Svenskan värmer upp härsken gammal Palmemords-soppa

 SvD värmer upp den härskna Palmemordssoppan.

Till tioårsminnet av Palmemordfallet 1996 kokade sensationalistiska media ihop en hiskelig soppa som gick under benämningen ”Sydafrikaspåret”. Den gick ut på att Sydafrika stod bakom mordet på Sveriges statsminister tio år tidigare. I denna soppa ingick förment skumma sydafrikanska aktörer samt en svensk journalist vid namn Bertil Wedin, som 1975 hade lämnat Sverige och bosatt sig först i England och därefter på norra Cypern. Lämpligt nog hade Wedin ett mångårigt och väldokumenterat förflutet som antikommunistisk aktivist, reservofficer samt FN-soldat.

Nu har i dessa yttersta av tider Svenska Dagbladet, av alla tidningar, värmt upp den gamla härskna Palmemordssoppan genom att hänvisa till en privat mordutredning av den trotskistiske före detta gerillainstruktören och Expo-grundaren Stieg Larsson – posthumt världsberömd  (möjlig) thrillerförfattare – som via en PM visade sig ha lyckliggjort polisen med sina tankar om mordet. Jag skriver ”möjlig”, då inte alla är övertygade om att den skäligen mediokre politiske pamflettisten Larsson verkligen varit förmögen att tota ihop den efter hans död så  berömda Millenniumtrilogin.

SvDs intervju med Wedin här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bertil-wedin-jag-ar-inte-mordaren_3302356.svd

Enligt Larsson var det Sydafrikas apartheidregering som var skyldig med Bertil Wedin som en av aktörerna i den påstådda mordkomplotten. Tidningen har till och med kostat på sig att åka ner till Cypern för en intervju med Wedin, som ju endast kan upplysa om att han inte var inblandad eftersom han befann sig i sitt hem på norra Cypern då Palme sköts till döds på Sveavägen den 28 februari 1986.

Till saken hör att Bertil Wedin var (och är) medarbetare i den partipolitiskt oberoende borgerliga tidskriften Contra, som jag vid denna tidpunkt – alltså 1996  då Sydafrikaspåret först avhandlades – var ansvarig utgivare för och alltfort medarbetar i. Det kändes ganska skrämmande men även spännande att för en gångs skull befinna sig mitt i ”stormens öga” när det gäller medial uppmärksamhet.

 Journalisten och antikommunisten Bertil Wedin.

Wedin skrev vid tillfället ihop en egen analys om Palmemordfallet, som vad jag minns gick ut på att det var den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som kunde tänkas stå bakom mordet. Redan innan jag hunnit redigera in Bertils artikel för tryckning i Contra köpte tidningen Aftonblodet, förlåt Aftonbladet, in det opublicerade manuset för en icke föraktlig penningsumma och publicerade det.

De myckna skriverierna om Wedin ledde även till att Contras dåvarande tryckeri, Abrahamsons i Karlskrona, drog öronen åt sig och ur åtagandet visavi Contra av den enda anledningen att Wedin tillhörde medarbetarstaben. Ynkligt, tyckte jag då och tycker fortfarande. Nåja, vi hittade snart ett nytt tryckeri och fick som plåster på såren ett ökat tillflöde av nya prenumeranter på grund av en uppmärksamhet som vi alls icke sökt.

Storyn om den påstådda sydafrikanska inblandningen i Palmemordfallet dog snart ut, och det av fullt naturliga skäl.  Det fanns ju i polisens ögon ingen som helst substans i allt detta, varför man inte ens brydde sig om att höra Wedin i frågan. Sydafrikaspåret var bara ännu ett av många villospår rörande ett brutalt och tragiskt mord som jag personligen är övertygad om begicks av Christer Pettersson.

Denne dömdes som bekant skyldig av Stockholms tingsrätt men frikändes efter överklagande i hovrätten beroende på att det begåtts polisiära misstag i samband med Lisbet Palmes valkonfrontation. Ett ljushuvud hade upplyst henne om att den misstänkte Palme-mördaren var svårt alkoholiserad, och fru Palme utbrast vid åsynen av Pettersson något i stil med att ”Det ser man ju vem som är alkoholist”. Ridå.

Med påföljd att den så kallade Palmeutredningen tröskar vidare på tomgång ännu 28 år efter mordet, förbrukande den ena skattemiljarden efter den andra utan något som helst hopp om att någonsin kunna lösa en spektakulär illgärning av det enkla skälet, att den verklige mördaren sedan länge är död och begraven. Att Christer Pettersson i privata sammanhang, till exempel inför sin gamle vän, journalisten Gert Fylking, bekänt mordet utgör naturligtvis inte något handfast bevis på hans skuld.

 Herostratiskt ryktbare Palme-utredaren Hans Holmér, mannen bakom ”kurdspåret” och spåret med ”33-åringen”.

På liknande sätt fortsätter media att, exempelvis i samband med Palmemordfallets årsdagar, portionera ut de mer eller mindre omöjliga teorierna för att inte säga skrönorna om mordet. Svenska Dagbladet må ha sina poänger, framförallt på ledar- och bloggarsidan med skribenter såsom Per Gudmundson, Ivar Arpi och Tove Lifvendahl. Men på nyhetssidan är tidningen sannsynligtvis precis lika sensationalistisk och oseriös som resten av etablissemangsmedia.

Om den i en del kretsar till sekulärt helgon upphöjde Stieg Larsson som en varböld i det mediala Sverige kan ni läsa följande på min blogg:

https://tommyhansson.wordpress.com/2010/02/11/stieg-larsson-en-varbold-i-mediasverige/

Om Olof Palme kan jag avslutningsvis upplysa, att jag var och är en eftertrycklig kritiker av denne som jag menar gott kan kallas en det svenska samhällets destruktör. Läs gärna avsnittet om Palme i min bok Destruktörerna (Contra förlag 2008). Ledare och politiker vi inte gillar skall vi dock visa vårt missnöje med genom att rösta bort dem i allmänna val. Inte genom att avlägsna dem på våldsamt sätt.

http://www.contra.nu/HanssonDestruktorerna.html

Explore posts in the same categories: Palmemordfallet, Uncategorized

Etiketter: "Sydafrikaspåret", 33-åringen, Abrahamsons tryckeri, Aftonbladet, Aftonblodet, apartheid, Bertil Wedin, Christer Pettersson, Contra förlag, Cypern, England, Expo, Gert Fylking, Hans Holmér, Ivar Arpi, Karlskrona, KGB, kurdspåret, Lisbet Palme, Millenniumtrilogin, Palmeutredningen, Per Gudmundson, Stieg Larsson, Stockholms tingsrätt, Sveavägen, Svenska Dagbladet, Sverige, Sydafrika, tidskriften Contra, Tove Lifvendahl

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.