Nat ”King” Cole: Monalisa
Nat ”King” Cole (1919-65).
https://www.youtube.com/watch?v=NIDX18Xl16s
Nathaniel Adams Coles föddes i Montgomery, Alabama 1919 och avled i Santa Monica, Kalifornien 1965. Det var som Nat ”King” Cole han skulle bli berömd som en legendarisk jazzpianist och -sångare men framförallt som en crooner, en framförare av mjuka och lyriska sånger och visor med diskret röst.
I mitt föräldrahem fanns inte särskilt många grammofonskivor, men en av dem var en LP med Nat King Cole som min mor beundrade mycket. Framförallt älskade hon sången ”Monalisa”, som kan avnjutas via länken överst i en video inspelad 1950 då sången tilldelades en Academy Award (Oscar) som bästa originalsång från filmen Captain Carey. Låten signerades Ray Evans och Jay Livingston och för arrangemanget svarade Nelson Riddle, en orkesterledare Cole samarbetade mycket med.
Ett bärande textavsnitt lyder:
Do you smile to tempt a lover, Monalisa?
Or is this your way to hide a broken heart?
Many dreams have been brought to your doorstep
They just lie there and they die there
Are you warm, are you cold, Monalisa?
Or just a cold and lonely, lovely work of art?
Poträttet ”Mona Lisa”, även kallat La Gioconda, av Leonardo da Vinci hänger i konstmuseet Louvren i Paris.
Cole (och många andra artister, till exempel Elvis Presley) sjunger i första hand om Leonardo da Vincis mästerverk ”Mona Lisa”, men sången kan naturligtvis hos lyssnaren även föra tankarna till valfri dam av en natur jämförbar med den gåtfulla Mona Lisas vars porträtt hänger i Louvren i Paris. En teori jag sett går ut på att Leonardos modell ler så ”gåtfullt” på grund av sina mindre presentabla tänder. /Se fotnot/
Sången blev hur som haver en megahit för Cole, som hade slagit igenom för en större publik i början på 1940-talet. Sångaren var storrökare genom hela sin karriär och skall ha avverkat tre paket om dagen av mentolcigarretten Kool, som var populär bland USAs negerbefolkning; Cole ansåg att hans röst fick en fylligare och djupare karaktär genom rökningen. Priset fick han betala genom sin död i lungcancer vid 46 års ålder 1965.
Nat ”King” Cole lär även ha avverkat kvinnor i nästan lika hastig takt som cigarretter och hade en stor mängd kvinnohistorier under sina två äktenskap. 1950 föddes dottern Natalie Cole, som också gjort sig ett namn som framstående sångartist.
I nedanstående länk sjunger hon en ”virtuell” duett med fadern i sången ”Unforgetable”:
https://www.youtube.com/watch?v=MKCyUe4syc4
Natalie Cole, född 1950.
Här följer ännu mer Nat ”King” Cole för den som är intresserad – hans greatest hits!
https://www.youtube.com/watch?v=qBFB8kyE8XI
Fotnot: Leonardos modell för ovanstående porträtt hette egentligen Lisa del Giocondo (1479-1542) med flicknamnet Gherardini. Hon var gift med köpmannen Francesco del Giocondo i Florens som beställde porträttet av Leonardo. Lisa blev omsider moder till fem barn. Så särskilt gåtfull var hon nog egentligen inte. Konstnären fick porträttet färdigt 1506 efter många ”om” och ”men”: enligt beställaren var han både omöjlig att ha att göra med och lat; bra betalt tog han dock….
Explore posts in the same categories: UnderhållningEtiketter: "Mona Lisa", "Monalisa", "Unforgetable", Academy Award, Allabama, Captain Carey, crooner, Elvis Presley, Florens, Francesco del Gioconda, Jay Livingston, Kalifornien, Kool, La Gioconda, Leonardo da Vinci, Lisa del Gioconda, Louvren, Montgomery, Nat "King" Cole, Natalie Cole, Nathaniel Adams Cole, Nelson Riddle, Oscar, Paris, Ray Evans, Santa Monica, USA
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
Tommy Hanssons Blogg 
14 mars, 2015 den 4:55
Nat King Cole var en mycket mjuk, fridsam och god människa som var lika god som hans sammetsröst var mjuk. Han blev ofta offer för dåtidens Politiskt Korrekta människor som förföljde ”svarta”. Lite som dagens trångsynta enögda ”PK-människor”. Själv njuter jag av Nat King Cole då jag är ute och kör bil eller har dambesök.
Även damer i 25-35 års åldern fascineras av denna sångares sång. Ja just det, kvalitét håller än idag.
14 mars, 2015 den 7:50
God konst har ett evigt värde. Han var väl inte världens mest trogne make, men hans röst är underbar.
16 mars, 2015 den 1:12
Helt rätt så. Sedan kan väl sägas att i Showbiz är frestelserna oerhört många och infernaliska med kvinntimmer som likt Eva ständigt vickar på sina höfter för att återigen bjuda på ett ”äpple”.
Som Hemingway sade: ”Varför klagar kvinnorna på min otrohet, då det är kvinnor som lockar mig in i detta hela tiden”. I och för sig något som jag själv inte håller med om, nja kanske till en liten viss del. Men där skall man som sann karl kunna säga nej, vilket jag gjort så mången gång att jag tappat räkningen.
För hur kommer det sig att kvinnor flockas bara för att man står på en scen ? man kan se ut hursomhelst, hur gammal som helst, lukta illa, vara dåligt klädd men om mna står på en scen ja då jisses då flockas det kjoltyg omkring en i klasar…..otroligt !
(Och jag talar av egen erfarenhet då jag stod på scen halvrisig, svettig, med dålig andedräkt inför ca.30.000 personer för några decennier sedan och jag hade 40-tal fruntimmer som hängde bakom scenen….och en blev till slut min fru som själv var en otrogen typ emedan jag alltid var trogen)
16 mars, 2015 den 1:32
Så du har egen erfarenhet från scenlivet…intressant med litet insides information!
16 mars, 2015 den 2:36
Ja jag har känt på den otäcka ondskans berusning som tiotusentals upphetsade människor skanderat mitt namn vilket gav mig en hälsosam vaccinering mot maktens berusning och smitta.
I makten ligger ondskan på lur och all makt är egentligen en schimär, för ingen har makten att överleva döden. Och på detta är det garanti !
Om man nu inte väljer att ta emot Gud till fullo, då övervinns döden men inte genom ens egen makt, utan då given av den som verkligen har makten, Gud själv,..Hepp !
Förutom nat King Cole så kan jag rekommendera Andy Williams, Dean Martin, Sammy Davies samt faktiskt Danny Kay v ilka alla har en fantastisk röst. Elvis Presley´s gospel-skiva är helt fantastisk där hans röst närmar sig Nat King Coles i mjukhet.
Har träffat en 30 årig ung kvinna som älskar dessa artister samt dans till storbands-musik. Ibland är livet riktigt intressant. 😉
16 mars, 2015 den 2:38
Nat King Cole var först med att ha TV-Show (musik program med gästartister) med dåtidens populärmusik men tvingades av dåtidens PK-människor att stänga ned programmet. Känns lite som dagens Sverige faktiskt..
16 mars, 2015 den 2:58
Jag tillhör ju den generation som sett och hört alla de artister du räknar upp på TV. Har även varit med på en presskonferens med Danny Kaye, tror det var 1978 då han besökte Sverige i egenskap av UNICEF-ambassadör. Dean Martin är definitivt en höjdare.
I övrigt mycket kloka ord om Gud, makt och döden.
17 mars, 2015 den 1:20
Ja det var då Danny Kay var inbjuden till Barnbygalan som Ulf o Lars var ”generaler” för denna årliga välgörenhetsgala på Oscars i Sthlm. man drog in miljoner på denna kväll och alla världsartister ställde upp gratis, likaså SAS med resor över hela världen. Efterfest på Ulriksdals Wärdshus där min mor passade på att dans med Danny Kay och tidigare år var Sammy Davies på dansgolvet. Alla journalister var vänligt men bestämt erbjudna intervjuer mot att artiserna skulle få ha det lugnt och bara roa sig med donatorer och andra på ”Teater Supén m. dans” Ibland kunde artisterna hoppa upp på scenen och köra några bejublade specialnummer mot att de under skratt och glam gick omkring med hatten och mottog extra stora checkar till UNICEF-Barnbyar. Det var mycket uppskattat.
Jag var med några gånger då min mor var inbegripen i det hela. på den tiden var artighet en dygd och osjälvisk hjälpsamhet något naturligt. ”Ja det var bättre förr och ju förr ju bättre” som jag myntade just på en Oscarkväll med min dåvarande fästmö. Många i Sverige fnyste åt välgörenhetsgalorna men dessa drog ju in hela berg med pengar till U-länder som ingen brydde sig om. Barnen ansågs ju bara som nåt slags bihang på den tiden.
Oscars tog ingen hyra, orkestrarna tog inget betalt inte heller Grand Hotell, SAS, Ulriksdals Wärdshus, Freys Limousine Service, samt ingen av alla världsartisterna på den högsta internationella nivån tog ett enda rött öre. (Utom Arja Saijonmaa som gnällde över att inte få betalt eler inte få större repitionsmöjlighet än världsartisterna, ja jisses). Kungaparet var alltid där och Danny Kay bjöd in Kungen då han senare var i USA på resa. Alla var då tvungna att ta sig skorna, slips och kavajer. ”Det främjar vänskapen” hade Danny Kay sagt och kungen hakade direkt på, varför de andra var tvugna att göra likadant. Kungen och Danny Kay hade jättekul vid spisen där de lagade mat tillsammans för allihop. Danny Kay hade en egenhet. Han tog aldrig emot snittblommor då han ansåg att det var ”som att skära av huvudena på små barn” och blommorna då dör. ”Nej ge mig hellre en blomkruka med nåt kul uti”. Och Kungen lär ha gjort just detta från sin egen odling, han har ju ”gröna fingrar”.
Ja tänk vad man plötsligt kan minnas. Det var på den tiden alla klädde sig snyggt då de gick på teatern oavsett vad man arbetade med. Precis som fattiga i Afrika gör än idag då de går i kyrkan eller på kalas. Det är bara i förslappade Sverige som rika går i trasiga kläder. Jag begriper inte varför. Men jag är väl en gammaldags relik från forna dagar. Men nog är det då lustigt att Down Town Abbey är en av de mest sedda och älskade TV-serierna i världen av idag (om man räknar bort det kultur-förlorade USA).
Nu skall farbror stillsamt ikläda sig den gamla sidenrocken, traska ut i köksaverongerna för hämtande av en kopp Earl Grey Morning Tea med ett nyp av citron, rostade brödet med Robertson Ginger Marmelade med en bit Grevé ompanpå och sitta i öronlappsfötöljen där tébordet dignar av ovanstående samt där ock tidningen ligger, nypressad äkta papperstidning, inväntande på husbondens förväntansfulla läsning.
Må så gott alla uti vårsolen
L.
17 april, 2017 den 2:08
Jag såg 17 april 2017 kl. 12.05 – 13.40 Nat King Cole – Sammetsrösten TV2. Det blev en antiklimax när programmet slutade med att Nat King Cole dog i lungcancer p.g.a. rökning. Under hela programmet visades inte en enda gång, att han var rökare, förrän i slutet på sjukhuset där han dog p.g.a tobaksrökning. Jag googlade och hamnade på din blogg och det blev än mer tragiskt när du skriver att han rökte Cool därför att han trodde att hans röst skulle bli klarare och djupare. Nat King Cole förde en framgångsrik kamp emot rasismen och då är det tobaksindustrin som tar livet av honom ! Skulle vi kunna skriva en debattartikel riktad till vår tids rökare och snusare med utgångspunkt från Nat King Cole:s livsöde ?
Jag upptäckte förra våren att vi alla i våra AP-fonder har tobakjsbolagsakjrier som vi i nuläget inte kan välja bort. Därför startade jag upprop.nu/sxzw
17 april, 2017 den 3:45
Missade tyvärr programmet du nämner.
Jo, visst är det tragiskt. Måste dock erkänna att jag själv är rökare. Anser nog att rökning är en sak var och en får ta personligt ansvar för. Om jag skulle drabbas av något p g a rökningen tänker jag således inte skylla på tobaksbolagen utan bara på mig själv.
Enrico Caruso (1873-1921), tidernas främste tenor enligt mitt förmenande, var i likhet med Cole storrökare. Han dog obetydligt äldre än Cole, dock inte som en följd av rökning.
18 april, 2017 den 10:07
Ja numera Vet man ju om riskerna efter att tobaksbolagen blev dömda till att deklarera skadorna samt man utdömdes att betala 4.700 miljoner dollar (eller om det var miljarder?) under en längre tid samt erkänna skadorna. Efter detta så är det ju upp till alla och envar. Det otäcka var ju att man förnekade detta och att man invaggades i tron att det t.o.m. var nyttigt (Astma.-cigaretter t.e.x.) och det var ju skrämmande.
Men som sagt, numera Vet man om riskerna och det är känt, varför var och en får ta sitt eget ansvar över sig själv.
Frank Sinatra, Dean Martin, Tony Bennet, Andy Williams och många, många fler……var rökare och nästan alla dog i nån slags cancer. (oftast lung-strupcancer).
Saknar dock ibland mitt kontemplativa pillande med min exklusiva samling av pipor (dock färre än min morbor som hade 700 pipor i ett speciellt rökrum).
18 april, 2017 den 9:58
Listan på alla sångare som rökte är enorm. Ja numera så säljer man själva ”fixen” som dom kallar det på tobaksbolagen (f.ö. samma ord som knarkare använder om det dom injecerar) via tuggummi opch spray istället. Missbruket går vidare men man kanske klarar sig från lungcancern iaf.
18 april, 2017 den 10:18
Dock lever Tony Bennett, är 90 vid det här laget.https://sv.wikipedia.org/wiki/Tony_Bennett
Andy Williams blev 85 och Frank Sinatra 83. Dean Martin blev ”bara” 78.
Rökning handlar ju inte bara om nikotin”fixen”. Har även mycket med psykologi att göra.
19 april, 2017 den 2:50
Jo jag känner många många rökare som blivit gamla och det är ju även andra faktorer som spelar in. Jo det är både stimulantia, ritualiserandet, kemiskt välbefinnande för hjärnan, samt en massa småpyssel som man kan ha för sig utan att behöva andra personer som stör. Jag rökte lite udda saker som Gauloise, Camel båda utan filter samt Grenadier Gröna Cigarrer samt till piporna en specialblandning av 4 delar Ashleys No2 och 1 del Golden Block. eller en Trippel Maduro cigarr (som avr en av de 9 sorter Churchill rökte).
Men jag är lyckligt rökfri sedan 28 år och har endast rökt 2 halva cigarrer sedan dess (man röker aldrig mer än så)….samt 1 Cigarr som jag fick som present som gjorts av Fidel Castros gamla cigarrmakare (345 US Dollar / st) och en Diablo samt puffat några puffar på en direktimporterad handrullad Cuba-Cigarr försiktigt fuktad av den finaste rom från samma ö.
Nå aldrig mera rök.
Njuter hellre av en ren fin Konjak eller årgångs Armangac…
med en god bok i knät vid en sprklande brasa med havet utanför fönstret och dess vackra solnedgång med havets stilla brus.
Nå önskar alla en trevlig vår med mycket fågelsång och sköna fruntimmersfria stunder… ja se det är njutning det.