Desperata åsikter kräver desperata invektiv

”Underlivshögern”. Det är en term som åtminstone jag inte hört förut. Förrän Länstidningens (LT) i Södertälje politiske redaktör Tomas Karlsson använde den dagens datum (5/3 2012) i syfte att smutskasta mig och alla andra som värnar den traditionella familjen.

Karlsson.

Orsaken till Karlssons utfall var ett debattinlägg av mig samma dag betitlat ”Det desperata motståndet mot familjen”. Jag utgår i inlägget från en tidigare ledartext där Karlsson (29/2) tar ställning för att ensamstående kvinnor skall tillåtas bli mödrar genom artificiell insemination där sperman hämtas från en anonym donator.

Hela inlägget här:

http://lt.se/asikter/debatt/1.1568867-det-desperata-motstandet-mot-familjen

Karlssons rubrikvis framförda huvudargument är att ”Ensamstående kvinnor skall få bli mammor”. Fast det var ju inte riktigt det frågan gällde. I alla fall inte enbart. Frågan var i stället huruvida de ensamstående kvinnorna skulle få bli mammor genom klinisk insemination, och då blir saken givetvis inte riktigt lika enkel.

Karlssons ledarkommentar här:

http://lt.se/asikter/2.13341/1.1568853-underlivshogern-ar-unken

Själv menar jag att föreliggande förslag om att tillåta klinisk insemination för  ensamstående kvinnor är det senaste i raden av politiska initiativ som syftar till att underminera familjens ställning i samhället. Det är, för att återknyta till den av Karlsson myntade termen ”underlivshögern”, det politiska etablissemanget som vill rota i kvinnors underliv. Inte de som motstätter sig klinisk insemination för ensamma kvinnor!

Huxley.

Tomas Karlssons retorik är ett typiskt exempel på den välkända tekniken att göra svart till vitt och förvandla lögn till sanning. Desperata åsikter kräver desperata invektiv. Ty det är ju inte minoritetens vilja att främja familjens ställning som kan betecknas som desperat eller extrem, utan tvärtom den politiskt korrekta majoritetens strävan att upplösa familjeidealet genom att framställa det som mossigt och hopplöst förlegat.

De politiker, redaktörer och andra opinionsbildare som nu sällat sig till radikalfeministerna väljer alltså att gå vidare på den väg av social experimentlusta som lett till så svåra och överhängande problem i våra urbana ghettoenklaver. En gemensam nämnare för flertalet unga män som ägnar sig åt skadegörelse och annan form av småbrottslighet i utsatta områden runt om i vårt land är frånvaron av fäder som hade kunnat utgöra goda manliga förebilder.

Det här har redaktör Karlsson och hans meningsfränder helt och hållet missat. De tror felaktigt att det är en mänsklig rättighet att få barn även om de naturliga förutsättningarna inte finns för handen. Ty i ett genomsekulariserat samhälle där människan är alltings mått är det i så fall bara att genom långtgående människoexperiment ändra på naturen.

Finns det ingen man tillstädes är det bara att inseminera kvinnan på artificiell väg – häpp! Finns det inget tredje kön utöver män och kvinnor är det bara att tillskapa ett på konstgjord väg – häpp! Är man inte nöjd med könet på eller något annat hos det barn som ännu befinner sig i moderlivet är det bara att döda barnet – häpp!

Orwell.

Och allt detta sker under den heliga ”samhällsförändringens” eller det knappast mindre heliga ”framstegets” eller möjligen ”jämställdhetens” täckmantel. Jag tror knappast ens de kritiska samhällsskildrarna Aldous Huxley (1894-1963) med Brave New World (Du sköna nya värld) eller George Orwell (1903-50) med Nineteen Eighty-Four (1984) förutsåg den groteska utveckling som under deras samtid låg åtskilliga år i framtiden.

I den sköna, nya värld som våra vanligaste politiker samt deras hejaklacksledare såsom Tomas Karlsson förespråkar existerar inte längre familjen som samhällets grundsten. Där råder en extrem individualism och atomism där alla individens – särskilt om denna råkar vara av kvinnligt kön – infall och nycker måste tillgoses under förevändning att något annat bara är reaktionära floskler.

Vi befinner oss i ett samhälle där extremisterna sitter i högsätet och begagnar sitt problemformuleringsprivilegium – ett uttryck myntat av Lars Gustafsson i en bok från 1989 – till att med ett hänsynslöst bruk av rabiata invektiv göra svart till vitt och lögn till sanning.

Och bakom kulisserna applåderar Orwells Storebror förnöjt.

Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: "Nineteen Eighty-Four", Aldous Huxley, familjen, George Orwell, insemination, Lars Gustafsson, Länstidningen, Storebror, Tomas Karlsson

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.