Förändringshysteri contra konservatism

Två teman dominerade Barack Obamas valkampanj 2008: Yes, we can samt Change.

Det finns väl inget frekventare och samtidigt innehållslösare slagord än just ”förändring” (change). Det tas upp i precis alla möjliga och omöjliga sammanhang som ett universalmedel avsett att bota allt ont i världen. Av politiker, företag, samhällsdebattörer och motivationsprofeter. Allt skall röra sig om förändring, förändringsbenägenhet och förändringsarbete.

Förändring blir ett värde och ett mål i sig enligt receptet ”förändring för förändringens egen skull”. Allt skall omstöpas och omorganiseras och omflyttas.

Vi märker det i varuhuset där helt plötsligt hyllor och montrar omgrupperats så att det tar flera dagar, ibland veckor eller ännu längre att vänja sig vid det nya stuket.

Vi märker det på den dagliga tidningen som får nya typsnitt, större bilder, andra vinjetter och nya serier. De olika avdelningarna byter plats, korsorden stöps om. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Om en ny chef bestämt sig för att sätta sin prägel på tidningen genom att förvandla den till oigenkännlighet så brukar det också bli så.

Vi märker det i den svenska skolans utveckling där förändringarna, den ena mer plågsam och destruktiv än den andra, har sköljt över de arma lärarna, eleverna och föräldrarna som flodvågor efter Andra världskrigets slut då Sverige fick en ny grundskola enlig östtysk modell. Följden har blivit att Sverige sackat efter alltmer i den internationella skolutvecklingen – eleverna får sämre och mer otillräckliga kunskaper för varje år som går.

I vårt land anses det nämligen fult att tillägna sig säkra kunskaper i olika ämnen – detta kallas ”korvstoppning” och menas vara uttryck för en ”förlegad pluggskola”.

Vi märker vidare förändringshysterin   på banken som plötsligt avskaffar kontanthanteringen, sak samma på bussen. Vi märker det på bilmodellerna som ser likadana ut allihop. På puben och restaurangen där vi inte får röka längre.

Det enda som aldrig förändras är det eviga tjatet om förändringar som löser alla problem. Och även om det snart blir uppenbart att de inte löser alla eller ibland ens några problem ses den heliga förändringen som ett självändamål.

AIDS – en frukt av den destruktiva sexuella revolutionen.

Därmed inte sagt att det inte behövs förändringar och omprövningar ibland. Många av historiens reformer och nyorienteringar har varit helt nödvändiga: kvinnans frigörelse, läkarvetenskapens utveckling, demokratiseringen i betydande delar av världen (även om diktatur och förtryck fortfarande plågar stora delar av mänskligheten), kommunikationernas utveckling inklusive IT-revolutionen, kommunismens respektive nationalsocialismens kollaps, handelns utveckling som gav upphov till kapitalismen vilket möjliggjort ett tidigare okänt välstånd. En lång rad uppfinningar och upptäckter vilka i grunden förändrat vårt sätt att leva. Etcetera, etcetera.

Som övertygad konservativ menar jag dock att mänskligheten i det stora hela mår bättre av att förändringarna sker som ett resultat av mogna överväganden och en smula eftertanke. Om det annalkande nya helt eller ganska säkert kan antas medföra förbättringar så skall det troligen prövas. Om inte är det bättre att avstå.

Bland alla oönskade så kallade revolutioner finns det en som enligt min mening enbart har medfört elände. Det är den sexuella revolutionen eller det så kallade ”fria sex” som kommit traditionella värden och värderingar såsom kyskhet, trohet, ömsesidig respekt mellan könen och familjebildning att tvingas stryka på foten. Följden har blivit bland annat galopperande ansvarslöshet, oönskade barn, abortkult och individualistisk njutningslystnad utan förpliktelser samt epidemiska könssjukdomar.

Sexkulten har, paradoxalt nog kan tyckas, gjort att den ömtåliga intimitet som tidigare var ett adelsmärke i umgänget mellan könen gått förlorad. Det sexuella har blivit något vulgärt och ett föremål för hejdlös exhibitionism. Det kan här vara lärorikt att studera de svängande löspenisarna på något lastflak i centrala Stockholm i samband med den årligen återkommande så kallade Pridefestivalen.

Jag är konservativ därför att jag, för att låna ett uttryck från den gamle fine konservative skribenten Gunnar Unger (1915-76) i debattboken Kämpande konservatism (Natur & Kultur 1971), önskar ”reformera det som behöver reformeras för att kunna konservera det som behöver konserveras”. En eftertänksam konservatism är alltså inte något projekt för att bevara status quo – förändringar kommer vare sig vi vill det eller inte och är ibland, som nämnts, både oundvikliga och nödvändiga.

Stundom är det emellertid, eller borde i alla fall vara, uppenbart att det gamla fungerar bättre än det tilltänkta nya. Ett enda exempel från vårt eget land: monarkin. En statsform som mestadels fungerat alldeles utmärkt i Sveriges land i ett årtusende. Monarkin har genom åren undergått sådana förändringare som gör att den i dag, i så kallad konstitutionell form, är väl anpassad till samtiden och ger Sverige ovärderlig PR utomlands såväl som medborgarna en känsla av festivitas och solennitet här hemma.

Marskalk Bernadotte: grundaren av dynastin Bernadotte.

Medan man i andra länder varit klåfingriga och avskaffat monarkin i en rad länder – och stundom har väl detta varit motiverat i det enskilda fallet – har vi svenskar, lite överraskande kanske, varit kloka nog att ha behållit den. Genidraget var att förändra inom ramen för det bestående genom att importera ett nytt kungahus från utlandet 1810 – hade det inte varit för de populära bernadotterna hade Sverige sannolikt varit republik i dag.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

Etiketter: "Kämpande konservatism", Andra världskriget, Barack Obama, bernadotterna, förändring, Gunnar Unger, konservatism, Natur & Kultur, Pridefestivalen, Stockholm, Sverige

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.