Allende sköt sig med Castros AK-47

CHILES EX-PRESIDENT
BEGICK SJÄLVMORD 

NEW YORK. Chiles ex-president begick självmord.
Det bekräftar en expertgrupp.
Salvador Allendes kvarlevor har undersökts av rättsläkare och undersökningen visade att han verkligen tog  sitt liv under militärkuppen 11 september 1973.

DIAMANT SALIHU 

Ända sedan president Salvador Allende Gossens (1908-73) avled i samband med militärens stormning av Monedapalatset i Santiago de Chile den 11 september 1973 har Allende-vänliga historieskrivare hållit fast vid versionen, att den socialistiske Allende mördades av militären. Mer förutsättningslösa bedömare har hållit frågan om självmord contra mord öppen.

Allende (i mitten) och hans medarbetare blickar upp mot skyn och får se militärplan närma sig presidentpalatset, La Moneda, där de sökt skydd under den pågående militärkuppen. Strax därpå var Allende död.

Faktum är dock, att  redan den undersökning som gjordes på plats strax efter militärkuppen entydigt visade att det var självmord, inte mord:  Salvador Allende, som gömt sig under ett skrivbord, tog livet av sig med en kpist m/AK-47 han fått i gåva av Kubas kommunistiske diktator Fidél Castro. Allende valde självmordet som utväg framför att låta sig gripas eller dödas av militären, alternativt tvingas i exil (och i sådant fall med största sannolikhet på Kuba).

Frågan är vad den nya expertkommissionens slutsatser kommer att innebära för Allendes eftermäle. Kommer han alltjämt att betraktas som den store socialistiske martyren, eller kommer han att ses som en feg krake som valde den enkla utvägen? Enligt uppgifter på text-TV har hans efterlevande i vart fall hela tiden lutat åt att det var självmord.

Salvador Allende gjorde 1952, 1958 och 1964 tre misslyckade försök att bli vald till Chiles president, det Chile som hade Latinamerikas stoltaste demokratiska traditioner att falla tillbaka på och länge varit förskonat från den malström av militärkupper som utmärkt en stor del av den övriga kontinenten. Allende skämtade själv om att det på hans gravsten skulle stå: ”Här vilar Chiles näste president”.

1970 gick det dock vägen. Allende vann valet med knappast möjliga marginal. Med 36,2 procent av rösterna besegrade han den konservative Jorge Alessandri (34,9) och kristdemokraten Radomiro Tomic (27,8). Enligt lag skulle under sådana omständigheter en andra valomgång äga rum mellan de två kandidater som fått flest röster. Kongressen valde dock att sidsteppa vallagen och utsåg Allende till president.

Konservativa bedömare fruktade det värsta, och faktum är att alla deras  farhågor besannades. Trots att Allende hade ett mycket svagt mandat för långtgående samhällsreformer satte han genast igång med ett heroiskt försök att omvandla Chile till en socialistisk diktatur med Kuba som förebild. Han lät importera kommunistiska revolutionärer utomlands ifrån och började med friskt mod nationalisera hela det chilenska samhället. Han omgav sig med värsta sortens kommunistslödder med den brutale livvaktschefen Max Joel Marambio i spetsen (Marambio fann sedan en fristad i Sverige).

Till slut gick det inte längre. Hela samhället förlamades av Allendes katastrofpolitik och ekonomin kollapsade med fyrasiffrig inflation som en av följderna. Arbetslösheten steg och fattigdom och desperation bredde ut sig, alltmedan sossetoppen i Sverige med Olof Palme i spetsen applåderade Allendes vällovliga ”socialistiska samhällsexperiment”.

Allende och Castro – två av 68-vänsterns gudagestalter.

Chile var på väg mot avgrunden i expressfart, och den enda lösning som slutligen stod till buds var en militärkupp. Den som motvilligt axlade ansvaret blev till slut – ett kuppförsök misslyckades dessförinnan – armégeneralen Augusto Pinochet Ugarte (1915-2006) vilken bildade en militärjunta. Efter kuppen inledde den nya regimen en hänsynslös klappjakt på vänsterelement, varav några inspärrades i Santiagos fotbollsstadion. Det beräknas att omkring 3000 kommunister och socialister fick sätta livet till, ännu fler försvann spårlöst.

Det måste understrykas att militärkuppen hade godkänts av en majoritet av Chiles nationalförsamling – det fanns vid kuppens genomförande också långt framskridna planer på en vänsterkupp mot Allende, vilken ”den hårda kärnan” av revolutionärer såg som alltför kraftlös. Ett marxistiskt Chile hade under dessa det Kalla krigets dagar också riskerat att maktbalansen tippat över till det kommunistiska lägrets fördel.

Militärkuppen i Chile blev alltså, såsom förhållandena utvecklade sig, en nödvändig räddningsoperation. Den styrande juntan måste emellertid kritiseras för att a) ha gått alltför hårt och hänsynslöst fram med kommunister, socialister och påstådda sådana, även om 3000 dödsoffer är en droppe i havet om man jämför med offren för den castroitiska revolutionen på Kuba; och b) ha behållit makten på tok för länge. Pinochet avgick slutligen som president 1990 sedan han förlorat en folkomröstning och utsågs därpå till senator på livstid.

Augusto Pinochet hade sina uppenbara fel och brister. Han och kollegerna i den styrande juntan hade dock förnuft nog att inte lägga sig i den ekonomiska politiken utan uppdrog åt utländsk expertis, främst med anknytning till Chicago-universitetet, att dra upp riktlinjerna för en modern marknadsekonomi. Detta gjorde att Chile inom några år var på god väg att förvandlas till ett välfärdssamhälle, i alla fall med latinamerikanska mått. Sedan Pinochet avgått 1990 blev landet också något av ett demokratiskt föredöme på kontinenten.

Pinochet och Thatcher insåg båda farorna med kommunismen.

Med detta sagt är det också tydligt att Augusto Pinochet ingalunda var det monster vänsterpropagandan velat göra honom till. Hans sista år förmörkades av att han, på premiärminister Tony Blairs order, greps under ett besök hos förra premiärministern Margaret Thatcher i England 1998 och hölls i husarrest på obestämd tid. Detta kunde ske efter en häktningsorder från en obskyr spansk domare vilken en gång varit rådgivare åt Allende. Denne brydde sig, lika litet som Blair, om att Pinochet besökte England på uppdrag av Chiles president och var utrustad med diplomatpass. Han frigavs till slut lika godtyckligt som han gripits och tilläts 2000 återvända till Chile som en fri man.

Notisen ovan, som hämtats ur Expressen den 20/7, visar vilket kvantum uppmärksamhet – det vill säga obetydligt – ledande svenska media tillmäter bevisen för att Allende tog sig själv av daga. Att den med alla mått mätt misslyckade Allende inte var den martyr alla tagit för givet att han var, kommer tvivelsutan som ett hårt slag för många vänsteranhängare.

Explore posts in the same categories: Utrikespolitik

Etiketter: Augusto Pinochet, Chile, England, Expressen, Fidél Castro, Jorge Alessandri, Kuba, Margaret Thatcher, Max Joel Marambio, Olof Palme, Radomiro Tomic, Salvador Allende, Santiago, Sverige, Tony Blair

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.