Är det nationalism när vi jublar åt svenska guld?

untitled Svenskt stafettguld. Då känner vi en hjärtats nationalism.

Jag vet att jag inte var ensam om att gråta en skvätt i samband med de svenska skidtjejernas stafettguld på 4 x 5 kilometer i OS i Sotji i dag. Som svensk blir man glad och ibland, som i dag, till och med rörd över svenska idrottsbragder. I alla fall om man bryr sig det minsta om idrott, vilket alla inte gör.

Det brukar heta att idrotten är det enda område där det är tillåtet med nationalism. Där kan vi skråla nationalsången av hjärtans lust och vifta med hur stora blågula flaggor som helst utan att riskera kallas nazister eller rasister. Men är detta egentligen uttryck för nationalism? Ja – och nej.

Naturligtvis kan man tolka dagens guldvrål åt Charlotte Kallas och hennes lagkamraters OS-guld i dag – det första svenska i dessa spel – som ett stycke nationalism. Så enkelt är det dock inte, det vill jag bestämt hävda. Det faktum att vi gläds åt svenska framgångar behöver inte betyda att vi är nationalister i egentlig mening.

Enligt den ideologiska nationalismen är fosterlandet värdemässigt överordnat allting annat. Allt som gagnar det land man råkat födas i är rätt – även om det är fel. Ett uttryck som kan sägas illustrera den inställningen är ”right or wrong, our country”, ord som först lär ha uttalats av den amerikanske sjöofficeren och krigshjälten Stephen Decatur (1779-1820) och senare travesterats av Carl Schurz, som var utrikesminister i USA under president Rutherford B. Hayes 1877-81 med ”My country, right or wrong…”.

untitled Stephen Decatur: ”Right or wrong, our country.”

Detta är vad jag anser vara en primitiv form av nationalism. Den egna nationen kan och får inte vara överordnat allting annat. Den inställningen har lett till två världskrig och mycket annat elände genom historien. Det är därför jag anser att personer som är medborgare i omänskliga diktaturer begår berömvärda och patriotiska handlingar genom att spionera eller på annat sätt arbeta för annan makt. Som polacken Ryszard Kuklinski eller sovjetmedborgaren Oleg Penkovskij, vilka överlämnade militära hemligheter till USA och NATO under Kalla kriget.

Jag skrev för några år sedan följande bloggtext om bra och dåliga spioner:

https://tommyhansson.wordpress.com/category/ryszard-kuklinski/

Eller som den tyske officeren Claus von Stauffenberg, som sökte ta Hitler av daga; det var Stauffenberg och hans sammansvurna och inte Hitlers anhang som var de verkliga tyska patrioterna. När den egna regimen består av skurkar är det närmast en patriotisk plikt att motarbeta den.

untitled Peter Forsbergs klassiska straffmål i OS-finalen i Lillehammer mot Kanada 1994.

När vi jublar åt svenska idrottsguld är det således inte fråga om en ideologisk utan snarare en hjärtats nationalism, uttrycket för en omedelbar glädje och stolthet över att representanter för Sverige lyckas hävda sig i tävlan mot andra nationers företrädare. Vi känner instinktivt, med ryggmärgen om man så vill, att vi bör glädjas när våra landsmän presterar något bra. Det är en sorts latent stolthet över att tillhöra kollektivet Sverige som blommar upp på detta sätt.

Därför flyger vi upp ur TV-soffan och skriker när Kalla eller någon annan segar sig förbi medtävlarna i mål eller när Tre Kronor får pucken i motståndarkassen. Jag misstänker att även de mest utflipprade så kallade antirasister och/eller antinationalister – i alla fall de som har ett positivt förhållande till idrotten – känner den glädjen.

Själv har jag aldrig varit nationalist i snäv mening utan snarare en hjärtats nationalist. En av anledningarna till att jag gick med i Sverigedemokraterna (SD) för sex år sedan var att jag kände ett behov att, efter många års engagemang i olika internationella frågor, manifestera denna form av nationalism. Som jag ser det står SD för en lagom och anständig form av nationalism som jag inte har några problem med. Jag förblir dock betydligt mera konservativ än nationalist.

999433_805237082836396_162677617_n Duktiga volleybolltjejer i Glasgow: Isabella nederst till vänster.

Glädjen över det svenska stafettguldet och i någon mån Tre Kronors hockeyseger mot Lettland bär mig igenom den här dagen, men jag kan inte neka till att jag känner en lika stor glädje över min dotters idrottsprestationer, låt vara i avsevärt mindre skala – Isabella studerar i Skottland och spelar i ett volleybollag på skolan som tydligen inte går av för hackor och som till och med spöar manliga lag. I Sverige uppnådde hon näst intill elitnivå.

Annonser
Explore posts in the same categories: Idrott, nationalism

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: