Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OeozUSWdoQA

Länken ovan går till en video som belyser Yom Hashoah – Förintelsens minnesdag – som högtidlighålls i Israel 7 – 8 april. Denna minnesdag initierades 1953 av staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion, i syfte att hedra de omkring sex miljoner judar som föll offer för den nationalsocialistiska Förintelsen i samband med Andra världskriget.

imagesCA9BVD1ZDavid Ben-Gurion initierade Yom Hashoah i Israel för 60 år sedan.

Högtidlighållandet av Yom Hashoah inleds på kvällen före själva minnesdagen vilken prägas av allvar och solennitet. Nöjesinrättningar såsom teatrar, biografer och pubar håller stängt och i TV och radio förekommer dokumentärer, minnesprogram och seriös musik. Klockan 10.00 hålls två minuter av stillhet då alla upphör att göra vad de håller på med och stannar upp för en kort stunds begrundan och reflektion. I skolor, på militärbaser, företag etcetera hålls högtidliga ceremonier för att hedra förintelseoffren.

The American Jewish Yearbook har angivit att 1933, det år Adolf Hitler och nationalsocialisterna kom till makten i Tyskland, uppgick Europas judiska befolkning till 9,5 miljoner. Detta utgjorde 60 procent av hela världens judiska befolkning som låg på 15,3 miljoner. De flesta europeiska judar levde i östra Europa, varav 5,3 miljoner i Polen och Sovjetunionen. Fram till 1933 hade Europa en dynamisk och välutvecklad judisk befolkning.

480775_603901222973176_1696802099_n

Inom loppet av tolv år skulle två av tre av de europeiska judarna ha dött som ett resultat av den nazityska utrotningspolitiken, vars riktlinjer utmejslades efter hand. Till en början var Hitler och nazisterna mer intresserade av att deportera judarna i Tyskland och närområdet till utlandet, men småningom växte beslutet att utrota denna folkgrupp – vilken enligt den förvirrade nazistiska världssynen ansågs stå bakom i stort sett allt ont i världen – fram.

På en konferens för nazihöjdare i en villa Berlin-förorten Wannsee i januari 1942, ledd av Reinhard Heydrich,  diskuterades massutrotning som det bästa sättet att definitivt bli av med judarna. Ett beslut i den riktningen hade fattats av Hermann Göring redan i juli 1941. De flesta judar dog efter 1940, då dödslägret Auschwitz i Polen kom i gång. En betydande del av Israels befolkning utgörs i dag av överlevare eller barn till överlevare från Förintelsen.

Det finns få om ens några historiska händelser som är mer sorgfälligt dokumenterade än just Förtintelsen. Merparten av den seriösa forskningen i ämnet visar att mellan 5,6 och 6,3 miljoner judar dog i Förintelsen. Därtill kommer tre miljoner polacker, två miljoner ryska krigsfångar, en halv miljon zigenare, 120 000 handikappade samt homosexuella och politiskt och religiöst oliktänkande. Medlemmar från ett 30-tal nationaliteter mördades i Förintelsen genom avrättningar, svält och sjukdomar i omänskliga döds- och arbetsläger eller på annat sätt. Sammanlagt beräknas minst 12 miljoner människor ha dött på detta sätt.

antisemitism01Arabisk invandring har medfört att antisemitismen sprider sig i Europa.

Ändå finns så kallade förintelseförnekare, ibland benämnda ”revisionister”, eller dem som söker förringa omfattningen och/eller betydelsen av det nationalsocialistiska massmördandet. Antisemitismen är en uråldrig företeelse som går tillbaka åtminstone till den judiska fångenskapen i Egypten för tusentals år sedan och den har tyvärr inte upphört efter Andra världskriget, vilket många trodde skulle förpassa judehatet till historiens soptipp.

Mer om antisemtism som företeelse här:

http://www.levandehistoria.se/taxonomy/term/36

Den antisemitiske svenske bokhandlaren Einar Åberg (1890-1970) förnekade Förintelsen redan 1945, vilket knappast var oväntat. När Åberg inköpt en bokhandel i Stockholm 1941 satte han upp ett anslag som tillkännagav att judar icke ägde tillträde. Samma år bildade han Sveriges antijudiska kampförbund. Han dömdes ett antal gånger för sin grovt judefientliga agitation, och när lagen om hets mot folkgrupp tillkom  1948 kallades den även Lex Åberg. En minnesfond bildades i Åbergs namn.

För mig har antisemitism och judehat alltid framstått som en gåta. Jag kan för mitt liv inte förstå vad det är hos denna etniska grupp som förmår väcka sådana irrationella antipatier hos vissa människor. Den traditionella arabisk-judiska konflikten är en sak, och genom importen av arabiska invandrare har vi dessvärre sett talrika exempel på en ökande antisemitism i Sverige.

Särskilt har detta skett i Malmö, där hatet mot judarna underblåsts av kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu (S). Men annan form av antisemitism? Personligen lutar jag åt att det mer är en fråga om ett psykiatriskt än ett politiskt fenomen.

Anne-FrankAnne Frank (1929-45).

Personligen blev jag effektivt vaccinerad mot antisemitismen genom den historieundervisning jag erhöll i skolans mellanstadium och en skolresa till Stora synagogan i Stockholm, som även omfattade en föreställning av teaterpjäsen ”Anne Franks dagbok” på den närbelägna Chinateatern.

Slutligen ett belysande citat från den nyligen avlidne norske teologen, politikern och utbildaren Inge Lönning:

Det farligaste med antisemitismen är inte de bekännande antisemiterna, utan de andras villighet att tillerkänna delar av deras trosbekännelse ett visst mått av rimlighet och berättigande.

Explore posts in the same categories: Förintelsen

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

5 kommentarer på “Förintelsens minnesdag i Israel och antisemitismen som fenomen”

  1. Bergfast Says:

    Utdrag ur en märklig bok som jag just nu läser: When victims rule, som ställer intressanta frågor och perspektiv, och vänder och vrider, analyserar och berättar och försöker förstå…. Allt kan man kanske inte tro på är sant, men en del perspektiv är förtydligande….

    Här är ett exempel:

    ”The horror of the Nazi’s mass murder of Jews was not just that so many millions of people were sadistically violated, tortured, and murdered. The human capacity for mass atrocity is as old as humanity itself. History is full of Tamerlanes, Genghis Khans, and Crusaders of every type riding into pillaged villages by ruthless exterminators, entire vistas laid waste in carnage. Tribe, clan, kingdom, and nation have, over the millennia, taken turns in being victim and victimizer.

    The REAL horror of the Holocaust in Eastern Europe was that this atrocity was elaborately construed and constructed in modern times by a supposedly ”civilized” state, Germany. It was not carried out by a band of head hunters or Neanderthal brutes, but by people who drove cars, went to the grocery store, paid taxes, and lived in familiar-looking homes and apartment buildings. Strangely, they were people quite like us, like anybody, wrapped in nationalist institutions. That is what is most frightening about it. All the Nazis needed was a national narcissism about themselves, their past, and their destiny which was the precondition necessary to entirely dehumanize, enslave, and exterminate others. Where have we seen these preconditions before?

    To the everlasting shame of our sad species, none of this is new. The rudimentary foundation of the Nazi’s ”Master Race” self-perception and glorification finds a fanatic precursor, among others, in the most ironic of places: the origins of the Judaic faith itself in the Jewish self-conception as the ”Chosen People.” What is the essential ideological difference, really, between those who envision themselves to have partnership in a superior racial lineage (in the Nazi case, pure Aryans) and those who traditionally understand themselves to be a likewise hereditary lineage of human beings, in the Jewish case supposedly descended from a single man, Abraham, especially graced and privileged by God (Jews)? Both rely, traditionally and fundamentally — in origin — upon racist criteria in their respective belief systems. For the Nazis, it is essential to prove pure Germanic lineage to qualify in the Aryan membership. By Nazi standards, if a grandparent was a Jew, a person was considered racially tainted, and Jewish. For Jews, as legally established in today’s secular state of Israel, the racial lineage is matrilineal: a Jew is defined as someone who has a Jewish natural mother. If the father was Jewish and the mother not, the child is tainted and is not, by Orthodox standards, a Jew.

    Dr. Joseph Mengele, the horrible Nazi medical experimenter and ”Angel of Death” at Auschwitz, echoed this racial antithesis — at least as he saw it — when he reputedly remarked ”that the [Nazi’s] Final Solution was the ultimate struggle for the control of the world between the only two peoples superior enough to vie for it, the Jews and the Germans. [LESHEM, p. 63] Or, as Hannah Arendt saw it, ”[The Nazi movements’] claim to chosenness could clash seriously only with the Jewish claim … Leaders [of Nazism] knew quite well that the Jews had divided the world, exactly as they had, into two halves — themselves and all the others.” [ARENDT, p. 240]”…..

    Som sagt, människan är en komplicerad varelse. Människan verkar ofrånkomligen vilja vara familje-, släkt-, ätt-, klan- och nationsbunden trots alla fina ord om allas lika värde för alla, eller gränslöshet, eller klasslöshet eller s.k. mänskliga rättigheter som en universal devis….

    Det är ju lätt att säga, (kanske vad som helst egentligen), men just t ex ordet – tulipanaros – . Det ordet i sig innehåller två olika slags blommor, och är därmed egentligen är en omöjlighet i praktiken. Detta uttryck beskriver ju just det omöjliga. Det som verkligen för de allra flesta människor är någonting mycket svårt att realisera just i praktiken. De höga idealen och de höga orden kan låta så goda och fina, men svåra att realisera i praktiken. Familjerna, släkterna, klanerna och ätterna, och nationerna, verkar alltid komma i vägen på något vis…

    Människor kan inte låta bli att vilja både identifiera sig själva med sina egna, och också att vilja identifiera sina egna med sig själva…för att de känner sig som mest hemma med dem….

    Detta fenomen verkar gälla alla olika slags människor, språk och kulturer, liksom alla olika slags folk, och gälla även inom politiska partibildningar, liksom också fotbollsföreningar…

    På sätt och vis är ju just detta fenomen också en garanti för att mångfalden inom den mänskliga familjen verkligen kan fortsätta att finnas. Det vore ju tråkigt om alla olika slags folk, språk och kulturer verkligen så sakteliga försvann och upplöste sina skillnader och olikheter sinsemellan, för att istället bli mer lika varandra…..

    Då skulle det inte längre finnas någon mångfald att kunna beundra och förundras över, samt att kunna berikas av….

    • Tommy Hansson Says:

      Nej, jag tror inte att boken du nämner har något att tillföra den seriösa debatten. Snarare lägger den mera kol på brasan för knäppisarna som driver tesen om den ”judiska världskonspirationen”. För övrigt glömde du visst ange bokens hela titel: ”When Victims Rule. A Critique of Jewish pre-eminence in America”.

      Den gamla vanliga visan, alltså: judarna har för mycket makt, judarna lever på Förintelsen, Israel har blivit förtryckare etcetera, etcetera. Det är ju helt hårresande att jämföra den flertusenåriga judiska traditionen om ett förbund med Herren och den nazistiska känslan av att vara ett ”herrefolk”.

      Den som vill veta mer om den verkliga judiska historien gör mycket bättre i att läsa exempelvis Paul Johnson: ”A History of the Jews” (1987):

      http://books.google.se/books/about/A_History_of_the_Jews.html?id=VIKGCHT1sbwC&redir_esc=y

      • Bergfast Says:

        Tack för bokreferens.

        Har inte uppmärksammat hela titeln på When victims rule….så tack för ifyllnaden..

        Man bör kanske alltid försöka läsa allt man läser med större eller mindre nypor av salt… för att därmed eventuellt kunna undvika, eller genomskåda, direkta felaktigheter av olika slag….

        Ju mer man läser om olika ämnen, och från fler olika perspektiv, desto större chanser har man kanske att kunna göra just det…

        Så, tack för bokreferensen.

  2. Bergfast Says:

    Så här beskriver också samma bok hur det var just efter kriget och Anne Franks dagbok, som inte var så känd till en början. Det är många citat från olika judiska skribenter i boken. Här följer några:

    “What came to be known as ”the Holocaust,” says Edward Lilenthal, ”was often indistinguishable, in the immediate postwar years, from the millions of noncombatant casualties due to terror bombings of civilian populations, epidemic illness, or starvation. It was considered by most as simply part of the horror of war.” [LILENTHAL, p. 5]

    In Israel, in the early years after the Holocaust, Jewish survivors were even scorned with contempt by Israeli Jews as ”soap” (i.e., feebly passive Jews who were passively turned into bars of soap by Nazi tormentors, [GOREN, p. 159], the fulfillment of demeaning stereotypes about fellow Jews. ”With what scorn,” noted Georges Tamarin in 1973, ”Israeli youth reacts to the alleged faint-heartedness of the six million victims of Nazis!” [TAMARIN, p. 115]

    The Holocaust was an emblem of shame to Jewry, little discussed, more often avoided. ”Even in their extraordinary death agony,” notes Haim Breseeth, ”the millions of European Jews had not attracted sympathy [in Israel] — a minimum expectation from an important Jewish community.” [BRESEETH, p. 196]

    ”In retrospect,” says Arye Carmon,” it appears that a disturbing conjunction evolved between the incomprehensible magnitude of evil of the Nazis and the victims who conscientiously were presented as an ideological object to be disassociated from. This conjunction may explain the duality of guilt and shame that has portrayed mourning in Israel.” [CARMON, p. 76]

    A daughter of Holocaust survivors who was raised in Israel remarked at a conference there that:

    ”What I hated and dreaded most when I was a child was summertime. It was a time when the [tattooed concentration camp] numbers on my mother’s arm would be there for all to see and people would know that she was a survivor and was one of the despised people. People like my parents were despised in Israel, and I was ashamed of them.” [EMMETT, p. 147]

    ”In 1947 a Jewish concentration camp survivor, Primo Levy, could only interest a small, obscure press to publish an account of his experiences and the volume was little noticed. [TRAVERSO, p. 104] Even Eli Wiesel’s ultimately influential work about the Holocaust, Night, did not appear in English until 1960, after twenty publishers had rejected it. [WHITFIELD p. 74] ”We would look in vain in the 1950s,” says Jacob Neusner, ”for what some call ‘Holocaustomania.'” [NEUSNER, STRANGER, p. 84]

    ”Many Jews raised in the United States in the wake of the Holocaust,” notes Melanie Kaye-Kantrowitz, ”experienced it like a family secret — hovering, controlling, but barely mentioned except in code or casual reference.” [BRODKIN, K., p. 141]

    In 1961 only two of 31 discussants in a major Jewish magazine’s symposium on ”Jewishness and Younger Intellectuals” put any emphasis on the Holocaust effecting their lives. In that same year, another important Jewish magazine’s theme of ”My Jewish Affirmation” overlooked the Holocaust almost completely. [LINENTHAL, p. 8] Even as late as 1966, when Commentary published a forum on ”Jewish belief” in its pages, ”the Holocaust,” notes Nathan Glazer, ”did not figure in any of the questions, nor, it must be said, did it figure in the answers.” [GLAZER, American, p. 172] In a collection of 1960s-era interviews with Israeli prime minister David Ben Gurion ”the word Holocaust never appears.” [STERNBERGER, I., 8-15-95]

    The book that first attracted, and furthered, widespread interest in the particularly Jewish experiences of World War II was the diary of Ann Frank (The Diary of a Young Girl), a volume that a Jewish novelist, Meyer Levin, almost single-handedly pushed to fame. Levin urged the diary’s publication in the American Jewish Congress Weekly; it was serialized in the Jewish magazine, Commentary. Doubleday eventually published it and Levin himself heralded its importance on the front page of the New York Times Book Review, his editors not informed about his own ”vested interest” — commercially and politically — in the story. [BLAIR, p. 3] The volume has since sold over sixty million copies in fifty-one languages. [WHITFIELD, p. 72] (There appeared with such revelations a corresponding shame and guilt among diaspora Jews and a rising need to atone for their own sin of doing so little to help European Jewry during the Hitler era. [RUBENSTEIN, p. 24]) The diary of Ann Frank is so well publicized internationally that, note David Goodman and Masanori Miyazawa:

    ”Anne Frank’s Diary of a Young Girl has sold over a four million copies in Japan, more than any other country except the United States. So beloved is Ann Frank in Japan that the first Japanese company to market sanitary napkins designed especially for Japanese women called itself Anne Co., Ltd., and sold its product under the brand name ‘Anne’s Day’ (Anne no hi), which quickly became a euphemism for menstruation
    in Japan.” [GOODMAN, p. 6]

    The Jewish Telegraphic Agency noted continued popular promotion of Anne Frank in 2001, half a century after her death:

    ”A four hour miniseries, following Anne’s life from her happy school days through her two years in hiding in Amsterdam and to her final days in the concentration camp, air nationally over ABC TV on May 20 and May 21.
    The 20th Century Fox studio is developing a feature move based on ‘The Diary of Anne Frank.’
    A new edition of the diary, including five previously unpublished pages describing her parents’ difficult marriage, was released in March.
    The Helos Dance Theatre premiered ‘About Anne: A Diary in Dance’ in Los Angeles.
    An interactive CDROM titled ‘Anne Frank House: A House with a Story’was released earlier this year, (when?), offering a virtual tour of the building and the ‘secret annex’ where the Frank family hid.
    In Boise, Idaho, ground has been broken on a $1.6 million Anne Frank Human Rights Memorial Park.” [TUGEND, T., 5-13-01]
    In formal literature, ”apart from the notable exception of [Saul] Bellow’s The Dangling Man,” says Theodore Ziolkowski, ”it was not until the 60s with Edward Wallant’s The Pawnbroker, Norma Rosen’s Touching Evil, Susan Schaeffer’s Anya, Arthur Cohen’s In the Days of Simon Stern, and later works by Cynthia Ozick and Saul Bellow — that the Holocaust became a genuine theme.” [ZIOLKOWSKI, p. 599] By 1998, however, Sheila Schimpf noted that:

    ”For 10 years Barry Gross has asked Michigan State University students in his English classes how many have read or seen ‘The Diary of Anne Frank.’ Almost every hand goes up. ‘It has become almost the common text for this generation of students,’ Gross says.” [SCHIMPF, p. E1]”….

    Anne Franks dagbok gjord verkligen intryck på många unga människor och gör nog så än idag.

    Människan som varelse kan verkligen vara skrämmande och krigisk, om man tittar i historiens backspegel…

    • Tommy Hansson Says:

      Anne Franks dagboks popularitet förklaras väl bäst med att det är lätrtare för folk i allmänhet att förstå ett historiskt skeende utifrån ett enskilt människoöde.

      Jag blev själv effektivt vaccinerad mot varje form av antimsemitism av teaterpjäsen byggd på Anne Franks dagbok, som jag såg som 11-åring i Stockholm.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: