Spioneri: den nödvändiga underrättelsetjänsten

”En framgångsrik underrättelsetjänst strävar efter att ha ett informationsövertag gentemot sina motståndare.”
   Så står det i en skrivelse från den svenska Säkerhetspolisen (SÄPO) och det är svårt att säga emot. Varje land har ett behov av att på hemliga vägar ta reda på vad som händer i omvärlden.
SÄPO får enligt domstolsbeslut bland annat använda sig av hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, bruka kameraövervakning, kvarhållande av försändelse samt använda hemlig rumsavlyssning inom ramen för en förundersökning om detta godkänts av domstol.https://www.sakerhetspolisen.se/verksamheten/underrattelsearbete.html
   Den ungerskfödde författaren Gellert Hardi-Kovacs har nyligen utgivit boken Hemligast av alla – C-byrån (Carlssons förlag 515 sidor). C-byrån var Sveriges militära underrättelsetjänst under Andra världskriget och kallades så efter begynnelsebokstaven i chefen Carl Peterséns förnamn.
   Efter C-byrån kom det så kallade T-kontoret, vars namn kan härledas till dess chef Thede Palm som tidigare var anställd vid T-kontoret. Därefter kom det av Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade IB, som ibland brukar översättas med Informationsbyrån men som snarare kan utläsas Inhämtning Birger efter chefen Birger Elmér. Byrån kom att få en socialdemokratisk prägel då Elmér tillhörde S-partiet.

Helmuth Ternberg. Boken om C-byrån ger en heltäckande bild av denna synnerligen hemliga underrättelsetjänst. En betydande del av boken ägnas åt att beskriva den biträdande chefens, Helmuth Ternberg (1893-1971), göranden och låtanden. Denne mångfasetterade person föredrog själv namnet Teddy, då han – av lätt insedda skäl – starkt ogillade sitt tyskklingande förnamn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Helmuth_Ternberg
   Helmuth ”Teddy” Ternberg blev officer vid Dalregementet 1915. Under 1930-talet arbetade han i Europa på uppdrag av bank- och mediemannen Torsten Kreuger, som drev Aftonbladet i en tyskvänlig riktning. Ternberg  blev 1939 inkallad som underrättelseofficer i 6:e arméfördelningen i Norrbotten.
   En av Ternbergs bedrifter bestod i att värva den tyskfödda Erika Schwarze (Wendt), som var anställd som sekreterare vid den tyska underrättelsetjänsten Abwehr i Stockholm, till svensk underrättelsetjänst. Där svarade hon för en formidabel insats genom att avslöja tyska spioner och underrättelseagenter på löpande band. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erika_Wendt
   I sitt förord till boken skriver Wilhelm Agrell, Sveriges ende professor i underrättelseanalys: ”Till C-byrån knöts successivt en synnerligen disparat krets av personer, flera av dem akademiker och med det gemensamt att de hade utmärkta språkkunskaper. Men de var också utpräglade personligheter och individualister, något som var en viktig tillgång i en verksamhet som i hög grad måste improviseras. Den inkallade religionshistorikern Thede Palm instruerades om innebörden av sitt kommande hemliga uppdrag under en tågresa från Lund till Helsingborg. Den som invigde honom var den likaså inkallade kollegan, språkvetaren Gunnar Jarring.”

Spejarna Josua och Kaleb. Underrättelsetjänst inklusive spioneri är en lika gammal företeelse som själva mänskligheten, ty det har alltid funnits ett behov av att hålla sig underrättad om ovänners och fienders förehavanden.
   Ett bibliskt exempel med omkring 2500 år på nacken omtalas i 4 Moseboken 13:2-34, där det skíldras hur Mose sänder ut tolv spejare i syfte att utröna om det var möjligt för det utvalda folket att invadera Kanaans land. Tio av spejarna lämnar pessimistiska rapporter under det att Josua och Kaleb är övertygade om att det nog skall gå bra. För att bevisa det förde de med sig en överdådigt rejäl druvklase. Det var deras rapporter Mose tog ad notam.
   Gellert Hardi-Kovacs framhåller (sidan13): ”En viktig form av underrättelsetjänst från antiken och framåt var handelsmän och kringresande hantverkare. I en tid då de flesta människorna aldrig förflyttade sig mer än kanske några kilometer från sin hemby, var dessa mer eller mindre frivilliga uppgiftslämnare av stor vikt.”
   Fanns inte tillförlitliga uppgifter om fienden att tillgå kunde det gå riktigt illa. Ett eklatant exempel härpå är massakern i Teutoburgerskogen år 9 e. Kr. Den romerske generalen Publius Quinctilius Varus lät detta år tre legioner marschera in i Teutoburgerskogen i Germanien utan att ha en uppfattning om vad som väntade. Legionerna tillintetgjordes av en germansk styrka under ledning av Arminius. Varus valde att ta sitt liv på slagfältet. Hemma i Rom bankade kejsar Augustus huvudet i väggen utropandes: ”Varus! Varus! Ge mig mina legioner tillbaka!” https://militarhistoria.se/antiken/slaget-i-teutoburgerskogen
  
Spionen Axel von Fersen. I höjd med medeltiden började länderna i Europa orientera sig om tillståndet i omvärlden genom att skicka ut mer eller mindre fasta sändebud till varandras hov. En svensk höjdpunkt nåddes under stormaktstiden, men även konung Gustaf III satsade på att uppdra åt spioner och sändebud för att få ett underlag till sin aktiva utrikespolitik. Den mest kände av dessa personer torde ha varit den i Paris stationerade greven Axel von Fersen den yngre, som aktivt deltog i den franska politiken och hade planer på att befria kungafamiljen ur revolutionärernas klor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Axel_von_Fersen
   Axel von Fersen gick som bekant ett tragiskt och våldsamt öde till mötes. Han lynchades på Stora Nygatan i Stockholm den 20 juni 1810 av en uppretad mobb, som satte sin tilltro till helt ogrundade uppgifter om att Fersen – som var riksmarskalk – hade legat bakom den danskfödde kronprinsen Karl Augusts plötsliga död. Karl Augusts verkliga dödsorsak var ett slaganfall vilket han drabbats av under en truppinspektion på Kvidinge hed i Skåne.
   1873 bildades en svensk generalstab, vars utrikesavdelning beslutade att en svensk underrättelsetjänst, uppdelad i en officiell och en inofficiell gren, skulle etableras. Uppgifterna skulle vara (citerat ur Hardi-Kovacs sidan 17): ”Att inhämta, granska och sammanställa alla underrättelser rörande militärväsendet i främmande land, särskilt grannländerna, och därigenom bereda krigsstyrelsen tillfälle att i varje ögonblick äga tillförlitliga och fullständiga material för bedömandet av blivande fienders och bundsförvanters styrka.”

SÄPO bildas. Den nybildade svenska underrättelsetjänsten existerade emellertid till en början blott som en teoretisk konstruktion, vilket hade att göra med att den svenska armén kommit alltmer på dekis till följd av att krigsrisken under slutet av 1800-talet bedömdes ha minskat avsevärt. Kring sekelskiftet 1900 hade dock flera möjliga konflikthärdar skapats.
   Den mest brännande för Sveriges vidkommande var norrmännens pyrande missnöje med unionen med Sverige, vilket hade sitt ursprung i Kielfreden 1814 då Sverige tillerkänts Norge som ett slags plåster på såret för förlusten av ”östras rikshalvan” Finland som ett resultat av freden i kriget mot Ryssland 1809. Detta resulterade även i konung Gustaf IV Adolfs avsättning. Risken för krig ansågs ett tag överhängande.
   Den svenska generalstaben hade liten insyn i den norska försvarsförmågan och beslöt därför att för första gången bygga upp en systematisk underrättelsetjänst. Unionsupplösningen sörjdes djupt av kung Oscar II, som 1905 tvingades ändra sitt valspråk från ”Brödrafolkens väl” till ”Sveriges väl”. Kung Oscar gick bort två år senare och efterträddes av sin äldste son Gustaf V. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk-norska_unionen
   1908 etablerades den första officiella underrättelsetjänsten i Sverige med beteckningen Upplysningsbyrån (UB). Den ändrade sedan namn till Underrättelsebyrån. 1914 bildades under Första världskrigets startår för första gången en officiell underrättelsetjänst med syftet att förhindra brott mot rikets säkerhet.
   1939 bildades vid Statspolisen två rotlar: tredje roteln med uppgift att bekämpa spioneri samt sjätte roteln vilken skulle arbeta för att stärka den allmänna säkerheten. Den 1 september 1939 slogs de båda rotlarna ihop under en självständig chef. Den nya enheten fick i media beteckningen Säkerhetspolisen. Den nuvarande organisationen tillkom 1989, då SÄPO även begåvades med en generaldirektör. Officiellt byttes också namn – från Rikspolisens säkerhetsavdelning (RPS/Säk) till Säkerhetspolisen. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4kerhetspolisen

Andersson, Wennerström, Bergling. SÄPOs största ”kap” vad beträffar avslöjandet och gripandet av spioner är de tre storspionerna Hilding Andersson, Stig Wennerström och Stig Bergling
   Hilding Andersson (1909-2007), kallad ”flottspionen”, var underofficer med gradbeteckningen flaggmaskinistvid Stockholms örlogsvarv. Han greps och dömdes 1951 till livstids straffarbete för att ha spionerat för Sovjetunionen. Hans belöning blev sammanlagt 4530:- ”Livstid” innebar i Anderssons fall drygt tio år – han frigavs på 1960-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_Hilding_Andersson
   Stig Wennerström (1906-2006) var överste i flygvapnet som spionerade för Moskva från cirka 1948 till sitt gripande 1964. Han hade bland annat tjänstgjort som militärattaché i Washington, D. C. Wennerström dömdes till livstids straffarbete och avsättning. 1972 omvandlade den snälla socialdemokratiska regeringen straffet till 20 år varpå Wennerström frigavs villkorligt 1974. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Wennerstr%C3%B6m
   Stig Bergling (1937-2015) greps i Israel 1979 av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad. Han dömdes samma år till livstids fängelse. Bergling rymde under en permission 1987 under uppmärksammade former till Moskva tillsammans med hustrun. Därefter levde han under flera år i Sovjet, Libanon och Ungern. 1994 valde han att av hälsoskäl återvända till Sverige och ta sitt straff. Han blev slutligen villkorligt frigiven. Berling var till yrket polis och hade bland annat tjänstgjort vid SÄPO. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Bergling

Var Enbom verkligen mytoman? Frågan är dock om inte Sveriges mest uppmärksammade spionerifall var det med den så kallade Enbomligan. Den 31 juli 1952, då det Kalla kriget var som hetast, nåddes det svenska folket via Dagens Eko av stadsfiskalen Werner Ryhningers meddelande om att en svensk liga bestående av kommunister hade avslöjats som spioner för Sovjetunionen. Det var den så kallade Enbomligan vilken utgjordes av Fritjof Enbom, Hugo Gjersvold, Martin Enbom, Artur Karlsson, Fingal Larsson samt Tage Wickström. Med i bilden fanns även Enboms älskarinna Lilian Ceder.
   Fritjof Enbom var först verksam som stationskarl vid SJ i Boden men fick sedan anställning som journalist  på kommunisttidningen Norrskensflamman, där han var lokalredaktör i Boden. Han visade sig vara mycket talför och snackade sig till ett livstidsstraff samt varierande fängelsedomar för de övriga ligamedlemmarna. Bara Tage Wickström frikändes helt från alla anklagelser.
   Det har ofta påståtts att Enbomligan åkte dit huvudsakligen därför att Fritjof Enbom skall ha varit ”mytoman” och alltså ljugit hejvilt under polisförhören. Jag tillåter mig tvivla. Medlemmarna i Enbomgänget fick med all säkerhet vad de förtjänade. Enbom blev fri 1974 och överklagade aldrig straffet, något som han med all sannolikhet skulle ha gjort om han ansett sig vara sig oskyldig.

Åström och Branting klarade sig undan, liksom… Det skall sägas att det finns svenska spioner vars landsförrädiska verksamhet är väl belagd men som ändå lyckats undgå straff. Det mest beryktade exemplet härvidlag är diplomaten Sverker Åström som innan avslöjandet var känd som Getingen.
   När SÄPO-kommissarien Otto Danielsson träffade de tidigare sovjetspionerna, paret Vladimir och Jevdokina Petrov – som varit verksamma vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm på 1940-talet – i Australien fick han veta att Getingen var identisk med den homosexuelle diplomaten Sverker Åström. Åström tjänstgjorde tidigt i Sovjetunionen och hade därefter bland annat varit kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör.
   Åström hölls emellertid om ryggen av den svenska regeringen och ställdes aldrig inför rätta. En annan dokumenterad sovjetspion som klarade sig undan straff var den socialdemokratiske riksdagsledamoten Georg Branting, son till före detta statsministern Hjalmar Branting.  https://tommyhansson.wordpress.com/tag/sverker-astrom/
  
...Pierre Schori. En som klarat sig undan är slutligen Pierre Schori, den norske sovjetspionen Arne Treholts bäste vän. Schori kan väl knappast kallas spion, men han har av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordijevskij kallats Sovjets främsta informationskälla i Sverige. Schori har, bland mycket annat som kan och bör läggas honom till last, som bekant sjungit Kuba-diktatorn Castros lov och stödde tanken på en sovjetisk invasion i Polen 1980. https://tommyhansson.wordpress.com/2009/01/27/kulturskydda-pierre-schori/

Explore posts in the same categories: Uncategorized