Hanssons lilla brännvinsguide (X)

LYSHOLMS LINIE-AQUAVIT

Denna akvavit, gjord på potatis,sägs vara Nordens äldsta akvavit. Den är milt kryddig med ”örtig” smak av fatkaraktär. Inslag av kummin, dill, pomerans och fänkål finns. Alkoholhalten uppgår till 41,5 procent. Producent är norska Arcus. Hur akvaviten fick sitt namn är en särskild historia som berättas nedan.

Upphovsmannen till Linie-Aquavit är norrmannen Jörgen Bernhoft Lysholm (1796-1843) vilken i unga år studerade i Berlin, där han kom i kontakt med spritdestillatören Pistorius vilken 1817 hade uppfunnit en så kallad bäckenapparat. Med denna var det möjligt att destillera 80 procent alkohol i en enda process.

Hemma i Norge tog Lysholm i Trondheim över ett företag för tvåltillverkning som startats av fadern Nicolai och en bror och gjorde om det till brännvinsbränneri baserat på Pistorii nydanande teknik. Här förfärdigade norrmannen flera olika typer av akvaviter, det vill säga kryddade brännviner, av vilka en del lagrades på ekfat ända upp till 30 år.

I slutet av 1830-talet startade Lysholm några år före sin bortgång produktionen av  Linie-Aqvavit, som tillkom genom ett säreget förfarande. Drycken lagrades på ekfat som rymde 500 liter och sändes ombord på fartyg som exporterade rökt fisk till Sydamerika. Under den långa resan genomgick akvaviten en lagringsprocess som ansågs förbättra smaken.

Jörgen B. Lysholms Line-Aqvavit håller ställningarna.

Den första dokumenterade akvavitresan skedde 1842, året före Lysholms död, ombord fartyget ”Nordstiernan” där en kapten Marstrander förde befäl. Resan gick till Rio de Janeiro tur och retur och under färden passerades ekvatorn – ”linjen”. Lysholm var dock inte pionjär på området. Redan 1805 hade akvavit  skickats för försäljning till Australien, men då det importerande företaget gått i konkurs när leveransen anlände  fick fartyget ta med lasten tillbaka till Norge.

Innan sin förtidiga bortgång hade Jörgen B. Lysholm etablerat sig som en världsledande exportör av akvaviter, vilka kom att säljas i alla världsdelar. Den gode Lysholm har behållit sin lyskraft i hemlandet, och än i dag är ”att ta sig en Jörgen B.” synonymt med att ta sig en ”dram” (sup). Man bör dock inte bli alltför ”på lyset” därav…

Och förfarandet med att lagra Linie Aquavit ombord på skepp har hållit i sig, låt vara att de gamla segelfartygen sedan länge är ersatta med motorfartyg. I dag lastas de lysholmska ekfaten ombord fartyg tillhöriga Wilhelm Wilhelmsens rederi för transport jorden runt, således ej endast tur och retur Australien som var det vanliga förr. Det aktuella fartyget stannar ute fyra-fem månader och passerar under sin färd ekvatorn två gånger.

Liksom tidigare anses klimatets och temperaturens skiftningar i kombination med rörelsen ombord påverka smaken i förmånlig riktning.

Så till den snapsvisa jag brukar avsluta mina brännvinsbetraktelser med. Som vanligt har jag skrivit den själv.

Vem kan supa?
(Melodi: ”Vem kan segla?”)

Vem kan supa förutan sprit?
Vem kan tro att det fest är?
Vem kan undvara akvavit
vid ett fat av kräfter?

Jag kan supa förutan sprit,
jag kan tro att det fest är.
Men inte undvara akvavit
vid ett fat av kräfter!

Drick ansvarsfullt! 

Explore posts in the same categories: Brännvin

Etiketter: alkohol, Arcus, Australien, Berlin, dill, fänkål, Jörgen B. Lysholm, kummin, Lysholms Linie-Aqvavit, Marstrander, Nicolai Lysholm, Norden, Nordstiernan, Norge, Pistorius, pomerans, potatis, Rio de Janeiro, Sydamerika, Trondheim, Wilhelm Wilhelmsens rederi

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.