Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

Explore posts in the same categories: Utrikespolitik

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

4 kommentarer på “Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger”

  1. Per L Says:

    Hej Tommy, inte lätt att hänga med i svängarna när du lägger ut texten om det ryska hotet mot världen. Bara några påpekande, Finland har aldrig tillhört Sovjetunionen utan var ett ryskt storfurstedöme mellan 1809-1917. Finland stred tappert 1939-1944 för att bevara sin självständighet. Beträffande kriget 1939 gjorde de finska politikerna misstaget att blankt avvisa Rysslands begäran flytta gränsen 50 km bort från Leningrad vilket ledde till ett överraskande anfall mot ett Finland som var dåligt rustat för krig. Putin uttryckte att Sovjetunionens upplösning var en geopolitisk katastrof vilket har en lite annorlunda mening än det du skrev. Tyvärr för Ryssland dök Gorbatjov upp på scenen allt för sent för hinna med att reformera sovjetsystemet mot marknadsekonomi vilket skedde i Kina under ledning av Deng Xiaoping. När man läser moderna svenska natoentusiaster som DN:s Mikael Holmström, Expressens Anna Dahlberg, mittmedias Patrik Oksanen och Södertäljes Tommy Hansson får man intrycket att dessa skribenter förespråkar ett nytt Barbarossa för att återerövra halvön Krim till Ukraina och med ultimata målet att avsätta Putin som Rysslands president och avväpna landet. Du nämner dessutom tre misstänkta politiska mord sedan millennieskiftet. Tycker inte att dessa misstankar motiverar ett militärt angrepp mot Ryssland med kanske hundratusentals stupade unga män och kvinnor inklusive svenskar.
    Slutligen, mina egna åsikter om Putins Ryssland: Jag är tveksam till om Putin med sin bakgrund i sovjetsystemet är rätt man att leda Ryssland mot en lysande ekonomiskt framtid men vi kommer inte ifrån att han är vald av ryska folket och har ett stort inhemskt stöd. Att tro att på frivillig rysk reträtt från Krim och Donbassregionen är helt verklighetsfrämmande. Mitt råd Nato och Ukraina: gör upp om Ukraina och Donbass, Ukraina kommer även i ett sådan läge förbli ett av Europas till ytan största länder.

  2. Tommy Hansson Says:

    Beträffande Finland menade jag inte att det ingick i Sovjetunionen utan tidigare var ryskt samt även ingick i den sovjetiska intressesfären. Jag låter det därför stå kvar som det står.

    Din tolkning att jag och Oksanen/Dahlberg skulle förorda en ny Operation Barbarossa tycker jag är väldigt egendomlig. Kan man inte kritisera Rysslands utrikespolitiska äventyrligheter och Putin utan att vilja invadera landet? Självklart kan och skall man det!

  3. Anonym Says:

    Om Ryssland vill jag säga detta. Det finns ingen som helst sympati från min sida för att Putin intervenerar eller ens försöker utöva påtryckningar på forna sovjetstater som numera är suveräna nationalstater. Det bör markeras mot alla ryska försök att utöva påtryckningar på ledare för de baltiska staterna m.m.

    Däremot är Ryssland ett land som geografiskt ligger oss nära och landet angränsar ett stort antal andra europeiska stater. Övergången från planekonomi till marknadsekonomi i Ryssland gick inte så bra i Ryssland. Vad jag kunnat förstå beror dock detta till stor del på att reformerna forcerades fram eftersom maktförhållandena stod och vägde och det förelåg en risk för att om man inte snabbt privatiserade tillgångar skulle kommunistpartiet kunna återgripa makten och omintetgöra slutet på kommunismen. P.g.a. detta brottas Ryssland idag med korruption och att landets rikedomar har koncentrerats på ett fåtal personers händer. Den ryska ekonomin präglas också av ensidigt beroende av oljetillgångar och gas. Det finns i princip inga framgångsrika företag som i Ryssland som tillverkar vanliga konsumentprodukter som konsumeras i Sverige och väst.

    Nu kan man säga att detta är tråkigt för ryssarna. Men det är också ett problem för oss svenskar och övriga europeér. En konsekvens av att Ryssland är ett råvaruberoende land med ett ensartat näringsliv är att de försöker kompensera denna ekonomiska underutveckling med storpolitiska strävanden. De önskar spela en större politisk roll än vad som är motiverat mot bakgrund av hur pass liten ekonomin är. Rysslands aggressivitet och fenomenet Putin ska ses ur det perspektivet.

    Din väg och hela etablissemangets väg framåt är dock fel. Om det är av nostalgiska skäl som ni vill verka för mer konfrontation och ett nytt kallt krig vet jag inte. Du har dina idiosynkrasier baserade på ett liv i opposition mot Sovjetunionen och kommunism. De är ganska typiska för din generation. I Putin har du i viss mån en rysk spegelbild. Vägen framåt vore dock ett närmande mellan Ryssland och övriga Europa. Ryssland måste bli ett mer normalt europeiskt land. Det kan det aldrig bli så läge som man riktar sanktioner och håller Ryssland utanför alla former av samarbete. Det vet alla att sanktioner stärker snarare än försvagar auktoritära regimer. Detta samlar massorna bakom landets politiska regim som, utan att ljuga, kan säga sig stå under tryck av omvärlden.

    Europa och Sverige måste verka för avspänning och normalisering i sitt förhållande till Ryssland. Detta bör vara den mest priotiterade frågan för EU som organisation. EU grundandes för att säkra freden i Europa. Det är då ganska självklart att man ska göra något åt att Europas största land glider iväg i drömmerier om att upprätta sin stormaktsstatus för att landet i andra dimensioner inte lyckas särskilt väl. Jag tror dock inte att vi kommer nå dit. Just nu präglas hela läget av att sådana som du, Carl Bildt och andra positionerar sig efter hur läget var under kommunismen som gick under för 30 år sedan. Putin och hans gamla KGB-gäng formerar sig på samma sätt i opposition mot väst som under sin ungdom i Sovjetstaten.

    Ryssland, Sverige och Europa behöver mindre av denna kalla-krigs-mentalitet. En ny generation behöver kliva fram som kan lägga detta gamla bakom sig och se framåt. Om

    • Tommy Hansson Says:

      Nej, jag vill inte alls verka för något kallt krig, ”idiosynkrasier” eller ej. Däremot tvingas jag tyvärr konstatera att vi tycks befinna oss i ett nytt kallt krig vilket begynte då Putin kom till makten för nästan 20 år sedan.

      Det vore förödande för Sverige och den övriga västvärlden att bortse från detta. I så fall gör vi samma misstag som den nedrustande så kallade fredsrörelsen gjorde visavi Sovjetunionen. Som bekant var det ju inte denna som fick Sovjet på fall utan tvärtom den realistiske Ronald Reagan. Historien har eftertryckligt visat att det enda Ryssland respekterar är styrka och fasthet.

      Om det nya kalla kriget har jag tidigare skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: