Om Planxty – och om kärlekar

planxty3 Planxty på senare år.

Planxty är en av Irlands mer berömda folkmusikgrupper, bildad i början på 1970-talet. Originalmedlemmarna var Andy (Kennedy) Irvine (född 1942), Christy Moore (1945), Dónal Lunny (1947) samt Liam O´Flynn (1945).

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för Planxty. Instrumenteringen kan väl sägas vara något udda med gitarr, bouzouki, mandolin, mandola, tin whistle, irländsk säckpipa och bodhran. Inte nödvändigtvis exekverade vid ett och samma tillfälle. Således ingen fiol och ingen banjo, inte heller dragspel, eljest gångbara instrument inom den irländska folkmusiken.

Bouzouki sägs vara en instrumental innovation som åldermannen Andy Irvine, sångare i de flesta av numren jag här länkar till, medförde från en resa på Balkan 1968.

En av mina absoluta favoritlåtar med gruppen är den här liveinspelningen från 1983 med ”Arthur McBride”:

1973 respektive 1974 kom Johnny Moynihan (1946) och  Paul Brady (1947) att gå in i stället för Lunny respektive Moore. 1979 återbildades gruppen, som därefter framträtt tillsammans vid olika tillfällen.

Här en annan av gruppens höjdare,”The Jolly Beggar”:

Så ”Raggle Taggle Gypsy” med Christy Moore, som gjort en mycket framgångsrik solokarriär, som sångare; omedelbart efter sången följer en instrumental låt:

”Sally Brown” är en  traditionell sjömansvisa med gott humör:

I ”The Blacksmith” får Liam O´Flynn tillfälle att briljera litet på sin säckpipa i i låtens instrumentala avslutning, där Christy hanterar bodhran:

Varför inte avsluta med en av Paul Bradys mer sentida versioner av ”Arthur McBride (and the Sergeant)”:

Jag hoppas ni haft nöje av den här lilla presentationen av ett unikt irländskt folkmusikband. Såvitt jag vet är alla ovan nämnda medlemmar fortfarande aktiva trots kutiga ryggar och grånande hår och skägg.

Andy&Paul_in_Paul's_garden_Oct_2007 Andy Irvine och Paul Brady.

En avslutande reflektion. Sedan jag började lyssna till The Dubliners 1969 har den traditionella irländska musiken givit mig så mycket så jag blir nästan rörd när jag tänker på det. Den har varit med mig i helg och söcken och i glädje och sorg. Den har tröstat mig när jag varit ledsen och förstärkt lyckokänslan när jag känt mig glad.

Den har helt enkelt varit en av mina stora kärlekar. Och en som, till skillnad från några andra, aldrig någonsin svikit mig.

Advertisements
Explore posts in the same categories: Underhållning

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: