Första snön

Första snön har fallit
över vår arma stad
över folk och fä
över tiggare och politiker

Utanför balkongen
står träd och buskar
klädda helt i vitt
häpna över sin nya skrud

Bostadsföreningens gran
lyser utanför fönstret
med sina elslingor
står mäktig och rak

Mörkret sig sänker
och jag tänker på
snögubbar och snöbollskrig
till och med snöfästningar

Det var längesen nu
och barndomens förlustelser
har förlorat sig i töcken
och nostalgiskt skimmer

Men skall jag vara ärlig
var barndomen ibland
rent fördjävlig trots
att det fanns glädjeämnen

Med rädsla och mobbning
där utanför hemmet
och en framtid höljd i dimma
där inget var säkert

Skogarna och mörkret och hundarna
skrämde upp mig ordentligt
och jag tänkte ofta på spöken
och kanske mördare

Nu är jag större och äldre
och förhoppningsvis klokare
och till och med mina barn
har blivit odrägligt stora

Det är inte mycket som
skrämmer mig längre
och jag tycker nog att jag
kämpat väl för det mesta

Min livskamrat har lämnat mig
för en bättre tillvaro
och saknaden knakar stundom
i väggar och  i golv

Men den nyfallna snön
muntrar upp mig i dag och jag tänker
att hon som fanns ett tag
kanske tycker om mig  litet än

 

 

Explore posts in the same categories: Dikter

Etiketter: barndomen, buskar, folk och fä, hundar, julgran, mördare, mörkret, mobbning, politiker, rädsla, skogar, snö, snöfästningar, snögubbar, spöken, tiggare, Träd

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.