Sentio november 2014: SD har en kraftfull vind i seglen (eller ”Tärningen är kastad”)

 

 

sentio-nov-14Sentio Research november 2014.

Samma dag som statsminister Stefan Löfven (S) förkunnade sin föresats att utlysa nyval, presenterade det norska mätinstitutet Sentio Research AB sin novembermätning. 1045 personer hade intervjuats på webben mellan den 25 och 30 november med delvis intressant resultat som följd.

Mätningen ger det rödgröna blocket 42,3 procent jämfört med 38,6 för det borgerliga. Sverigedemokraterna noteras för 16,4 procent. För Kristdemokraterna finns all anledning till oro, då detta i mitt tycke ganska onödiga parti – dess hjärtefrågor tillvaratas lika bra eller bättre av andra partier – noteras för all time low med blott 2,3 procent, en minskning med halva röstetalet jämfört med valet den 14 september.

Vad som åtminstone denna bloggare tycker är anmärkningsvärt är att de rödgröna partierna S, MP och V lyckas hålla ställningarna så pass väl trots en katastrofal insats i regeringen för de två förstnämnda och leder klart före allianspartierna.

SD går fram till 16,4 procent om man jämför med valresultatet, men däremot tillbaka med 0,3 procentenheter jämfört med Sentios oktobermätning som medförde all time high för vårt parti. Det skulle betyda 60 riksdagmandat.

Helt klart är under alla omständigheter att SD har en kraftfull vind i seglen just nu, vilket också framgår av tidernas bästa resultat i Statistiska centralbyråns (SCB) senaste mätning som gav 12,4 procent. Samtidigt skall noteras att Sverigedemokraterna nu har 14 917 medlemmar och även en till synes sprudlande verksamhet i ungdomsförbundet SDU.

Att översätta nämnda mätresultat till ett nästan säkert nyval den 22 mars – Löfven har tänkt sig utlysa ett sådant den 29 december om han inte lyckats nå en i så fall mirakulös överenskommelse med något annat parti dessförinnan – är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt.

imagesV4ZSU18Z Mattias Karlsson: ”SD skall bli större än M.”

Spontant har jag dock mycket svårt att förstå den tillförsikt som ådagalagts av Löfven och MPs Åsa Romson i olika media. De talar om sin gemensamma budget som sin stora styrka, samtidigt som samma budget är den grundläggande orsaken till föreliggande regeringskris. Ännu svårare har jag att förstå sosseredaktören Görans Greiders bubblande entusiasm inför Löfvens påstådda handlingskraft och de rödgröna utsikterna i ett nyval.

Betydligt lättare är det då att begripa den sverigedemokratiska optimismen, eftersom partiet nu har fått tillfälle att åskådliggöra sin tyngd i svensk partipolitik genom att tvinga fram ett regeringsnederlag och nyval efter bara dryga två månaders regerande. Och det finns väl ingenting som tyder på att SD skulle prestera sämre i ett nyval än man gjorde i septembervalet, då det blev mer än en fördubbling av röstetal och mandat jämfört med 2010.

Frågan är om inte SD, nu på ett utmärkt sätt lett av Jimmie Åkessons vikarie Mattias Karlsson, står inför ett genombrott: nu finns chansen att övertyga alltfler väljare om, att det inte är ”rasistiskt” att vilja begränsa invandringen för att vi skall ha råd att bevara den traditionella svenska välfärden. Det är helt korrekt som Karlsson framhållit, att invandringspolitiken är nyckeln till alla andra politikområden. Befriande även att höra honom tala om att SD siktar på att bli större än Moderaterna.

Personligen hade jag gärna sluppit ett jobbigt, svindyrt och kanske onödigt extra val, som den officiella termen lyder. Jag hade föredragit större tålmodighet med valet 2018 som det långsiktiga målet. Dock är det svårt också för en äldre gråhårsman som denna bloggare att inte ryckas med i den smittande entusiasm många partikamrater uppenbarligen känner inför prospektet om nyval.

Tvivelsutan ter sig ett sådant logiskt i det uppkomna läget. Viss försiktighet kan dock vara på sin plats. Mycket hänger på om vi sverigedemokrater kommer att gå i land med uppgiften att mobilisera våra väljarskaror, som tidigare gjort sig kända för att stundom föredra sofflock framför vallokal. Lägg därtill en allmän valtrötthet efter genomförda kyrkoval (2013), EP-val (2014) samt riksdagsval (2014).

untitledCaesar vågade – och vann.

En intressant och spännande tid väntar. Eller som Gajus Julius Caesar uttryckte det när han passerade floden Rubicon och tågade söderut mot Rom med sina styrkor för att ta makten där den 10 januari år 49 före Kristi födelse: Alea iacta est (”Tärningen är kastad”). Som alla vet, eller borde veta, kunde Caesar sedan också som ett resultat av sitt vågspel utbrista: Veni, vidi, vici (”Jag kom, jag såg, jag segrade”).

Annonser
Explore posts in the same categories: Inrikespolitik

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: