Därför var det bättre förr

 Stilfulla och kultiverade Ingrid Bergman med sin Oscar för rollen som Greta Ohlsson i ”Mordet på Orientexpressen”.

Härom kvällen såg jag ett avsnitt ur SVT-serien ”Minnenas television”. Det var ett soffprogram från 1972 med den oförglömlige TV-profilen Lasse Holmqvist som samtalsledare med gäster som skådespelerskan Ingrid Bergman, reseförfattaren Hans Ostelius, operasångaren Carl-Axel Hallgren (senare hovsångare) och skådespelaren Jarl Kulle.

Framförallt var det La Bergman, vår världsberömda Hollywood-aktris, som imponerade på mig. Stockholmstjejen Ingrid Bergman (1915-82) blev under en följd av år ett begrepp inom filmvärlden med roller i filmer som ”Gasljus”, ”Dr. Jekyll och Mr. Hyde” och icke minst ”Casablanca”. Bergman var en av demonregissören Alfred Hitchcocks absoluta favoriter.

Själv minns jag henne nog bäst i rollen som en tafatt svensk biståndarbetare vid namn Greta Ohlsson  i  ”Mordet på Orientexpressen” från 1974 i regi av Sidney Lumet. Rollen renderade henne en synnerligen välförtjänt Oscar i kategorin ”bästa kvinnliga biroll”.

Hon spelade mot storheter som Charles Boyer, Spencer Tracy, Humphrey Bogart, Leslie Howard och Cary Grant utan att darra det minsta på manschetten. Hennes framträdande i Holmqvists program gav en aning om varför hon kunnat nå denna världsberömmelse.

 Grant och Bergman i Hitchcock-thrillern ”Notorious”.

För att börja med det mest uppenbara var Bergman en strålande skönhet ännu vid 57 års ålder. Det var dock när hon öppnade munnen för att tala som det gick upp ett ljus, åtminstone för denna bloggare. Vilken diktion, det vill säga förmågan att uttrycka sig på ett tydligt, kultiverat och samtidigt estetiskt fullgånget sätt, excellererade hon inte i!

Så perfekt talar ingen längre. Delvis har detta säkerligen med den minskade betydelse talpedagogiken har undergått i modern tid att göra. Finns det fortfarande några logopeder (talpedagoger) kvar? Jag tillåter mig tvivla, i alla fall när jag noterar hur erbarmligt illa alltför många offentliga talare och inte minst TV-medarbetare framför det de vill säga.

Dagens skådespelargeneration skall vi inte ens tala om, den är under all kritik när det gäller att uttala orden korrekt och tydligt. Nedgången måste ha skett relativt sent, ty ännu min hustru Marika Bardel Hansson (1956-2010), som var utbildad skådespelerska (Skara skolscen), hade en utmärkt talröst med nära nog perfekt diktion.

Denna förmåga synes emellertid knappast ha uppskattas efter förtjänst, eftersom hon aldrig lyckades komma in på Dramatens elevskola trots ihärdiga försök. Skådespelarna av i dag förefaller närmast sätta en ära i att tala så sluddrigt och ovårdat som möjligt i enlighet med den ”diskbänksrealism”, som alltför länge har tillåtits behärska svensk så kallad skådespelarkonst.

Mark Levengood och kronprinsessan Victoria.

Ett litet exempel är det totala genomslag som sche-ljud med tungrotsuttal fått i vår tid: numera blir det alltid ch- och aldrig sj-uttal. Det senare uttalet har kommit att uppfattas som ”tillgjort” och ”onaturligt”, trams naturligtvis. Man behöver bara lyssna till finlandssvensk dialekt – exekverad av exempelvis Mark Levengood – för att upptäcka vilka estetiska kvaliteter tungspetsuttalet har!

Jag fastnade emellertid inte bara för skön Ingrids perfekta diktion utan för hennes stil, hennes närvaro, hela hennes sympatiska och kultiverade väsen i stort. Och hon var inte den enda närvarande som visade prov på kultur och kultivering, dessa egenskaper uppvisade samtliga i programmet medverkande på olika sätt.

Holmqvist ledde samtalen på ett varsamt och respektfullt sätt, fjärran från de skräckexempel på vulgaritet och högljudd flamsighet man dagligdags erfar i samtliga TV-kanaler där väl de decibelstinna så kallade Filip och Fredrik tar förstapriset.

Det är även att notera, att Holmqvists TV-program visades i en tid när anti-rök-hysterin ännu inte nått full stormstyrka. Således tilläts både La Bergman och Ostelius blossa på sina rökverk – cigarrett respektive cigarr – som den naturligaste sak i världen.

Allt var kanske inte bättre förr. När jag såg Holmqvist, Bergman med flera i TV blev jag emellertid varse att något faktiskt var det.

Annonser
Explore posts in the same categories: Media

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

11 kommentarer på “Därför var det bättre förr”

  1. Josefina Bergfast Says:

    Det här var ett mycket viktigt påpekande och inlägg Tommy Hansson, och också välformulerat i vanlig ordning.

    De ”typiskt svenska profilprogram” som finns i den svenska televisionen numera, är väl ”go´kväll” programmen, som kanske riktar sig främst till en relativt vuxen publik i allmänhet.

    Vardagsprogrammen har jag inte så mycket att säga om, eftersom jag inte tittat så mycket på dem, men det jag har sett av dem, så försöker de ha en allmänt trevlig stil och ett TILLTAL in i kameran till publiken, från programledare, med ögonkontakt, så som man kan förvänta sig av en programvärd för ett samtalsprogram som dessa cafe-program är.

    Men lördagsaftonens go´kväll-variant är för bedrövlig.
    Ebba von Sydow är mycket representativ, och mycket söt och trevlig att titta på, men hon verkar vara totalförbjuden av programmakarna att TITTA IN I KAMERAN och tilltala publiken, och därmed etablera en kommunikation och kontakt direkt med publiken?

    Endast i BÖRJAN av programmet, i endast kanske 15 sekunder, hälsar Ebba von Sydow tittarna välkomna, för att sedan UNDER HELA PROGAMMET inte titta IN I KAMERAN en enda gång!

    Därmed kommunicerar hon INTE med tittarna EN ENDA GÅNG under hela programmet!

    Detta är mycket märkligt.

    Man kan undra varför?

    Dessutom verkar det som om det finns en FÖRKÄRLEK hos programmakarna, för homofila SVENSKA män som gäster och medarbetare i programmen?

    När män med utländsk,(eller invandrad), bakgrund gästar programmet, (som idag), så TITTAR DE DIREKT IN I KAMERAN, och etablerar därmed en DIREKTKONTAKT med tittarna, och presenterar vad de skall göra. Också det är märkligt, med tanke på resterande medarbetares förhållningsstil?

    Detta med program-manipuleringar och att vilja ”lära det svenska folket” både det ena och det andra genom finurliga programutformningar med demoraliserande innehåll, är ju ingenting nytt.

    Det har funnits demoraliserande tv-serier som på liknande sätt vill framställa ”det svenska” i en ofördelaktig dager på olika sätt, så man skulle kunna säga att det är ”standard”, i den allmänna ”nedmonteringen av Sverige”? (Till förmån för EU?)

    En del i nedmonteringen av ”det svenska, och den svenska stoltheten” inbegriper förmodligen just en mängd demoraliserande företeelser på olika nivåer och i olika sammanhang i det massmediala rummet, och INTE MINST en utarmning av SPRÅKET, som Tommy Hansson har påpekat i sitt inlägg.

    ETT MYCKET VIKTIGT PÅPEKANDE och ett MYCKET VIKTIGT INLÄGG.

    Tack för det.

  2. Jacob I Says:

    En starkt bidragande faktor till nedgången inom skådespeleriet är tveklöst 68-vänstervågen med utgång från Göteborgs statsteater där knäppgökar som Kent Andersson och Sven Wollter tilläts härja fritt. Endast en ur teaterensemblen protesterade den gången (1971) högljutt mot denna utveckling, nämligen Torsten Lilliecrona (kanske mest känd för sin roll som ”farbror Melker” i TV-serien ”Vi på Saltkråkan”) som givetvis bespottades som reaktionär, bakåtsträvare, konservativ, och jag vet inte allt.
    Det är ju under denna tid, åren kring 1970, som paradigmskiftet inträffar som leder vidare mot det splittrade samhälle vi har idag med allt vad det har medfört. Tittade häromdan på pilotavsnittet i den nya TV-serien ”Anno 1790” och konstaterade att diktion idag är ett okänt begrepp inom skådespelerifacket.
    Tack för det, socialdemokraterna, ni hann med mycket destruktivt under ert långa maktinnehav.

    • Tommy Hansson Says:

      Ja, speciellt Wollter torde ha betytt mycket för svenskt skådespeleris destruktion. Ett skräckexempel var när han kreerade rollen som konung Gustaf IV Adolf i kommunisten Forssells pjäs ”Galenpannan”, Östtysk plakatteater i kvadrat!

      Undrar hur det kommer sig att danska TV-produktioner och filmer nästan alltid är överlägsna svenska motsvarigheter.

      Såg också ”Anno 1790”. Jag tänkte faktiskt inte på hur skådespelarna pratade – däremot tyckte jag helhetsintrycket var relativt bra. Finlandssvenskan Ziliacus förstås utmärkt.

  3. Lisa Says:

    Att dåtida skådespelares diktion var överlägsen senare generationers kan ha sin förklaring i att svensk skådespelskonst ( till skillnad ifrån Hollywood) hade sina rötter ifrån teatertraditionen.

    Och slöddrande…har vi inte Dean och Brando att tacka för det.

    • Tommy Hansson Says:

      Hollywood har givetvis påverkat svenska förhållanden. Tror ändå mer på vänsteridéers inflytande som förklaring till nedgången just inom teatern.

      När det gäller förflackningen och upplösningen i samhället i stort vet jag inte riktigt vad som vägt tyngst. Den gapighet och det egotrippande som Filip & Fredrik, Robinson, Big Brother med mera är symptom på tror jag har sin upprinnelse i 80-talet, då mycket av tidigare decenniers kollektivisering och sossefiering började släppa.

      Den fullt förståeliga reaktion som följde skapade emellertid nya problem, eftersom individualism och hedonism per se inte kan skapa några hållbara alternativa värden.

  4. "Svenne" Says:

    Kvaliteten sjunker – på programledare och medverkande. Det gäller inte bar språket utan också kunskaperna. Rinkebysvenska och Rosengårdsdialekt i Sverige, afrikainspirerad dialekt i London som tränger undan cockneyn och sprider sig uppåt i samhällsklasserna. Nej, det var nog mycket som var bättre förut. Samhället bevarade trots allt en hel del kultur vilket styrde normer occh regler för beteende och umgänge. Idag vet de flesta mycket lite om detta.

  5. LPÖ Says:

    Jag lyssnar helst på äldre musik. Jag ser sällan filmer som producerats efter 1960.

    Jag såg samma program som Tommy, men kunde tyvärr inte se hela programmet. Det som F&F kallar ”DDR-sverige” var inte i alla avseenden sämre än dagens Sverige.

    Jag tror att Jarl Kulle vid något tillfälle hamnade i konflikt med Sven Wollter. Sven Wollter ansåg att Jarl Kulle var borgerlig och skulle därför särbehandlas negativt. Rätta mig om jag har fel.

    Jag kan inte se något fel i att tala dialekt. Jag hoppas den tiden är förbi när man skickades till talfröken för att lära sig tala ”riktig” svenska.

    Lisa Nämner Dean och Brando som exempel på amerikanska skådespelare som ”slöddrar”. Det är så lätt och tendentiöst att skylla allt på amerikanska företeelser. Dean var en usel skådespelare, men Brando var bra jämfört med dagens skådespelare. Min favorit bland skådespelare är James Stewart.

    The Rope(1948, Hitchcock) bygger på ett verkligt mordfall utfört av Leopold&Loeb. L&L hade läst Nietzsche och trodde sig vara övermänniskor med rätt att mörda undermåliga människor. James Stewart gör rollen som Rupert Cadell. (Det är Stewart som serverar sig själv en dry Martini i början av videoklippet).

    • Tommy Hansson Says:

      Tack så hjärtligt för filmklippet, LPÖ. Jimmy Stewart är naturligtvis en av Hollywods största – en stor patriot dessutom.


  6. Tommy, jag har en sida på Facebook som heter ” Det var bättre förr” om du har lust och tid lägg gärna dina ”nostalgiska ” texter även där – med referens till din blogg såklart. Mvh Kristian

  7. Tommy Hansson Says:

    Tack för inbjudan, Kristian. Jo, det här inlägget har jag ju redan lagt där. Fler kommer!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: