Till min hustru

Du kom till mig som ett yrväder
med pepparkornsögon
och brunt hårburr.

En osannolik uppenbarelse
som lyste upp min tillvaro
och satte mig på omöjliga prov.

Du bar vittne om kärleken
med ditt stora, varma hjärta
som klappade för alla små.

Som klappade för Italien,
för djuren, för de tandlösa gummorna
och för vinet.

Ja, du VAR kärleken,
inte alltid så lätt att tygla,
inte alltid så lätt att begripa.

Vi välsignades med
 barn, familj och mening
men också med prövningar.

Att vi klarade allt till slut
kan jag bara förstå som
ett Guds mirakel.

Men du hade bråttom
bort från oss,
en dag slutade ditt hjärta slå.

Min lilla Mika,
varför hade du så bråttom,
varför kunde vi inte få bli gamla tillsammans?

Du lämnade oss
med saknaden och tomheten
ekande här hemma.

Du trodde du skulle bli en liten fågel,
och om jag hade trott på reinkarnation
hade jag kanske trott att det är den pippin
som drillar så vackert
utanför balkongen just nu.

Jag tror ändå du har det bra
på andra sidan den hinna
som skiljer oss från det oändliga.

Din himmel
måste vara ljus och varm,
utan plats för det som tynger.

En dag ses vi igen,
och jag hoppas du då förlåter mig för
allt tokigt som hänt sedan du gick din väg.

För att jag inte riktigt kunnat ta vara på mig
utan irrat omkring i avsaknad
av din varma famn.

Jag har dock ingen brådska,
det finns ännu mycket att göra här
i den jordbundna sfären.

Du passade nog inte för denna värld,
där det finns så mycket annat än kärlek
som gör andar som du bedrövade.

Oändligt glad är jag dock
för den tid vi fick,
för  allt du gav och lärde mig.

Explore posts in the same categories: Uncategorized

Etiketter: Gud, Italien, kärlek, reinkarnation

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.