Efter katastrofen Ahmadinejad: Finns det hopp för Iran?

Ahmadinejads galenskap isolerade Iran från omvärlden.

Irans avgående president, Mahmoud Ahmadinejad, har sammanfattat sitt åtta år långa presidentskap. Det han kommit fram till är att hans återkommande förnekande av den nationalsocialistiska judeutrotningen – Förintelsen – var hans största bedrift alla kategorier. Enligt den tyska nyhetsbyrån Deutsche Presse-Agentur (DPA) har han uttryckt detta så:

Detta var ett tabubelagt ämne som ingen i Väst ville lyssna på. Detta bröt ryggraden på den västliga kapitalistregimen.

Förutom att förneka Förintelsen – som han refererade till som en ”saga” – hotade Ahmadinejad gång efter annan att förgöra den judiska staten Israel. Bortsett från spridda applåder i den antisemitiska samfälligheten ledde Ahmadinejads anti-judiska/israeliska utfall till att Iran fördömdes och isolerades.

Så skedde icke endast visavi västerlandet utan även i stora delar av den muslimska och/eller arabiska delen av världen. Iran sågs med allt fog som ett hot mot världsfreden med en galning vids rodret. Mahmoud Ahmadinejad tycks dock själv vara helt omedveten om detta. Enligt honom själv satte han Iran på kartan och gjorde det till ett aktat globalt namn:

Jag hade två uppgifter: att bygga upp Iran och att förbättra världen.

Den avgående iranske presidenten är tydligtvis helt övertygad om att han lyckades med dessa uppgifter. Hans uppfattning delas emellertid inte av den presidentvalde Hassan Rowhani, som menar att den beryktade företrädaren ägnade sig åt ”hatretorik” vilken isolerade Iran och förde landet till randen  av ett krig. Detta är en åsikt som för övrigt delades av alla sex iranska presidentkandidater.

Hassan Rowhani tar avstånd från Ahmadinejads hatretorik.

Frågan är då hur Iran med Rowhani som president kommer att te sig. Det brukar hävdas att Irans president i stort är en staffagefigur, medan den verkliga makten ligger hos det styrande Väktarrådet och dess högste ledare vilken i dag är Ali Khamenei. Denne väljs inte av folket och har vetorätt över alla beslut som fattas av det folkvalda parlamentet och den likaledes folkvalde presidenten, som i Iran är regeringschef och inte statschef.

Så oavsett Rowhanis möjligen goda intentioner är det den konservative shiaprästen Khamenei som innehar den yttersta makten. Min uppfattning är dock att man inte bör underskatta betydelsen av vad en ledande person i ett land kan åstadkomma. När Michail Gorbatjov tillträdde som sovjetisk ledare 1985 var det en vanlig uppfattning att, oavsett hur reformsinnad han än var, så var det ändå den styrande kommunistiska nomenklaturan som bestämde allt.

Jag var närvarande vid ett tal som hölls av den kände dissidenten Vladimir Bukovkij i Stockholm samma år som Gorbatjov tillträdde. Bukovskijs uppfattning var att man i stort sett kunde ha ett lik som ledare – politiken skulle ändå förbli densamma. Som vi vet blev det inte riktigt så. Gorbatjovs reformistiska  inställning, och hans vilja att förhandla med USAs president Ronald Reagan, ledde till slut till Sovjetunionens upplösning och Västs seger i det Kalla kriget.

Michail Gorbatjov i sin krafts dagar.

Jag är inte säker på att Hassan Rowhani är Irans Gorbatjov. Likafullt känns hans kritik av företrädaren Ahmadinejad och dennes vanföreställningar som ett positivt tecken och bidrar till försiktiga förhoppningar om ett annat och mindre extremistiskt framtida Iran.

Explore posts in the same categories: Utrikespolitik

Etiketter: Ali Khamenei, DPA, Förintelsen, Hassan Rowhani, Iran, Israel, Kalla kriget, Mahmoud Ahmadinejad, Michail Gorbatjov, Ronald Reagan, Sovjetunionen, Stockholm, USA, Väktarrådet, Väst, Vladimir Bukovskij

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.