Reinfeldts emotionella problem med SD

 En sanningsenlig bok vi snart skulle vilja se  på bokhandelsdiskarna…Foto: Photo2be/Björn Bergman

Statsminister Fredrik Reinfeldt har gått till angrepp mot Sverigedemokraterna. Han uppges bland annat ha avfärdat SDs strävan att rensa ut knäppskallar ur partiet samt genom en ny kommunikationsplan få detta att framstå som mer nyanserat och seriöst. Man skulle kunna tycka att Reinfeldt borde välkomna sådana ansträngningar, men icke. I stället citeras statsministern:

De lyssnar på djungeltrummorna på Internet, där finns de enkla svaren, rätt gapigt framförda, där görs jobbet.

Den ”analysen” visar att Fredrik Reinfeldt inte begripit ett dyft av vad SD handlar om. Den som har någon som helst insyn i Sverigedemokraterna vet ju att det i grunden är ett seriöst parti, vilket dock stundom plågats av ett mindre antal så kallade crackpots vilka endast är ute efter att använda partiet för egna syften och gjort det ena hårresande uttalandet efter det andra..

Dessa extremister – det kan röra sig om konspirationsteoretiker, antisemiter, rättshaverister eller minoritetshatare – ser SD som en plattform från vilken de kan föra ut sina egna budskap och i bästa fall även komma i åtnjutande av politisk makt och/eller betalda tjänster. Jimmie Åkesson och många andra i partiet har insett att sådana element måste bort.

Varför välkomnar då inte Reinfeldt SD:s försök att städa upp i de egna leden? Jag tror svaret på den frågan kan spaltas upp i två delar.

Dels vet han mycket väl att SD attraherar åtskilliga konservativa moderater som är missnöjda med den helt nya identitet Reinfeldt och hans kumpaner givit Moderaterna. Allt konservativt har gallrats bort och ersatts av ett misch-masch bestående av blandade socialdemokratiska och liberala ingredienser.

Detta gör att M inför valet 2014 riskerar en betydande åderlåtning av konservativa till det enda partiet i Sveriges riksdag som öppet vågar stå för sin konservatism. Dessa moderater anser att Fredrik Reinfeldt har förstört deras parti. Självklart vill Reinfeldt därför inte säga något positivt om detta parti som hotar de egna intressena.

Inom parentes sagt har jag själv moderat bakgrund. Jag var medlem i partiets Johannes-avdelning i Stockholm, där jag bodde några år i slutet av 1970-talet, samt en tid även i MUF samt Fria moderata studentförbundet.

 Gösta Bohman, den siste moderatledaren med verklig personlig  resning.

Det som stötte bort mig var främst den tilltagande vänstervridningen orkestrerad av bland andra Carl Bildt, den massiva partibyråkratin och centraliseringen men jag fortsatte trots allt rösta M ytterligare några val. Något bättre alternativ fanns ju inte vid denna tid. Sista gången, vill jag minnas, var 1988.

För övrigt anser jag nog att det moderata partiets urartning började redan med namnbytet från Högerpartieti slutet av 1960-talet, men jag måste ändå erkänna att jag beundrade Gösta Bohman. Han var den siste moderatledaren med verklig personlig resning enligt mitt sätt att se. Jag är övertygad om att han gråter i sin mörkblå himmel när han blickar ned på Reinfeldts et consortes förstörelseverk.

Dels har statsministern ett utpräglat emotionellt förhållande till SD, ett förhållande vars rötter står att finna i hans egen släktbakgrund. En av Reinfeldts förfäder var en färgad cirkusman som hette John Hood, och även i övrigt innehåller hans släkt flera utländska inslag. Det framgår av vad Reinfeldt sagt tidigare att han anser att om SD hade haft makten så hade han själv förmodligen aldrig sett dagens ljus.

Detta må låta befängt, men av sådant slag är Fredrik Reinfeldts känslomässiga låsning vid Sverigedemokraternas förmenta Ondska med stor begynnelsebokstav. Statsministern, som i så många andra sammanhang framstår som lågmält resonerande, förmår inte samla sina tankar till logiska slutledningar när det gäller SD.

Det är den litet vemodiga sanningen och det är därför Reinfeldt sannolikt också saknar förmågan att hantera SD på ett relevant sätt. För oss sverigedemokrater är dock Reinfeldts tungomålstalande när vårt parti kommer på tapeten goda nyheter. Det kommer sannolikt att reta upp de konservativa moderater som kan tänka sig rösta på eller rentav bli aktiva i SD.

Eventuellt får vi räkna med en smärre folkvandring från M till SD fram till valet om knappt två år. Det är lika bra vi förbereder oss på detta så skyndsamt som möjligt så vi kan ta hand om dessa människor på rätt sätt.

Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Reinfeldts emotionella problem med SD”

  1. Jacob I Says:

    Precis som du, Tommy, har jag också moderat förflutet. Inte för att jag helt fullt sympatiserat med detta parti, men för att jag såg det som enda alternativ och opposition mot den maktfullkomligt dästa och självgoda socialdemokrati med cansersvulsten Palme i spetsen. På den tiden (senare hälften av 1900-talet) fanns ju bara två alternativ, pest eller kolera. SD, som jag följt från bildandet och vars invandringspolitik jag alltid sympatiserat med, ansåg jag på den tiden som en bortkastad röst. Partiet behövde mogna och det gällde ju att bromsa sossarna så gott det var möjligt. När SD uteslöt de stollar som lade grunden till ND, och moderaterna i min hemkommun gjort bort sig ännu en gång för mycket, tog jag steget och sökte medlemskap i SD, och där är jag ju fortfarande kvar. Vad beträffar stolpskottet Reinfeldts senaste utlägg om SD är det väl bara att välkomna. Det visar i sin tydlighet att karln i sin desperation har förlorat allt av anständighet och självinsikt. Det vill säga så långt från statsman man kan komma. Jag tror den utlösande faktorn är SD:s senaste opinionssiffror, och inte minst att migrationen tenderar bli en valfråga 2014, vilket ju Schlingmann var inne på för inte så länge sedan. Gissar att Reinfeldt bävar inför ett oundvikligt möte med Jimmie Åkesson, TV-debatten före valet, och det med all rätt. Allas vår Jimmie lär knappast behöva anstränga sig för att få denna halvfigur till statsminister att göra bort sig. Om tonläget förblir detsamma som det vi hörde härom dan lär han säkert fixa den saken helt på egen hand!

    • Tommy Hansson Says:

      Faktum är ju att SD är det enda ämne Reinfeldt talar om med något som liknar patos. Han saknar vidare helt enkelt förmågan att göra en rationell analys av SD. Jimmie lär inte ha några som helst problem med att hantera en sådan inkompetens hos den nuvarande statsministern.

  2. Bergfast Says:

    Undrar om inte engagemanget hos både hos Reinfeldt, och nu senaste utspelet av Bengt Vesterberg, är betydligt större och mer omfattande än vad man vill låtsas att det är?

    Många politiker i de europeiska nationalstaterna agerar helt enkelt på uppdrag av andra intressesfärer än de egna medborgarnas?

    De har kanske lojaliteter och direktiv från – högre ort – och har uppgifter från dessa – uppdragsgivare – som de måste utföra gentemot befolkningarna?

    Deras – uppgifter – innefattar då kanske att bedriva propaganda i Sverige, för att genomföra projektet att få medborgarna att sluta att identifiera sig med sina nationer, och också få dem att vilja acceptera en nedmontering av sina nationer, och få dem, eller en majoritet av dem, att vilja anpassa sig till en ny federal nationsbildning i Europa?

    Kanske är detta på sätt och vis redan en verklighet?

    Här är ett utdrag ur en artikel på Avpixlat:
    ”Ett kommunalråds tankar om den inkonsekventa politiska hållningen hos Sveriges statsminister”
    Magnus Olsson
    Kommunalråd
    Sverigedemokraterna Malmö
    ”Om man tittar lite närmare på vilken politik USA bedriver kontra vilken politik SD bedriver så förstår ni vad jag menar. Statsministern säger sig inte ha problem med att samarbeta med varken Obama eller Romney, eller USA för den delen.
    USA är ett land som nyligen bedrivit krigshandlingar i Irak men tagit emot färre flyktingar från just Irak än vad bara Södertälje kommun gjort.
    USA är ett land där man ställer väldigt höga krav på nyinvandrade människor. De skall göra medborgartest som förutsätter att man talar språket, de förväntas själva ordna sin försörjning, de förväntas själva ordna bostad osv.
    USA är ett land där man, upp på statsmannanivå, har en mycket tuff och hård hållning mot människor från de så kallade MENA-länderna, betydligt tuffare än den retorik Sverigedemokraterna använder sig av. Men ändå är det denna mildare retorik, jag och mina kollegor använder, som ofta ligger till grund för att vi kallas rasister och främlingsfientliga. Dock har jag aldrig hört statsministern kalla Obama eller Romney för rasister eller främlingsfientliga.
    USA är ett land, där Obama som första president genom tiderna, år 2012, antytt att det kanske är ”OK” för homosexuella att ingå i äktenskap.
    USA är ett land där man försöker hindra illegala invandrare med elstängsel och jagar desamma med hundar.
    Ändå är det så att USA är ett land som statsminister Reinfeldt inte har något problem alls att samarbeta med – MEN att ta en ärlig debatt på lika villkor med Sverigedemokraterna och respektera oss för den politik vi för, går inte för sig.”

    ……..

    Detta är intressanta iakttagelser av Magnus Olsson och kanske kan man se flera sidor av USA? Är t ex Sverige, och även Europa, kanske en slags lydstat till USA? Eller till någon annan stor maktsfär?

    ………

    USA verkar vara en mycket stolt och självdyrkande nation, vilket man delvis naturligtvis har rätt i att vara. Man verkar ha ett utpräglat och ett konstant behov av att vilja hylla, ja dyrka, sin nation och de flesta amerikaner skäms verkligen inte alls över sin nationella dyrkan och sticker absolut inte under stol med den. Tvärtom. Att inte vara patriotisk i USA, eller att inte tydligt uppvisa dyrkan av nationen, verkar kunna misstänkas för potentiellt landsförräderi eller något liknande? Och sådana människor, landsförrädare, ses nog på med stor avsky. Det medför därför att amerikaner är angelägna om att i alla sammanhang på ett mycket entusiastiskt sätt framhäva sin nationella kärlek och dyrkan?
    USA verkar alltmer i praktiken likna en slags fascistisk nation i sin självdyrkan och i sitt högmod? När man ser folkhopar skrika hysteriskt i kör, och vifta med sina flaggor i en kollektiv extas, så är sådana bilder inte så svåra att kunna associera till t ex Tyskland och dess medborgares hysteriska hyllande av sin nation, under ledning av sin president, Hitler?
    Enda skillnaden från USA, (- ”One Great nation, One Great People!”), är att de tyska medborgarna inte viftade med sina tyska flaggor i sina händer, utan viftade med armarna i luften i hälsnings- och hyllningsgester till sin president, precis som de hysteriskt dyrkande amerikanerna gör, fastän de alltså har sina dyrkade flaggor i sina händer när de hyllar sin dyrkade president i sin dyrkade nation.
    Att det dessutom i USA verkar finnas en enorm dyrkan av fysisk perfektion stärker den fascistoida bilden.
    USA verkar vara en idoldyrkande, perfektiondyrkande och självdyrkande nation ända uti fingerspetsarna, där det varken verkar finnas så särskilt stor tolerans mot skavanker och skönhetsfel, som genast måste rådas bot på genom skönhetsoperationer, eller mot fattigdom och fattiga människor.
    Tvärtom så dyrkar man där också rikedom, i pengar räknat, mer än allt annat och avskyr fattigdom och allt och alla som verkar vara fattiga, eller fattigt och litet? Nej, stort, glamouröst och rikt ska allt, och alla, vara?
    Amerikanernas dyrkan av The Great Nation, och också därmed samtidigt en dyrkan av bilden av sig själva som just De Storartade Amerikanerna i denna fantastiska och ”Stora Nation”, verkar vara naturlig. Att amerikaner ofta uppfattas av européer som gapiga, ljudliga och socialt överdimensionerade på något vis, även om de inte verkar ovänliga, hänger kanske ihop med denna nationsdyrkan? The Greatest Nation on Earth återspeglar sig på medborgarnas självuppfattningar, attityder och sociala stil, till att uppleva sig själva vara The Greatest People on Earth? Och särkilt kanske inför medborgare från andra nationer?
    Det verkar i USA finnas en närmast hysterisk ”nationalism” av liknande slag alltså som den tyska nationella socialismen, där dyrkan av presidenten, dvs. den – store och gode- ledaren, också verkar ha likartade uttryck som i Tysklands nationella dyrkan av sin -store och gode- ledare och president, under sin nationalistiska och nationsdyrkande tidsperiod?
    När man ser de skrikande och dyrkande människorna med sina flaggor, så känns det som att det skulle kunna vara vilken fascistisk, masspsykotisk, självdyrkande, vapendyrkande och halvhysteriska nation som helst?
    Massmedias propagandamakt verkar också vara enormt stor i USA och massorna av människor verkar vara som i trance, dribblade och drillade av denna massmedia på ett närmast fanatiskt sätt?
    På sätt och vis är det nästan lite skrämmande.
    Miljontals amerikaner sitter samtidigt i fängelse i USA, och dessa fångar är utan rösträtt. Miljontals andra vanliga medborgare bryr sig inte ens om att över huvud taget rösta, även om de i princip kunde göra det.
    USA identifierar sig själv som varande en republik av förenade stater, till en nation, med en konstitution, en flagga, en valuta, en president, en senat och en försvarsmakt. Trots att nationen inte är särkilt gammal, så har där redan funnits två stora krig. Ett frihetskrig, från Engelsk överhöghet, och ett inbördeskrig. Landet byggdes med vapen i hand, och ibland undrar man om vapen också ingår i amerikaners dyrkan, eftersom de har en enorm vapenarsenal och en enorm försvarsmakt, samtidigt som nationen har ett mycket stort statsunderskott.
    Kanske finns det en inbyggd dyrkan av krig, och krigiska handlingar av olika slag i USA? Tillsammans med dyrkan av hjältar och också av andra idoler inom filmens värld? En filmindustri som producerar krigs-, maffia-, och agentfilmer, samt hyllade krigshjältar, på löpande band?

    …….

    Magnus Olsson sa: ” USA är ett land där man, upp på statsmannanivå, har en mycket tuff och hård hållning mot människor från de så kallade MENA-länderna, betydligt tuffare än den retorik Sverigedemokraterna använder sig av. Men ändå är det denna mildare retorik jag och mina kollegor använder, som ofta ligger till grund för att vi kallas rasister och främlingsfientliga.”

    ……

    Ja, vad beror detta på? Är Sverige verkligen en självständig nation?

    ……

    Förmodligen hålls denna politiska linje i de europeiska nationalstaterna mot de medborgare som är kritiska till en alltför stor och alltför hastig invandring för att just kunna motarbeta några som helst nationalistiska känslor? Eller för att motarbeta viljor till nationsdyrkan på något som helst sätt?
    Detta görs för att det finns en majoritet som är för en nedmontering av nationalstaterna i Europa till förmån för en större politisk statsformation i Europa? Allt enligt förebild från USA, som många människor alltsedan andra världskriget faktiskt beundrar och ser upp till, och också ser som ett föredöme?
    De viljor som vill ha en sådan Ny Nationsbildning i Europa är nog ofta påverkanskraftiga och starka och befinner sig kanske ofta i ett internationellt sammanhang, såsom internationellt näringsliv, bankindustri och internationell massmedieindustri, men alla dessa intressesfärer önskar sig nog samtidigt att Europas federation, absolut inte blir en federation av muslimska nationer? De önskar sig hellre då att muslimer blir mer sekulariserade, och gör avkall på sina drömmar om ett nytt Kalifat, samt att eventuella muslimska önskningar om att sharialagar så småningom ska kunna införas, just inte ska kunna infrias.
    Att nationalism i Europa egentligen och i ganska stor utsträckning alltsedan andra världskrigets slut, mycket aktivt har motarbetats på flera olika sätt och sammanhang och i stort sett kan beskrivas som varande död, i alla fall om man jämför med USA, medför att det finns väldigt många människor som faktiskt är för en Ny Europeisk Nationsbildning. Särskilt bland en högutbildad, och därmed konkurrenskraftig övre medelklass, men även bland en stor del av en välmående medelklass och också en viss del av den lågutbildade delen av befolkningarna, som kanske ändå känner sig trygga med en större nationsbildning, även om det finns ökad konkurrensrisk till löneanställningar. Alla dessa grupper utgör ändå sammantaget en majoritet av befolkningarna.
    För att kunna genomföra dessa omvandlingar av de tidigare nationalstatsformationerna, så anses det behövas en mycket stor utomeuropeisk invandring. På det sättet så ska en majoritet av ursprungsmedborgarna vilja vänja sig av med att identifiera sig själva till sina nationer, både vad gäller språkliga, kulturella, traditionella, historiska och etniska identifieringar.
    Den Nya Europeiska Nationen ska helst vara konfessionslös och sekulär, men ändå vara öppen för alla medborgare att själva, på ett privat sätt, kunna praktisera sina olika religioner eller trosuppfattningar.
    En viss del av de muslimska invandrarna anses då behöva lära sig att vara sekulära i denna nya Europeiska Nationalstat av förenade Europeiska nationer.
    För detta ändamål behövs i viss mån islamkritiska grupper och partibildningar av olika slag. En del sådana grupperingar finns på s.k. gatunivå, som t ex EDL i England och liknade grupper i andra natioalstater, och andra grupper i partiformationer.
    Dessa islamkritiska grupper, som också inom sig kan ha nationellt strävande personer som motsätter sig en Ny Nationsbildning i Europa måste med nödvändighet kritiseras hårt av etablerad massmedia och etablerade politiska partier så att dessa inte växer sig för starka, eller får för många anhängare.
    För detta ändamål finns t ex AFA och andra s.k. antirasistiska grupper, som har statens godkännande att bedriva avskräckande verksamheter mot nationalistiskt inspirerade partiformationer, och stämpla alla dessa med nedsättande och därmed avskräckande epitet, som rasistiska och främlingsfientliga. Där kan också finnas inom dessa grupper s.k. hatuppviglingsagenter, som aktivt verkar för att medlemmar i dessa grupper, skall uttrycka just hatiska och rasistiska formuleringar, samt också främlingsfientliga formuleringar av olika slag, så att man därmed just kan stämpla dessa grupper med dessa epitet.
    Staten vill också visa de nyinvandrade, t ex muslimer, att staten och det offentliga samhället står på deras sida.
    De officiella regeringarna och de etablerade politiska partierna ställer sig på de nyinvandrades sida för att på så sätt knyta dessa nya invandrare till staten. Denna anknytning till staten sker också med hjälp ekonomiska bidrag, som i sin tur medför en möjlighet för staten att kunna påverka invandrare i önskad politisk riktning. Man biter inte den hand som föder en, är tanken.
    Att det inom Europa verkligen finns många, ja, förmodligen ändå en majoritet av medborgarna, som inte är motståndare till en Ny Europeisk Nationsbildning, det är nog en verklighet. Många européer på olika nivåer ser upp till USA som ett föredöme och ser också USA som inspiratör och föregångsland. Många anser att det var tack vare USA som Europa räddades från fascism och diktatur i form av nationalsocialism under andra världskriget.
    Det finns också samtidigt medborgare i alla de Europeiska nationalstaterna, som inte alls trivs med utvecklingen. Kanske är dessa grupper omkring 10 -15, eller kanske 20% av befolkningarna. Men opinionsundersökningar har också visat att en betydligt större andel av befolkningarna är, om inte kritiska till invandring, så i alla fall inte nöjda med alltför hastiga folkförändringar, som tenderar att skapa svårigheter, problem och konflikter av olika slag.
    Att majoriteterna ändå är följsamma inför tanken att Europa bildar en Ny Nationsbildning, med eget parlament, egen president, egen valuta, egen försvarsmakt och egen flagga och konstitution, det verkar vara en realitet, med tanke på hur majoriteterna ändå röstar till övervägande del, till exempel i Sverige.
    Att det är eller kan vara smärtsamma förändringar för de många av de olika folken i Europa, det går nog ändå inte att komma förbi.
    På samma sätt som USA har genomlidit inbördeskrig i sin historia, har ju också Europa genomlidit olika förödande krig, och kommer kanske att få genomlida fler, innan en Ny Europeisk Nation verkligen kan ta gestalt? I USA dog ca 600 000 personer i inbördeskriget så det är verkligen inget önskvärt scenario.
    Därför kan man önska att Europa och européer skulle slippa ett sådant blodigt krig. Och det finns ju ännu människor som har det hemska andra världskriget i färskt minne, även om det kanske inte i första hand var något europeiskt inbördeskrig.
    Att konkurrens kommer att öka, att fattigdom, misär och svårigheter nog också kommer att öka för många, det finns det nog ingen tvekan om.
    Att det finns olika slags människor, forskargrupper och andra med akademiska meriter, tankesmedjor osv., med politiskt inflytande, som faktiskt ser det som en nödvändighet att befolkningsökningarna avtar och som också är beredda att vidta åtgärder för att se till att den saken blir förverkligad, det är också en verklighet. Detta hejdande av befolkningsökningen är, som de ser det, för jordens bästa.
    Att det finns, liksom det alltid har funnits i historien, människor som verkligen vill se blodiga krigiska lösningar på olika problem, och att dessa dessutom ser dessa krigiska lösningar som de enda faktiska och möjliga lösningarna på olika skapade eller uppkomna problem, det är också en verklighet.
    Men krig kan idag också föras på en stor mängd områden och på många olika nivåer, på många olika sätt och med många olika verktyg och medel som inte är blodiga, men som ändå har önskade effekter.
    Pojkar börjar ofta träna på krig redan i småbarnsåldern, och ofta hamnar unga män i bråk med varandra på liv och död och dessa bildar också gäng av olika slag.
    Äldre statsmän med makt att fatta politiska beslut för hela nationer, startar krig mellan nationer, oftast av ekonomiska orsaker, samt viljor till dominans och makt, som i sin tur ger tolkningsföreträde och makt att sätta agenda, för andra att lyda, underordna sig och efterfölja.

    Möjligheterna för detta framtida Europa att kunna lyckas med en Ny Nationsbildning kräver nog samtidigt just nationsdyrkan och nationalistisk självdyrkan, (av denna Nya Nation), liknande den nationsdyrkan som finns i USA.

    Men i och med att många européer alltsedan andra världskriget har vants av med, eller mer eller mindre förbjudits, att hysa några som helst nationalistiska känslor, eller nationsdyrkan och nationell stolthet, så innebär nog det i sin tur stora svårigheter att verkligen kunna skapa en välfungerande sådan Ny Nationsbildning av Europas gamla nationalstater.

    Förmågorna att bli lika nationsdyrkande och nationalistiska som amerikaner är bortträngda, och därmed lämnas plats för inre stridigheter av olika slag. Allt större grupper av ursprungsinvånare kommer förmodligen att uppleva nödvändigheter att försvara sina gamla nationer vilket i sin tur förmodligen kommer att leda till blodiga konfrontationer av större eller mindre omfattningar.

    Förmodligen utan större chanser att verkligen kunna förändra förloppet, (i värsta fall ingriper väl USA militärt, så som man gjorde i Bosnien, eller Serbien eller var det var…)

    De viljor som vill ha en Ny Europeisk nationsbildning har starka resurser att kunna utöva propaganda, påtryckningar, hot, press, stress, lock och pock, samt masspåverkan genom massmedia, reklam, film, teater och underhållningsmedia, och kan på så sätt skapa opinion för sin sak, och därmed förmodligen lyckas att föra folkmajoriteter dit man önskar sig.

    Kanske finns det samtidigt vissa bland dessa inflytelserika intressesfärer, som faktiskt verkligen vill ha krigiska konfrontationer också, därför att man tycker att det tjänar deras sak, eller för att man helt enkelt tycker att det är nödvändigt.

    Tråkigt nog.

    • Erik Says:

      Behöver knappast långsökta konspirationsteorier för att förklara sådant som vanlig makthunger och konformism (av rädsla för smutskastning och utfrysning) kan förklara.

      • Bergfast Says:

        Själv är jag inte intresserad av några som helst slag av konspirationsteorier, någonstans, på något som helst sätt.

        Att det däremot verkligen verkar finnas medvetna förespråkare för krig, och som därmed vill idka krigsmobiliseringar och krigspropaganda, som innefattar olika slag och grader av hatpropaganda, det går inte att förneka.

        Önskar inte sådana blodiga lösningar utan ser dem som både onödiga, kontraproduktiva, och också meningslösa.

        Vill hellre försöka motarbeta olika slag av krigspropagandor, dvs. hatuppviglingar och krigshänförelser. Dessa kan vara förrädiska och ibland lite svåra att upptäcka, därför att de kan låta både bra, nödvändiga och nästan självklara, och till och med som någonting gott i mångas öron, men är i förlängningen någonting som egentligen är mycket oönskat av de allra flesta människor.

        Tror mer på upplysningar och informationer, där varje människa kan bidra med sin perspektivpusselbit, för helhetsperspektivets möjligheter. Alla kan förkasta, eller ta till sig, ett perspektiv som presenteras, efter eget godtycke och smak. Det är valfritt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: