Försvaret är en angelägenhet för oss alla!

Reinfeldt uppträder gärna som svensk patriot i idrottssammanhang. I försvarsfrågan tangerar hans inställning det landsförrädiska.

När jag anslöt mig till Sverigedemokraterna för ganska precis fem år sedan skedde det främst på grund av försvarsfrågan.

Jag hade 2006 röstat på ett alliansparti därför att jag ville ge den borgerliga konstellationen chansen att föra en bättre politik än den tidigare sosseregeringen förmått, inte minst då inom försvarspolitiken. Försvaret har alltid varit en av de absolut viktigaste inrikespolitiska frågorna för mig.

Sveriges försvar har länge befunnit sig i strykklass. Nedrustningen har i realiteten pågått ända sedan Olof Palme tillträdde som statsminister för drygt 40 år sedan, då Sveriges ekonomi började försvagas och samhällsekonomiska prioriteringar måste göras. Försvaret kom då att tjäna som en budgetregulator. När det behövde sparas så sparades det undantagslöst på försvaret.

Svenskt försvar – alltid i strykklass.

Till Palmes och sosseriets försvar måste ändå sägas att man såg till att hålla landets försvarsindustri och med denna intimt förknippade företag som Bofors, SAAB och Hägglunds i gång. Palme själv hade desslikes i egenskap av reservofficer viss inblick i försvarets realiteter.

När sedan Berlinmuren föll i slutet av 1989 och Sovjetunionen imploderade två år senare fick de som ville dra ned på försvarsutgifterna ytterligare råg i ryggen. Kalla kriget var slut och därmed troddes de militära hoten mot Sverige vara över. En majoritet politiker och även försvarsfolk i de högre rangerna syntes bergfast övertygade om detta.

Något invasionsförsvar behövdes inte längre – i stället skulle de bristfälliga resurser som återstod satsas på det så kallade cyberkriget, terrorism- och katastrofbekämpning och/eller utlandsinsatser. Försvarsmakten blev med tiden även ett slags catwalk, där politiskt korrekta soldatkategorier såsom invandrare, kvinnor och homosexuella visades upp.

Värnpliktsförsvaret befanns onödigt. Någon fara på taket var det dock absolut icke – o nej då, landets försvar var i stället vassare och effektivare än förut! Samtidigt skrotades regemente efter regemente och det militära kulturarvet lades i spillror.

På senare tid har såväl ÖB som försvarsminister konstaterat vad de flesta redan i princip visste, nämligen att det svenska försvarets resurser i dag endast räcker till för att försvara en del av landet i ungefär en vecka. Frågan är om den nuvarande kapaciteten förslår ens så långt. Detta i en tid då arvfienden Ryssland under den nye tsaren Vladimir Putin satsar hårt på militär upprustning och modernisering.

Ryska soldater på marsch som viktiga spelpjäser i Putins imperieambitioner.

I detta läge påstår statsminister Fredrik Reinfeldt att ”försvaret är ett särintresse” som snällt måste ställa sig med mössan i handen i den mån man befinner sig vara i behov av ytterligare medel. Det är ett helt otroligt uttalande, särskilt som det kommer från en man som fullgjorde sin värnplikt som fjälljägare. Jag skulle till och med vilja påstå att det tangerar det landsförrädiska.

Vårt militära försvar är ju så långt ifrån ett ”särintresse” man kan komma. Försvaret är vår nationella livförsäkring med uppgift att försvara vårt land, vårt folk och våra nationella värden inklusive demokrati och yttrandefrihet. Försvaret är en angelägenhet för oss alla. Det brukar med all rätt hävdas att varje land har en armé – sin egen eller någon annans. 

Om krig utbryter och Sverige ockuperas av främmande styrkor från andra sidan Östersjön har den sorgliga skepnad som i dag skall föreställa svensk regeringschef all anledning att se om sitt hus och förbereda sitt eget försvar. Risken är nämligen stor att han i en framtid kommer att ställas till rättsligt ansvar för sin och alliansregeringens möjligen brottsliga försummelse av Sveriges försvarsmakt.

Försvarsvännen Rolf K. Nilsson: snart före detta M?

Nya Moderaterna framstår tveklöst i dag som det mest försvarsnegativa partiet i regeringen, kanske i riksdagen. Från partitoppen utgår en värdenihilistisk röta som sprider sig neråt i partikadrerna. För Reinfeldt och hans vapendragare finns inte längre några ideologiska eller politiska sanningar, endast pragmatism, följsamhet och röstmaximering.

Försvaret är ett särintresse…

Kanske, kanske har dock Reinfeldt skjutit sig i foten den här gången med dessa fyra ord. Det är inte en dag för tidigt att det mullrar i de djupa moderatleden. Det förvånar inte alls att min gamle redaktionschef från min tid som utrikespolitisk medarbetare i Morgonposten i Göteborg, Rolf K. Nilsson, tidigare moderat riksdagsman och ledamot i försvarsutskottet, nu tar heder och ära av sin partiledare.

Rolf hör naturligtvis inte längre hemma i M utan snarare i det enda parti i riksdagen som faktiskt vill rusta upp vårt försvar – Sverigedemokraterna. Jag törs garantera att du är välkommen när du vill, Rolf!

Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: Alliansen, ÖB, Berlinmuren, Bofors, Försvaret, Fredrik Reinfeldt, Göteborg, Hägglunds, Kalla kriget, Moderaterna, Morgonposten, Olof Palme, riksdagen, Rolf K. Nilsson, Ryssland, SAAB, Socialdemokraterna, Sovjetunionen, Sverige, Sverigedemokraterna, Vladimir Putin

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.