Om folkmord (II): 100 år sedan turkarnas slakt på kristna inleddes

 Utställningen ”Folkmorden 1915” i Södertälje stadshus blottlägger det Osmanska rikets massmord på kristna under Andra världskriget. Foto: Tommy Hansson

Den 22 augusti 1939, bara en dryg vecka innan Tyskland invaderade Polen och därmed triggade igång Andra världskriget, utlät sig Adolf Hitler på följande sätt i sitt så kallade Örnnäste i Obersalzberg: ”Trots allt, vem talar i dag om armeniernas utplåning?”

Vad Führern syftade på var det dåvarande Osmanska rikets folkmord på kristna under Första världskriget. Han menade, att om omvärlden i stort glömt de fasansfulla händelserna ett kvartssekel tidigare, så skulle nog Tredje riket kunna gå i land med att avliva oönskade grupper utan större rabalder.

Hur många som dödades har varit föremål för diskussion, men i information som meddelas via nedanstående länk nämns ”uppemot 2 miljoner” (varav armenier så många som 1,5 miljoner):

http://www.folkmordet1915.se/fragorochsvar_bakgrund.html

Osmanernas/turkarnas folkmord, bland assyrier, syrianer och kaldéer benämnt SEYFO, tjänade alltså som förebild för Hitlers utrotningspolitik. Folkmordet uppmärksammas nu i en liten men väl genomtänkt utställning i Södertälje stadshus, en satsning som sker i samarbete mellan de drabbade folkgruppernas riksförbund och med stöd av Södertälje kommun.

 En överblick över utställningens inre del. Foto: Tommy Hansson

I en text på en av utställningsmodulerna förklaras bakgrunden på följande sätt:

Inom det Osmanska riket avvek armenierna, assyrierna, syrianerna, kaldéerna och grekerna från den turkiska normen genom att tala andra språk än turkiska, tillhöra andra religioner än de styrande, ha andra yrken och kulturer. Det ansågs inte att det fanns plats för dem i den nya turkiska stat som de nya turkiska makthavarna planerade.

De kristna minoriteterna i det övervägande muslimska Osmanska (Ottomanska) riket – Turkiet utropade sin självständighet från detta rike 1921 och fick den erkänd 1923 – var sedan tidigare utsatt för stark press. De beskrevs i den statliga propaganda som riktades till den turkiska och kurdiska befolkningen som samhällsfarliga. Massakrerna startade redan i januari 1915, två månader efter det att det Osmanska riket förklarat krig mot Ryssland, Storbritannien och Frankrike.

I januari 1915 ockuperade den osmanska/turkiska armén nordvästra delen av Iran, varvid tiotusentals armenier och assyrier/syrianer massakrerades i det tumult som uppstod. Redan i maj 1914 hade delar av den grekiska befolkningen längs Medelhavskusten i västra Turkiet fördrivits. Den 26 oktober samma år beordrade den turkiske inrikesministern militären att tvångsförflytta assyrierna från gränsen mot Iran. Folkmordet satte sedan igång på allvar i april 1915 och fortsatte under 1916.

Den ledande kraften i det osmanska/turkiska riket vid denna tid var den så kallade ungturkiska rörelsen. ”Ungturkarna” var en reformrörelse som växte fram i det förstelnade Osmanska riket, allmänt kallat ”Europas sjuke man”, i slutet av 1800-talet. Genom en revolution som inträffade 1908 kunde man gripa regeringsmakten och påbörja den modernisering som ansågs vara av nöden. Ungturkarnas store hjälte, och det självständiga Turkiets förste ledare, blev i tidernas fullbordan Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938).

 Några av fotona från folkmordet 1915-16. Foto: Tommy Hansson

Utställningen i Södertälje stadshus omfattar fotografier, diplomatiska skrivelser, texter och filmer vilka visas på två TV-skärmar. Här visas i sanning hemska levande bilder på några stympade, halshuggna, torterade och våldtagna offer – män, kvinnor, ungdomar och barn. Det framgår också av bilderna att de utsatts för framkallad svält. När man ser dessa offer kan man knappast undgå att dra paralleller till de grymheter som DAESH (IS) i dag utsätter icke minst kristna för i Irak och Syrien. Intet är nytt under solen.

Med tanke på att folkmordet pågick huvudsakligen under endast ett års tid, måste man fråga sig om inte dessa massakrer står fullt i paritet med de hemskheter Tyskland under nazisterna ägnade sig åt under betydligt längre tid. Det finns dock en avgörande skillnad mellan hur dagens tyska respektive turkiska länder ser på de historiska händelserna. Medan det i Tyskland enligt lag är förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum, är det i Turkiet förbjudet att hävda att det som skedde 1915-16 var folkmord.

Medan Tyskland utvecklats till en fullskalig demokrati, kan dagens Turkiet väl närmast beskrivas som en halvdiktatur med betydande auktoritära inslag. Turkiet under den islamistiske presidenten Recep Erdogan vägrar lika envetet som skamligt att erkänna folkmordet för 100 år sedan. Sverige tillhör de länder som sedan 2010, då en omröstning i frågan hölls i risdagen, erkänner grymheterna som folkmord.

 Turkiets president Recep Erdogan på besök hos sin iranske kollega, Hassan Rouhani.

Explore posts in the same categories: Turkiet, Utrikespolitik

Etiketter: Adolf Hitler, Andra världskriget, armenier, assyrier, Örnnästet, DAESH, Förintelsen, Första värdskriget, folkmord, Frankrike, greker, Hassan Rouhani, Irak, Iran, IS, kaldéer, Kemal Mustafa Atatürk, kristna, kurder, Medelhavskusten, nazisterna, Obersalzberg, Osmanska riket, Ottomanska riket, Polen, Recep Erdogan, riksdagen, Ryssland, Södertälje, Södertälje stadshus, Seyfo, Storbritannien, Sverige, syrianer, Syrien, Tredje riket, Tyskland, Ungturkarna

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.