”Antirasismen”: en sekulär tro som får människor att känna sig goda

_2BE4793 Professionella antirasisten Alexandra Pascalidou retar upp sig på fotografen. SDs Paula Bieler ser betydligt mer road ut…Foto: Photo2be

Den 2 februari sändes pilotavsnittet för Sveriges Radios (SR) nya valdebattprogram i P1 med Alexandra Pascalidou som programledare. Temat var ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Hur mycket ”antirasism” tål Sverige?

Det behöver knappast framhållas, att SR med programrubriceringen i fråga inte avsåg invandrares svenskfientlighet eller malmömuslimers judefientlighet, som fått många judar i Sveriges tredje största stad att flytta. Det framgick mer än tydligt att det som menades i stället var sverigedemokraters och andra sverigevänners oro för massinvandringens konsekvenser.

Som ett slags alibi hade SR bjudit in SDs Paula Bieler, min efterträdare som chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren. Hon hade dock att kämpa mot programledarens ohöljda partiskhet.

Att SR i detta debattinslag inte hade någon som helst avsikt att leva upp till krav på ”opartiskhet” och ”saklighet” framgick redan inledningsvis genom Pascalidous obalanserade uppträdande. Således hoppade debattledaren på den borgerliga debattören Alice Teodorescu, som menar att begreppet ”rasism” har devalverats, i följande ordalag:

Du står här och du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé.

_2BE4656 Alice Teodorescu: alldeles för vacker, välklädd och europeisk för att vinna Pascalidous gillande. Foto: Photo2be

Därmed ville Pascalidou tydligtvis säga, att om man är allt detta så begriper man ingenting om rasism. Jag vet inte om Pascalidou reflekterade över att ungefär samma saker skulle kunna sägas om henne själv – som uppenbarligen dock menar att hon har särskilda insikter i vad verklig rasism är.

Svenskarna tillhör säkerligen jordens minst rasistiska folkslag, något som också hävdades av den i Afghanistan födde författaren Zulmay Afzali i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari: ”Nej, svenskarna är inte rasister”. Det som professionella antirasister som Alexandra Pascalidou och andra påstår är ”rasism” är emellertid nästan uteslutande en uppriktig oro över, hur den i jämförelse med andra EU-länder extremt omfattande invandringen påverkar vårt land.

Visst finns det ett antal reella rasister i vårt land, varav en liten del utgörs av det fåtal människor som engagerar sig i extremnationalistiska och/eller nazistiska partier och grupperingar. Jag vill minnas att SÄPO brukar uppskatta detta i stort statiska antal till maximalt 200 personer. Tillkommer gör alla de hitkommande människor vilka tar med sig etniskt baserade konflikter i sina ursprungsområden, som exempelvis i fallet med antisemitismen i Malmö, och de är betydligt fler än ett par hundra.

Den ”antirasism” som Alexandra Pascalidou och riksdagens sjuklöverpartier omfattar tar sig till allra största del uttryck i  ohemula och försåtliga angrepp på Sverigedemokraterna och ett antal icke politiskt korrekta medier. De skulle lika väl kunna säga ”ni är dumma”, men det låter naturligtvis inte lika bra. Detta synsätt menar jag vara en fara för demokratin och yttrandefriheten.

Uppkomsten av fenomenet ”antirasism” har enligt mitt förmenande mycket att göra med den moderna människans behov av att uppleva sig själv som god i en förvirrad och föränderlig värld.

BE3952 ”Antirasistisk” manifestation i Kärrtorp 22 december 2013. Foto: Photo2be

Då tar man lämpligen en viss negativ företeelse, blåser upp den bortom alla rimliga proportioner och begynner därefter agera mot den. På så sätt har ”antirasismen” blivit en sekulär religion som inte kan fattas med enbart intellektet utan som till avgörande delar är ren tro. Sak samma med tron på vittgående klimatförändringar till följd av mänskliga koldioxidutsläpp, något som alltfler forskare numera avvisar.

Klimatet har förändrats under hela jordens och människans historia av alldeles naturliga orsaker. Klimatalarmismen har dock hunnit bli ett självspelande piano som det är tveksamt om några aldrig så vetenskapliga sakargument biter på.

Det förefaller som om betydande delar av människosläktet har ett behov av att tro på katastrofscenarion, oavsett om dessa är verkliga eller påhittade. Därigenom får den som känner sig manad, i avsaknad av en genuin religiös övertygelse, något att tro på och verka för och kan som grädde på moset känna sig riktigt God och Moraliskt Högstående.

Alliansregeringen överträffade i sammanhanget för övrigt sig själv, när den genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) utsåg den dömde våldsverkaren och militante (anti-vite) rasisten Tobias Hübinette – som sedan han dömdes på 1990-talet skaffat sig en ansenlig mängd akademisk fernissa – att utreda den så kallade afrofobin i Sverige.

untitled Dömde brottslingen Tobias Hübinette anlitas av Erik Ullenhag för att skriva rapport om så kallad afrofobi.

Det vill säga påstådd fruktan för människor vilka för inte speciellt länge sedan angavs vara ”negrer”. Kvalificerat trams som genom alliansregeringens försorg upphöjs till sanning.

Om Hübinette skrev jag för några år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/20/hubinette-vansterextremist-i-vardagsrummen/

 

Annonser
Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: