillbaka på begivenheterna i årets Almedalsvecka och funderar på vilket det största fiaskot var behöver jag inte så lång tid på mig att fundera: astronauten Christer Fuglesangs bedrövliga apspel i TV-rutan.

Fuglesang och några lika gapiga vänner hade av någon anledning bestämt sig för att ”bevisa” att homeopatisk medicin är verkningslös. Till den ändan hällde de i sig pillerburkar med homeopatisk sömnmedicin, och det uppgavs att Fuglesang klämt i sig ett 60-tal tabletter.

– Titta, här är jag, livs levande, fast jag egentligen borde ha dött!

Ungefär så utlät sig astronauten. Det underliggande resonemanget var, att eftersom ”riktiga” sömnpiller leder till döden i så betydande mängder så måste den homeopatiska varianten vara värdelös eftersom man inte dör av den.

Ju starkare och farligare medicin, desto bättre och effektivare. Så löd alltså Fuglesangs och hans gapiga vänners slutsats. Dessbättre fick de inte stå oemotsagda.

Dels var en homeopatisk läkare var på plats och redogjorde för sin syn, dels gav förre höjdhopparstjärnan Patrik Sjöberg svar på tal och försäkrade att han och hans tyska kolleger prövat homeopati med stor framgång. Något riktigt svar på denna utsaga fick inte Patrik.

Jag måste med en gång tillstå att jag aldrig prövat homeopatiska preparat eller studerat fenomenet, varför jag inte har några förutsättningar att uttala mig kategoriskt i endera riktningen. Däremot har jag i mycket sällsynta fall testat andra preparat som säljs i hälsokostaffärer, dock utan för mig märkbar effekt.

Samuel Hahnemann grundade homeopatin.

Principerna för den homeopatiska läkekonsten har tillämpats åtminstone sedan romartiden, men det var den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843) som grundade den moderna homeopatin. Hans grundidé var, att ett ämne som kan skapa vissa symptom hos en frisk individ kan bota samma symptom hos en sjuk individ.

Förenklat kan det sägas att homeopati går ut på att ”lika botar lika”. Eller att ”ont skall med ont fördrivas”. Något som alltså praktiserats sedan urminnes tider och som i vissa fall visat sig fungera.

Det här duger dock inte om man får tro Christer Fuglesang och hans kumpaner i Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF), en sammanslutning som bildades 1982 med syfte att ”avslöja” vidskepelse och övertro till fromma för vetenskap och folkvett. En annan tongivande medlem är den socialistiske ideologen och KTH-professorn i filosofi Sven Ove Hansson, som skrivit hårt vinklade propagandaböcker om politik utan någon som helst vetenskaplig stringens.

Jag har i och för sig ingenting emot vare sig vetenskap eller folkbildning. Problemet med aktörer som Fuglesang och nämnde Hansson är emellertid den ibland häpnadsväckande enkelspårighet och övertro på den Heliga Vetenskapen som utmärker dem. Med den rosiga övertygelsen blossande på de självrättfärdiga kinderna skrider de till verket och inser inte, att det finns mångahanda ting mellan himmel och jord som möjligen inte låter sig förklaras i en handvändning.

Fuglesang må vara docent i partikelfysik och ha för vana att knalla omkring i rymden i en Michelin-liknande mundering, men när det gäller det mänskliga psyket och ting som ej kan förnimmas med de vanliga fem sinnena förefaller han åtminstone mig vara en novis. Ödmjukhet har han uppenbarligen aldrig hört talas om. I det beramade TV-inslaget från Almedalen kunde han dessutom inte uttala ordet ”placebo” korrekt.

Att nutida människor ofta beslutar sig för att pröva alternativ läkekonst och medicin är minst av allt konstifikt. Modern läkarvetenskap är nämligen inte alls någon exakt disciplin utan lämnar stora luckor för felaktiga diagnoser och felbehandling. Den så kallade skolmedicinen, kanske främst när det gäller psykofarmaka, kan ibland leda till fruktansvärda biverkningar och leda till en för tidig död. Inte heller läkarkåren – som jag skulle vilja utnämna till vår tids mest överskattade yrkesgrupp – är som bekant ofelbar.

Socialisten Hansson.

Sådana trivialiteter låtsades naturligtvis inte Fuglesang, Hansson och hans folkbildande vänner om, och fick såvitt jag kommer ihåg inte heller några kniviga frågor av programledaren i det avseendet.

Så fick vi oss också till livs Almedalsveckans mäktigaste magplask. Svallvågorna märks fortfarande.

Explore posts in the same categories: Läkekonst

Etiketter: Almedalsveckan, Christer Fuglesang, homeopati, Patrik Sjöberg, Samuel Hahnemann, Sven Ove Hansson, Vetenskap och Folkbildning

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.