Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

untitled Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

untitled Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

untitled

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

12%20Ranvald%20Jarl Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

untitled Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

Annonser
Explore posts in the same categories: Den svenska skolan, Kristendom

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: