Kärlekens lov

Gud skapar människan enligt Michelangelo.

Jag har i några inlägg sökt belysa olika aspekter av kärleken. Jag har skrivit om den romantiska kärleken, den olyckliga kärleken, den jordiska kärleken och det eviga och även hur det kan kännas när man upplever att kärleken tar slut. Det verkar kanske förmätet av mig, en enkel skribent och politiker, att hysa särskilda insikter i detta svåra ämne, men icke desto mindre vill jag gärna försöka.

Nu har således turen kommit till den högsta kärleken av alla – den gudomliga kärleken. Eller om man så vill den egentliga kärleken, det som verkligen är kärlek. Alla övriga typer av kärlek skulle jag vilja se som matta avglanser som kan komma och gå till oss ofullkomliga människor utan att vi är särskilt medvetna om vad som egentligen händer.

Med den egentliga, verkliga och gudomliga kärleken är det väsentligt annat, ty den kan aldrig någonsin ta slut. Den kärleken är nämligen den urkraft som bär upp universum och som var upphovet till alltings skapelse. Det var den kärleken som fick Gud att skapa jorden och människan efter sin avbild.

Det var på grund av den han utvalde Jesus Kristus att föra hans talan här på  jorden. Utan den skulle ingenting kunna existera. Det mest påtagliga uttrycket för denna typ av kärlek är föreningen mellan man och kvinna i det i himlen instiftade äktenskapet som varar för evigt, således även efter döden.

Paulus enligt en konstnärs version.

Ingen har så vitt jag vet uttryckt kärlekens väsen bättre än aposteln Paulus i 1. Korinterbrevet 13: 1-13 i den text som kallas Kärlekens lov:

Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.
Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet.
Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.
Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.
Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen.
Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.
Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.
Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk;
men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk.
När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var.
Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.
Så bliva de då beståndande, tron, hoppet och kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.
(1917 års bibelöversättning)

Efter detta finns väl inte mycket att tillägga. Vi människor har svårt att greppa kärlekens eviga natur. Vi tror oss finna kärleken hos än den ena. än den andra människan. Många gånger knatar vi på som i ett ekorrhjul bara för att omsider upptäcka att vi misstagit oss, det var inte kärleken vi mötte. Det blev ett vad man kallar stolpskott.

Det beror på att vi sällan har rena och osjälviska motiv när vi söker kärleken. Vi söker oftast vad vi tror vara kärleken därför att vi har själviska motiv – när vi upptäcker att den andra personen inte förmår ge oss vad vi behöver backar vi kanske ur, utan att vara medvetna om att kärleken är huvudsakligen utgivande, icke så mycket tagande.

Och när vi upptäcker att vårt äktenskap eller förhållande tycks övergå i slentrian och tristess  bryter vi kanske upp och tänker inte längre på att vi en gång lovade älska varandra i nöd och lust. Vi fortsätter att leta efter den perfekta partnern, såvida vi inte i vår besvikelse beslutar leva resten av vårt liv ensamma, men jag törs garantera att någon sådan kommer vi aldrig att finna.

Om vi tar till oss Pauli och Jesu ord om att älska vår nästa som oss själva och försöker fundera över vad kärleken verkligen är, har vi dock betydande förutsättningar att lyckas väsentligt bättre i vårt sökande än vi eljest skulle ha gjort!

Jesus Kristus enligt en ikonmålare.

Explore posts in the same categories: Kärlek

Etiketter: 1 Korinterbrever, Gud, Jesus Kristus, Kärlekens lov, Paulus

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.