Gerontokrati eller ungdomsvälde?

http://www.youtube.com/watch?v=19SbkXCWfuw

Länken ovan går till låten ”Så gick det till när farfar var ung” exekverad av ”vikingarockarna” Ultima Thule med bidrag av Eddie Meduza. Jag tycker det kan vara en lämplig inledning på en liten betraktelse om ungdom contra ålderdom i politiken.

Själv fyller jag 62 år i november och har således åldern inne för att bli farfar eller morfar. När jag talar med äldre personer händer det att jag blir kallad ”unga pojken”. Det sägs att dagens svenskar blir äldre och äldre och att hälften av de barn som föds i dag kommer att bli 100 år gamla. Det må vara hur det vill med den saken. Dyrkan av det ungdomliga är fortfarande påtaglig i vårt samhälle.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Detta gäller icke minst i politiken. När Sverigedemokraternas (SD) riksdagslista skulle snickras ihop till valet 2010 fanns det några av kandidaterna som bara var litet över 20 år gamla och som dessutom åtnjöt förmånen av att ha ett tämligen fördelaktigt yttre. Jag anser att detta var olyckligt, eftersom en person som ännu inte fyllt 25 i blott sällsynta fall besitter den livserfarenhet och mognad som krävs för att ta säte och stämma i Sveriges riksdag. Ett fräscht/ungdomligt utseende kan enligt min enkla mening i sig aldrig få tillåtas vara en politisk merit.

Ett tragiskt exempel härvidlag var William Petzäll (1988-2012), som endast var 22 år fyllda när han 2010 invaldes i riksdagen. Nog för att William var försigkommen och begåvad, därtill en utmärkt talare, men riksdagsinträdet blev helt enkelt för mycket för honom, särskilt med tanke på de missbruksproblem som borde ha varit ganska uppenbara för hans politiska omgivning redan före katastrofen. Om William hade fått stå på tillväxt i alla fall fyra år till tror jag han hade varit i livet i dag och i bästa fall kvitt sina drogrelaterade problem.

0538982776628_MaxAnton Abele (född 1992).

Nu är ju inte SD enda syndaren när det gäller att skylta med överdrivet ungdomliga ansikten. Värst härvidlag är Moderaterna: när Anton Abele, född 1992, invaldes i riksdagen vid förra valet blev han den yngsta riksdagsledamoten genom tiderna. Senare utsågs han till yttermera visso till statsrådsersättare för kulturminister Lena Liljeroth Adelsohn. Det är förstås möjligt att unge Anton är osedvanligt mogen för sin ålder.

Ett historiskt exempel på en ovanligt brådmogen politiker var William Pitt den yngre (1759-1806), som blev engelsk premiärminister första gången 1783 vid endast 24 års ålder. Han hade det dock väl förspänt på fädernet, då även hans far med samma namn (William Pitt den äldre) var premiärminister på sin tid.

350px-Pitt_the_YoungerWilliam Pitt den yngre (1759-1806).

Om SD skall dessutom sägas att man på valbar plats riksdagslistan hade namn som Tony Wiklander (född 1939), Sten Andersson (1943-2010)), Stellan Bojerud (1944) och Jonas Åkerlund (1949). Riksdagens äldsta ledamot är för övrigt folkpartisten Barbro Westerholm som är född 1933 och således fyllde 80 år den 16 juni.

Att hög ålder inte behöver utgöra något hinder för politiker i hög position demonstrerade Kinas Deng Xiaoping (1904-97) som satt vid rikets roder vid fyllda 90. I Orienten medför framskriden ålder hög status och respekt enligt de gamla konfucianska principerna. Ibland kan man här verkligen tala om gerontokrati (åldringsvälde).

Det råder med andra ord en betydande spännvidd vad gäller åldern i Sveriges riksdag. Rent tekniskt skulle Anton Abele kunna vara barnbarnsbarn till Barbro Westerholm. Och det är givetvis bra att olika generationer finns representerade i den högsta lagstiftande församlingen. Förhoppningsvis kan de äldre ”ringrävarna” lotsa fram de yngre förmågorna på ett väl avvägt sätt.

Detta kräver dock att de yngre är beredda att lyssna till råd av äldre och hoppeligen visare personer, vilket möjligen ej alltid är fallet.

Tony Wiklander, riksdagsman SverigedemokraternaTony Wiklander, född 1939, nestor i SDs riksdagsgrupp.

Så vad blir svaret på frågan – är  gerontokrati ellet ungdomsvälde lyckligast för ett givet samhälle? Det ganska självklara svaret är: ingetdera. Enligt min föga originella uppfattning är det de mest kompetenta och kapabla politikerna som bör styra. Vare sig de är 20 eller 90.

Förutsättningen är givetvis att vederbörande har de erfarenheter och kunskaper samt alla själsliga och kroppsliga färdigheter som krävs för att de på ett framgångsrikt sätt skall kunna ta sig an det jobb de valts att utföra. Det är ju långt ifrån alldeles säkert att vare sig 20- eller 90-åringen besitter samtliga dessa egenskaper. Personligen ser jag dock hellre litet äldre och därmed erfarnare personer på ansvarfulla poster än spolingar och flicksnärtor som valts  främst på grund av ungdom och utseende.

Explore posts in the same categories: Ålder på politiker

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

2 kommentarer på “Gerontokrati eller ungdomsvälde?”

  1. Erik F Says:

    ”ålderspresident” är en formell titel och innehavs inte av den som är äldst utan av den som suttit i riksdagens längst tid.

    För närvarande är det talmannen Per Westerberg (invald 1979).


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: