Volksaufstand: 60 år sedan Östtysklands folkuppror

En scen från folkupproret i Östberlin 1953: folkmassor omringar sovjetiska tanks.

http://www.youtube.com/watch?v=IMLXKIh7XqA

Länken ovan ansluter till en samtida västtysk film med motiv från folkupproret i Östtyskland (det så kallade DDR) den 17 juni 1953. Resningen har uppmärksammats betydligt mindre än revolterna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968, och samma dag som det östtyska upprorets 60-årsdag inföll var svensk television så vitt jag kunnat utröna kemiskt fri från alla hänvisningar till händelsen.

Den 17 juni var på sin tid Västtysklands nationaldag: man skulle minnas upproret mot den kommunistiska DDR-diktaturen och påminnas om att tyskarna är ett folk. När Tyskland återförenades den 3 oktober 1990 antogs det datumet som ny tysk nationaldag. Det östtyska upproret startade i Östberlin som protester och demonstrationer mot DDR-regimens beslut den 14 maj 1953 att öka arbetstiden med tio procent utan att införa motsvarande löneökning.

Ulbricht som motiv på Times omslag.

Den 15 juni gick arbetare vid ett sjukhusbygge i Östberlin ut i strejk. Dagen därpå förkunnade regimen under ledning av Walter Ulbricht (1893-1973), som var förstesekreterare i det statsbärande partiet Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), att regimen beslutat lyfta den kontroversiella arbetstidsförlängningen. Det var dock för sent. Manifestationerna utvidgades till att också omfatta krav på fria val och regimens avgång. En generalstrejk utlystes.

I omkring 700 östtyska städer och byar gick över en miljon människor man ur huse för att visa sin avsky mot det kommunistiska styret i vad som med ett tyskt uttryck kallas Volksaufstand. Detta var något som inte kunde tolereras av DDR-regimens sovjetiska herrar, och snart var sovjetiska trupper och tanks på väg mot Östberlin. Klockan 13.00 den 17 juni infördes ett undantagstillstånd som varade ända till den 11 juli.

Unga östberlinare kastar gatsten mot sovjetiska tanks.

Medan sovjetiskt pansar rensade gatorna i Östberlin besköts demonstranterna av militär. Historieforskningen har bekräftat 55 dödsfall, men det verkliga antalet var sannolikt högre än så. Antalet skadade har beräknats till cirka 400. Under perioden 17 juni till 1 augusti häktades omkring 13 000 personer varav 1600 dömdes till fängelsestraff. Gripandena fortsatte under året närmast efter upproret.

Flera dödsdomar avkunnades av östtyska eller sovjetiska domstolar. Den 22 juni dömdes en kvinna som fritagits av demonstranter ur ett östtyskt fängelse i Halle för ”delaktighet i de våldsamma oroligheterna”. Hon avrättades  drygt tre månader senare. Fem män avrättades efter dödsdomar i en sovjetisk militärdomstol.

Östtysklands mest uppburne kulturpersonlighet, dramatikern Bertolt Brecht (1898-1956), tog entydigt ställning för regimen och dess sovjetiska uppbackare mot demonstranterna. Det är onekligen ett intressant ställningstagande av en man som sade sig värna arbetarnas intressen. Brecht budade den 17 juni iväg tre brev till partiledningen och den sovjetiske kommendanten för att det inte skulle råda några oklarheter om var han stod.

”Arbetarvännen” Bertolt Brecht som varken var arbetarvän eller östtysk medborgare.

Och den 18 juni gjorde Brecht i partiorganet Neues Deutschland klart att han stödde den kommunistiska regimen. Brecht fabulerade om att upproret igångsatts av tusentals västagenter och provokatörer, och att resningen inte var något annat än ett ”fascistiskt, kontrarevolutionärt kuppförsök”. Brecht hade anlänt till Östberlin 1949, där han drev teatern Berliner Ensemble tillsammans med sin hustru intill sin död 1956. Han var aldrig medborgare i ”arbetarstaten” Östtyskland utan från 1950 österrikisk medborgare, trots att han inte hade några som helst österrikiska rötter.

Det Kalla kriget är slut och Tyskland återförenat sedan länge. Låt oss dock för evigt minnas de  män och kvinnor vilka i en del fall gav sina liv för frihet och demokrati. När upproret slagits ner och tusentals människor satt bakom lås och bom byggdes det östtyska spioneri- och angiverisystemet i Stasis skepnad ut in absurdum i syfte att förhindra alla framtida minnesnöjesyttringar mot det kommunistiska systemet. 1961 började Berlinmuren – även kallad skammens mur – byggas.

Olof Palme och Erich Honecker: två europeiska socialister.

Detta koncept blev framgångsrikt men bara till 1989, då Berlinmuren föll; inom de närmaste åren förenades Tyskland och upplöstes Sovjetunionen. Walter Ulbricht lämnade sin post som partichef 1971 och ersattes av Erich Honecker (1912-94). ”DDR” hade på sin tid talrika anhängare i Sverige, icke bara inom föregångaren till dagens Vänsterparti utan även inom den socialdemokratiska partiledningen och från statsminister Olof Palme, vilken i hög grad uppskattades av Honecker.

Explore posts in the same categories: Utrikespolitik

Etiketter: Östberlin, Östtyskland, Berliner Ensemble, Berlinmuren, Bertolt Brecht, DDR, Erich Honecker, folkupproret, Halle, Kalla kriget, kommunism, Neues Deutschland, Olof Palme, SED, skammens mur, Socialdemokraterna, Sovjetunionen, Stasi, Sverige, Tjeckoslovakien, Tyskland, Ungern, Västtyskland, Volksaufstand, Walter Ulbricht

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.