Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Malmös starke man, kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), tycks inte inse vad han har gjort för fel. 

Ilmar Reepalu (i mitten) tågar med sossar, Hamas-aktivister, AFA-slödder och annat löst folk i Malmö. Nu skyller han allt på vad han kallar ”Israel-lobbyn.”

In i det längsta har han förnekat att det skulle finnas någon hotbild mot Malmös judar och ryckt på axlarna när han fått reda på att många föredragit att flytta – till Israel, till andra länder, till andra platser i Sverige – framför att bo kvar i ”Sveriges Gaza”, där kommunens många Hamas-sympatiserande muslimer gjort tillvaron mer än lovligt osäker för dem.

Till och med har han haft mage att kritisera Malmö-judarna för att de ställer upp och demonstrerar sin vänskap för det judiska hemlandet Israel – detta anses, bevars, vara uttryck för olämplig ”sionism” och verka provocerande på de muslimska kommuninvånarna.

På sistone förefaller han ändå ha insett att något gått snett, vilket lett till att han tagit kontakt med Malmös judiska kommunitet och även besökt stadens synagoga. Men att han själv skulle ha gjort sig skyldig till något fel – nejdå! I stället har han påstått att det är ”vad man kan kalla Israel-lobbyn” som ligger bakom de massiva – och synnerligen välförtjänta – fördömanden han utsatts för.

Se videon till det danska TV-inslag som länken nedan går till och som också ger en bakgrund till Reepalu-katastrofen:

http://www.youtube.com/watch?v=6QxNV8fFYhU

Ilmar Reepalu har ända sedan han deltog i AFA-demonstrationen mot tennismatchen Sverige-Israel för snart ett år sedan kläckt ur sig den ena grodan efter den andra. Som en kommentator till nämnda video skrev: ”Så fort Reepalu öppnar käften går det åt helvete!” Det är drastiska ord men, så vitt jag kan bedöma, rena sanningen.

Jag skulle vilja uppmana Ilmar Reepalu att inte bara väga sina ord utan också börja studera historien. Icke minst då det judiska folkets historia som är full av lidande och förföljelse i alla upptänkliga variationer. Detta inte bara i samband med den sorgfälligt dokumenterade Förintelsen som orkestrerades av Nazityskland, utan tusentals år innan detta hemska skedde och som också Bibeln dokumenterar, till exempel då judarna hölls som slavfolk av de egyptiska faraonerna.

Till och med Reepalus partiordförande Mona Sahlin verkar ha förstått att hennes ståthållare i Malmö är en vandrande katastrof och har tvingats göra en brandkårsutryckning ner till Sveriges Gaza. Sahlin, som gärna själv tillsammans med partikamrater såsom Carin Jämtin frotterar sig med militanta araber som bränner Israels flagga, ropar ”Död åt judarna” på arabiska och andra trevligheter. Just ett snyggt föredöme för Reepalu!

 En beslöjad Sahlin med muslimsk beundrare – Allah skall med!

Man kan bara rysa när man betänker vilken typ av Mellanöstern-politik en eventuell röd-grön regering skulle driva efter valet den 19 september. Särskilt som gamle kommunisten Lars Ohly för ett par dagar sedan dök upp i pressen avfotograferad med en sjal som avbildade ett Storpalestina utan en tillstymmmelse till Israel.

Jag har sett att Ilmar Reepalu nu gråter ut i pressen och påstår sig ha blivit mordhotad hundratals gånger. En upplevelse som säkert inte är det minsta angenäm, och som jag inte unnar ens en aningslös sossepajas som Reepalu. Den kanske dock hjälper honom att förstå det hot som Malmös judar har levt under i flera års tid.

Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

SD har helt enkelt rätt

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Baksis stöd till extremvänstern

Den professionelle ”antirasisten” Kurdo Baksi går på Expressens debattsida i dag (11 augusti) ut och kräver att Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag inte skall få det presstöd tidningen i och med planerad veckoutgivning är berättigad till. Den dramatiska rubriken till artikeln lyder ”Stoppa stödet till rasisternas tidning”.

”Nationell Idag skulle därmed bli den första högerextrema tidningen som erhåller presstöd i Sverige”, skriver Baksi och fyller på med: ”Frågan är om vi ska acceptera det.” Svaret är för Baksis del redan givet, ty slutklämmen på aktstycket blir: ”Politiker som värnar om det demokratiska samhället bör nu verka för att lagstiftningen kring presstöd ändras. Samtidigt bör ledamöterna i presstödsnämnden neka nationaldemokraternas tidning presstöd. Att stödja våldsamma gruppers publikationer gynnar knappast den efterlängtade integrationen i vårt land.”

 NDs partiledare Marc Abramsson (i mitten) trivs bland representanter för British National Party (BNP).

Kurdo Baksi har naturligtvis all rätt att tycka illa om Nationaldemokraterna och deras publicistiska verksamhet. Han gör det emellertid på ett selektivistiskt och hycklande sätt. Så här argumenterar Baksi exempelvis: ”Nationell Idag är en fördomsfull, partisk propagandamegafon som ägnar sig åt personförföljelse och som bedriver hets mot alla som inte är blonda, heterosexuella och män.”

Låt gå för första delen av sistnämnda citat. Men sedan kan väl inte ens Baksi själv tro på vad han skriver. Eller menar karl´n verkligen att Nationell idag och ND ”hetsar” mot alla som har svart, cendréfärgat eller grått hår (hur blir det förresten med dem som inte har något hår alls)? Eller mot alla kvinnor och barn? Då kan jag upplysa Kurdi Baksi om att Nationaldemokraterna har två representanter i fullmäktige här i Södertälje, och en av dem är kvinna. I Nykvarn är ND dessutom företrätt av en sydeuropé från tjurfäktningens förlovade land, nämligen Daniel Spansk.

Förlåt mig om jag raljerar litet, men att en figur som likt Kurdo Baksi utan några som helst försök till nyanseringar kör på med sina hopplösa klyschor kan man knappast ta på allvar.

Kurdo Baksi hävdar således att NDs tidning är en ”fördomsfull, partisk propagandamegafon.”  Det är säkert en alldeles korrekt beskrivning av Nationell idag. Detta borde emellertid icke vara något skäl till att stoppa presstödet till ND-blaskan, eftersom precis de orden stämmer alldeles ovanligt väl in på tre publikationer som redan (enligt statistik som gäller 2006) uppbär vardera 2 035 000 kronor i skattefinansierat presstöd: Internationalen, Proletären och Norrskensflamman.

Samtliga dessa tidningar är klart vänsterextremistiska, enkannerligen det gammelkommunistiska organet Proletären som väl i närmare ett halvsekel nu pläderat för den väpnade revolutionen. Så vitt jag känner till är denna tidning, som ges ut av Kommunistiska partiet, den enda i landet som har stalinistdiktaturen Nordkorea som favoritland och ideologisk förebild. Jag hyser emellertid inte de bittersta illusioner om att Kurdo Baksi skall börja brännmärka vänsterorgan, eftersom han själv fungerar enligt principen ”allt vänster är bra.”

 

Jag är själv definitivt ingen anhängare av vare sig Nationaldemokraterna eller Nationell idag. Det här gänget kör nämligen, till skillnad från exempelvis Sverigedemokraterna, med en invandringspolitik som är mer rasrelaterad än rationell. Från begynnelsen 2001 har ND vidare kritiserat USA och Israel för att vara ”terrorstater” och intar generellt sett tveklöst en gammelnationellt skeptisk (för att säga det minsta) inställning till judar. Partiet tar dessutom regelmässigt hjälp av tvättäkta nazister när det gäller att hålla ordning vid möten eller sprida material.

Som grädde på moset publicerade Nationell idag nyligen desslikes en låååång intervjuartikel med den icke helt okände islamisten, judehetsaren och konspirationsteoretikern Mohamed Omar.

Kurdo Baksi har också troligen fel i att Nationaldemokraterna skulle vara ”högerextremistiskt”. Det finns nämligen så många likheter mellan NDs och kommunistgruppernas politik att man lika gärna skulle kunna säga att ND är ”vänsterextremistiskt”, men den ärebeteckningen vill Baksi förmodligen reservera för hedersknyfflarna i AFA oc h Revolutionära fronten. Personligen föredrar jag termen ”extremnationalistisk” när det gäller ND.

När allt detta är sagt måste jag ändå erkänna att jag tycker Nationell Idag är en rätt bra tidning när man ser till layout, struktur och uppläggning. Innehållmässigt är den kass, men det är en helt annan sak. När tidningen nu också tycks uppfylla de formella kriterierna för att erhålla presstöd så kan jag inte se att det skulle finnas några giltiga skäl att neka den presstöd med de regler som nu finns.

Alternativet vore att ändra reglerna så att endast demokratiska tidningar skulle komma i åtnjutande av stödet, men då är man, med tanke på gränsdragningsproblematiken, inne på farliga vägar. Det är en lösning som säkerligen heller inte tilltalar Kurdo Baksi. Det är nämligen oomtvistligt att ingen av de tre vänsterpublikationer som nu får stöd uppfyller det kriteriet.

Jag hoppas därför nu att de som beslutar i saken inte skall ta intryck av oseriösa demagoger som Kurdi Baksi, som säkert går och hoppas på att hans anknytning till sakrosankta Expo och hans vänskap med den framlidne deckarförfattaren (och trotskisten) Stieg Larsson skall vara nog för att beslutet i presstödsnämnden skall gå hans väg.

Läs här vad en av mina favoritpolitiker, folkpartistiske riksdagsmannen Fredrik Malm, har att anföra i frågan om presstöd till Nationell idag:

http://fredrikmalm.blogspot.com/2007/07/p-andra-sidan-hjrnridn-nd-vill-ha.html

För tillfället är Baksi enligt presentationen i Expressen sysselsatt med att skriva en bok med titeln Min vän Stieg Larsson för att därmed få in några välbehövliga kulor till sin egen verksamhet som partisk propagandamegafon.

Djurrättsextremister slår till igen

Låt mig, för missförstånds undvikande, redan inledningsvis fastslå att jag är en varm anhängare av en god djurhållning. Jag känner en instinktiv sympati och respekt för sansade människor som arbetar för att djur skall behandlas väl.

Vad jag däremot inte ställer upp på är den militant politiska djurrättsextremism som exempelvis yttrar sig i attentat mot pälsbutiker, anläggningar för djurförsök och snabbmatsrestauranger eller frisläppandet av minkar och andra djur i fångenskap. Den sistnämnda typen av aktioner leder alltid till att djuren i fråga tvingas ut i en tillvaro de inte är skickade för, varför de ofelbart går mot en tillvaro av lidande och död samt dessutom förorsakar sådant. Minkar, för att ta det exemplet, är nämligen hänsynslösa rovdjur, mördarmaskiner som ger sig på allt i deras väg.

Lika vansinnigt är det att släppa ut burfåglar ur deras ombonade och trygga tillvaro i buren. De äldre av mina läsare minns nog att centerpolitikern Torsten Bengtson på sin tid väckte en motion i riksdagen om att alla burfåglar i Sverige skulle frisläppas. Rena dårpippin, med andra ord. Motionen kostade sannolikt Bengtson posten som riksdagens talman efter den borgerliga valsegern 1976.

 Bilden visar offer för ”befriade” minkar. (Foto: GP)

De militanta djurrättsaktivister och/eller militanta veganer, som regelmässigt förstör egendom för stora värden och hotar människor med anknytning till djurhantering och även deras anhöriga, är ett hot mot det civiliserade samhället av samma typ som AFA-aktivister och våldsdyrkande anhängare av Revolutionära fronten. I många fall rör det sig dessutom om samma personer. Dessbättre har jag intrycket att SÄPO har koll på de individer, nätverk och organisationer som är inblandade.

Den militanta djurrättsaktivismens handlingar förefaller komma och gå i vågor. Det har en längre tid varit relativt tyst kring denna form av terrorverksamhet, men en händelse med anknytning till läkemedelsjätten Novartis gör det befogat att hissa varningsflagg. Förra helgen förstördes nämligen en jaktstuga tillhörig Novartis VD Daniel Vasella i Österrike vid en explosionsartad brand. Den österrikiska polisen befarar att militanta djurrättsaktivister ligger bakom dådet.

Vasella har en längre tid varit föremål för en kampanj från militanternas sida till följd av Novartis samarbete med det brittiska laboratoriet Huntingdon Life Science (HLS). Djurrättsaktivisterna har under flera år angripit HLS med motiveringen att företaget plågar djur. Budskap som sprejats nära Vasellas hem och kyrkan han brukar besöka inbegriper slogans såsom ”Död åt Vasella” samt ”Vasella är en mördare”. Nyligen angreps också hans föräldrars grav. Moderns  urna fördes bort, och på graven lämnades budskapet ”Lämna HLS nu”.

Tongivande i kampanjen mot HLS är den brittiska aktionsgruppen Stop Huntingdon Animal Cruelty (SHAC) som syftar till att krossa HLS. Dessutom vänder sig SHAC mot läkemedelsföretag som samverkar med HLS såsom Novartis, Astra Zeneca, Bristol- Myers Squibb, Bayer och Sanofi Aventis. Dock har SHAC förnekat att man står bakom mordbranden mot Vasellas stuga, varför det kan röra sig om en ny terrorgrupp som är i farten.

Den nya vågen av militant djurrättsextremism har bland annat lett till att det svensk-skotska läkemedelsföretaget Astra Zeneca, med svensk bas i Södertälje, är i färd med att skärpa upp sina säkerhetsrutiner kring chefspersoner och anläggningar. ”Ja, det gör vi”, citeras Astras presschef Anna-Leena Mikiver i en artikel i Länstidningen i Södertälje den7 augusti. ”Men av säkerhetsskäl kan jag inte berätta vilka åtgärder vi vidtagit.” Astra Zeneca har redan, säger Mikiver,  en försvarlig grad av säkerhet men förstärker nu alltså denna.

Det kan tilläggas att det under sommaren har förekommit flera protestaktioner mot Astra Zenecas samarbete med HLS i Lund, Mölndal och Södertälje. Bakom dessa aktioner ligger organisationen Djurrättsalliansen, vilken motsätter sig alla former av djurförsök. Så hotbilden fanns där redan före attentatet mot Daniel Vasellas jaktstuga.

Frågan om djurs eventuella rättigheter inbjuder till filosofiska funderingar kring förhållandet mellan människor och djur. Jag såg nyligen ett avsnitt i den fantastiska amerikanska kriminalserien ”Law & Order” där denna fråga kom upp. Utgångspunkten var att en säkerhetsvakt vid ett företag som sysslade med AIDS-forskning, och i det sammanhanget bedrev djurförsök på apor, fritagit ett antal apor varvid en anställd vid företaget blev ihjälbiten av en apa som infekterats med AIDS-virus.

Gärningsmannen greps och lagfördes och dömdes slutligen skyldig till dråp på den anställde. Mannen försvarades av en advokat specialiserad på mål av detta slag, och ett av argumenten som fördes fram till försvar för handlingen att frita aporna i fråga var att en apa sannolikt känner större smärta vid försök av detta slag än vad ett gravt handikappat barn skulle göra. Det vill säga ett argument som påminner om den argumentation som brukar föras fram av den omstridde filosofen Peter Singer och dennes svenske motsvarighet Torbjörn Tännsjö.

 Åklagare Jack McCoy (Sam Waterston) i Law & Order.

Detta hjälpte nu inte, ty den erfarne distriktsåklagaren Jack McCoy (spelad av Sam Waterston)  fick gehör för sitt resonemang om att omsorg om människor i vårt samhälle alltid måste gå före omsorgen om djur. Detta utesluter inte att vi kan – och bör – känna djup omtanke om djurens väl och ve. Med detta sätt att resonera är det emellertid fullt befogat att bedriva djurförsök i syfte att få fram effektiva läkemdel mot allvarliga sjukdomar såsom AIDS.

Law & Order är en mycket realistisk och trovärdig kriminalserie, och utgången av rättegången mot djurrättsaktivisten var ingalunda given på förhand. Det skulle mycket väl kunna tänkas att juryn hade fattat starka sympatier för mannen, vars handlingar visserligen ledde till en människas död men som kunde tänkas ha en nobel motivation, och därför frikänt mannen. Nu blev det inte så, utan rättvisa skipades. Mord eller dråp på en människa kan aldrig rättfärdigas i kampen för djurs så kallade rättigheter.

Jag känner själv en djup sympati för våra vänner bland djuren, möjligen undantagandes animaliskt liv såsom fästingar och malariamyggor. Fortfarande minns jag med smärta en händelse jag var med om för 35 år sedan. Jag tvingades då avliva en fågelunge som fallit ur sitt bo under en tegelpanna på föräldragården och skadat sig svårt. Jag kommer med smärta att minnas det ögonblick då livet for ur fågelungen så länge jag lever.

Samma sak kan jag säga om det öde som vår sexåriga katt Moses gick till mötes. Vi var tvungna att överlåta honom åt en annan familj eftersom båda barnen i familjen blivit pälsdjursallergiker. Moses trivdes dock inte i sitt nya hem utan rymde och for därefter illa en längre tid. Slutligen togs han om hand av en ung pojke och hamnade på ett katthem. Jag får faktiskt tårar i ögonen när jag knackar ner dessa ord.

Men ändå. Djur har inte samma värde som människor trots att vi har de fysiska funktionerna gemensamma med djuren. Människor har sedan evärdeliga tider använt sig av djuren för att säkra sitt uppehälle. Människor var jägare och fiskare tusentals år innan de började bruka jorden och hålla boskap. Såsom varande kristet troende måste jag också ta hänsyn till det bud som ges redan i Första Mosebok i Tanakh, det vill säga den judiska bibeln även kallad Gamla testamentet, där det står att människan är skapad till Guds avbild och satt att råda över djuren och växterna.

Det finns naturligtvis olika grader av engagemang för djuren, och alla djurvänner är inte militanta extremister. Ett vanligt resonemang är att djuren fanns på jorden före människorna och att de därför har i princip samma värde som oss. Jag kan förstå varför man kan tillgripa detta resonemang, men jag tvingas ju samtidigt konstatera att det är motsägelsefullt och felaktigt. Ty om det nu inte skulle finnas någon principiell skillnad mellan människor och djur så kan det rimligen inte finnas någon anledning för människan att inte agera på samma sätt som övriga djur gör, det vill säga att använda levande varelser som står under dem i näringskedjan i syfte att livnära sig.

För varför skulle just människan – som befinner sig överst i näringskedjan bland alla djur-  ta särskilda hänsyn till varelser som befinner sig under henne? Om man nämligen erkänner att människan har en speciell ställning som gör att hon måste ta sådana hänsyn har man också erkänt att det finns en högre sanning utanför människan. Och ett sådant erkännande brukar normalt inte människor som betraktar människan som ett djur bland andra vara beredda att ge.

Gud skapar Adam enligt Michelangelo i Sixtinska kapellet i Rom.

För mig är saken enkel. Människan är skapad till Guds avbild varför allting annat i skapelsen är till för henne. Denna ställning medför dock samtidigt automatiskt att vi tvingas behandla andra varelser som fått livets gåva med omtanke och respekt.

Skurkarna förstör min stad!

I dag var jag nere på stan i min födelsestad, tillika nuvarande bostadsort, Södertälje, i akt och mening att uträtta ett bankärende i Swedbank på Storgatan. Det gick inte så bra. Området utanför banken var nämligen avspärrat med blå-vit plasttejp efter ett rån som ägt rum strax innan jag anlände. Mellan banken och huset intill, där bland annat Länstidningen och matvarubutiken COOP huserar, var polismän i färd med att leda in vittnen i banklokalen för förhör. Ett vittne hade videofilmat rånarna med sin mobil.

I Länstidningens nätupplaga läser jag att två rånare vilka av vittnen beskrivs som ”snorungar” och ”mörkhyade” –  skidmasken (”rånarluvan”) på en av rånarna hade hamnat på sned – medelst pistolhot sannolikt tilltvingat sig pengar ur banken. Rånarna sprang sedan från brottsplatsen efter att ha hotat ett vittne och sågs köra i väg i en blå Opel, där ytterligare två personer satt. I syfte att avleda polisens uppmärksamhet hade man tidigare eldat upp en stulen bil. I närheten av Tom Tits skall man sedan ha bytt till en annan bil.

När detta skrivs finns inga uppgifter om något gripande. Valet av tid och plats för rånet förefaller under alla omständigheter mindre väl valt. Brottet skedde under lunchtid då mycket folk är ute i rörelse, och det fanns följaktligen en uppsjö av ögonvittnen. Dessutom är Swedbank-kontoret i fråga beläget endast något hundratal meter från polisstationen. I övrigt har rånarna följt gängse mall med avledningsmanöver, flyktbil från platsen samt ytterligare en bil som står och väntar.

För några veckor sedan utsattes fyra stora varuhus i Södertälje för brandattentat som anställde skador för mångmiljonbelopp. Dessa bränder syntes vara väl planerade och synkroniserade och hade föregåtts av försök till bränder i ett par andra varuhus. En så kallad autonom organisation som kallar sig Global intifada hade dessförinnan klistrat upp affischer med uppmaning till mordbrand i varuhus som saluför amerikanska varor samt dessutom instruerat i hur man tillverkar en brandbombsmekanism. Varuhusbränderna kan därför antas ha haft politiska syften med antikapitalistiska och antiamerikanska förtecken.

Jag utesluter inte möjligheten av att även bankrånet i dag kan ha haft en politisk motivbild. Man kan här lämpligen dra paralleller till den anarkistisk-kommunistiska terrorgruppen Rote Armé Fraktion (RAF, känt som Baader-Meinhof-ligan) i dåvarande Västtyskland på 1960- och 1970-talen. Innan Andreas Baader, Ulrike Meinhof och deras kumpaner satte igång med att kidnappa och mörda personer ur näringsliv och statsapparat hade man ”värmt upp sig” med bankrån och attentat mot varuhus. Sedan pengar börjat strömma in från länder som Östtyskland och Libyen kunde man dock lämna trivialiteter som de sistnämnda bakom sig.

Ulrike Meinhof och Andreas Baader.

Den som är intresserad av RAF/Baader-Meinhofs ideologiska tankar och synpunkter kan med fördel läsa boken ”RAF: texter” (Bo Cavefors bokförlag, 1977). Här förekommer exakt samma slags pseudointellektuella vänstersvammel som man brukar höra från grupperingar av typ AFA, Syndikalistisk ungdom (SUF), Revolutionär front med flera nätverkare inom den autonoma rörelsen, det vill säga i stort samma förtjusande klientel som krigade med polisen i Malmö i samband med Davis Cup-matchen Sverige-Israel härförleden.

Vi får väl se om polisen lyckas gripa Swedbank-rånarna och i så fall om motivet var politiskt eller ordinärt kriminellt. I vilket fall som helst måste jag som inbiten södertäljebo protestera mot att skurkarna håller på att förstöra min hemstad och ge den rykte om att våra våldets huvudstad nummer 1 i gamla Sverige. Det var bara ett drygt halvår sedan en sinnesförvirrad exjugoslav knivskar en 16-årig flicka till döds några hundra meter från min bostad. Sedan kom varuhusbränderna vilka råkade drabba två butiker – Willys och ICA i anslutning till Weda-området – där jag och min familj ofta brukade göra våra inköp. Strax därefter skedde en skottlossning med personskada som följd vid en parkeringsplats inte långt från vårt hem. Och nu drabbas alltså vår bank av den grova brottsligheten.

Man bör tänka på att brottslighet av nämnd kaliber inte bara drabbar människor som befinner sig så att säga i skottlinjen. Många andra mår dessutom dåligt psykiskt av händelser sådana som dessa, kanske särskilt äldre personer som nog tänker sig för både en och två gånger innan de härnäst vågar lämna bostaden.

Jag har ingen patentmedicin mot den accelererande kriminaliteten i Södertälje och annorstädes, även om det står fullt klart för mig och andra tänkande människor att polisen (inklusive SÄPO) måste få större personella och materiella resurser till sitt förfogande. Något kan jag dock göra själv, och det är att engagera mig politiskt. I mitt fall betyder det att jag anslutit mig till Sverigedemokraterna (SD), som jag avser kandidera för i valet till kommunfullmäktige 2010.

En av SDs absolut viktigaste programpunkter är att verka för lag och ordning i samhället, så att icke minst våra äldre medborgare kan röra sig ute på stan utan att behöva riskera liv och lem. Detta gäller såväl på riksplanet som i Södertälje.

De autonoma rödfascisterna i Malmö

Den här eftermiddagen och kvällen har jag häckat framför TVn och sett Sverige förlora den omtalade Davis Cup-matchen mot Israel i Baltiska hallen i Malmö med 3-2. Det såg bra ut efter Simon Aspelins och Robert Lindstedts dubbelvinst på lördagen, men sedan Tomas Johansson och Andreas Vinciguerra förlorat sina singlar i hårda femsetare på söndagen var det god natt. Den sportsliga förlusten svider naturligtvis i skinnet på ett blågult fan som jag, men å andra sidan unnar jag innerligt israelerna segern efter det ohemula sätt de behandlats på i Sverige.

Det är dock en annan förlust som svider desto mer: den moraliska förlust det innebär för Sverige att låta den sossestyrda fritidsnämnden i Malmö, påhejad av det Israel-hatande kommunalrådet Ilmar Reepalu (s), stänga Baltiska hallen för allmänheten. Än en gång har alltså socialdemokraternas fientlighet mot Israel skämt ut Sverige, precis som skedde under Olof Palmes och Sten Anderssons dagar. Och det blir inte ett dugg bättre av att något hundratal autonoma våldsverkare gjorde sitt bästa för att ta kål på polisen på lördagen, drygt en vecka efter det att (nästan säkert) samma kategori busar satt eld på fyra varuhus i den goda staden Södertälje.

Det stod tidigt klart att arrangörerna av protestdemonstrationen mot DC-matchen Sverige-Israel, som kallade sig ”Stoppa matchen”, avsåg låta ett gäng så kallade autonoma gå med i marschen från Stortorget till Stadion-området i Malmö där talare som Lars Ohly och Per Gahrton hörde till attraktionerna. Detta trots att man mycket väl visste att de autonoma förklarat att man ”med alla till buds stående medel” skulle försöka stoppa matchen, och trots att man mycket väl vet att varje gång detta svartklädda spökpack finns med i bilden blir det ofelbart kravaller.

Per Gahrton, alltid en attraktion i antiisraeliska sammanhang.

Magnus Sandelin, författare till den omtalade boken ”Extremister” och expert på olika slags extremgrupper, citeras på följande sätt i Expressen den 8 mars: ”Om arrangörerna vill framstå som trovärdiga skulle de sagt rent ut att de autonoma nätverken inte är välkomna. Självklart var de medvetna om risken för kravaller, men de vill inte klippa banden till den vänsterextrema rörelsen. För att bekämpa extremismen måste alla ta avstånd från den. Det var oerhört naivt av arrangörerna att låta de autonoma gå med i tåget.”

Detta låter för alla vettiga människor som ett uttryck för vanligt sunt förnuft. Dock inte för ”Stoppa matchen”-arrangörerna.

Det omkring 6000 deltagare starka demonstrationståget utgick i, som det brukar heta, ”god ordning” från Stortorget. Längst bak i en grupp för sig marscherade de autonoma. När tåget når Åhléns varhus kastas färgbomber mot polisen, som av de autonoma nätverken principiellt ses som ”det kapitalistiska samhällets” stödtrupper. Därefter överöses polisen med slangbomber, färgbomber, smällare och raketer. Väl framme vid Baltiska hallen försöker några demonstranter göra olaga intrång genom att storma hallen. Flera polisfordon får däck punkterade och gatsten kastade mot rutorna. Flaskor kastas mot de tjänstgörande poliserna. En polisman drar sitt tjänstevapen sedan han känt sig hotad av vänsterpöbeln.

I det stora hela tycks den inkallade polisstyrkan – det talades om att ettusen poliser skulle ställas på benen – ha skött sina åligganden på ett förtjänstfullt sätt. Ett 90-tal individer omhändertogs och bussades till platser utanför staden. Vidare greps åtta personer, misstänkta för bland annat narkotikainnehav, våldsamt motstånd samt intrång. En kvinna greps för våld mot tjänsteman sedan hon kastat flaskor mot polisen.

Den våldsbenägna extremvänstern utgör tveklöst ett växande problem för vårt samhälle. Mest omtalat i sammanhanget är det så kallade Antifascistisk aktion (AFA), som har den egenartade metoden att bekämpa vad man kallar fascism genom att själv tillgripa fascistmetoder. AFA bildades 1993 och sägs i tidskriften Fokus (10/2009) ha 16 svenska lokalgrupper. AFA påstår sig vilja bekämpa kapitalism, rasism, sexism och homofobi. AFA har tagit på sig ansvaret för den grova misshandeln av nationaldemokraten Vavra Suk nyligen. Mycket omtalat i samband med södertäljebränderna var vidare Global intifada, som tidigare bland annat angripit ryska och polska beskickningar i Sverige samt Försvarets materielverk (FMV). Global intifada är, som namnet antyder, hätskt Israel-fientligt och oreflekterat arabvänligt. Revolutionära fronten bildades 2001 och finns i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vill med våldsamma metoder bekämpa kapitalism, rasism och högerextremism. Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) bildades samma år som AFA och betonar, enligt Fokus, antifascism och klasskamp. Flera organisationer och/eller nätverk skulle kunna nämnas, men jag stoppar där.

Ovan nämnda företeelser har samma infantilt enkelspåriga ideologi som på sin tid uppbar europeiska metropolgerillor såsom västtyska Rote Armé Fraktion (RAF), franska Action Directe och italienska Brigate Rossi: ”kapitalismen” och ”imperialismen” skall bekämpas med våldsmetoder inklusive kidnappningar och bomber mot varuhus, flygplatser och andra offentliga platser. De mest kända kidnappningarna med dödlig utgång var RAFs tillfångatagande av den västtyske arbetsgivarchefen Hanns-Martin Schleyer samt Brigate Rossis motsvarande behandling av den italienske veteranpolitikern Aldo Moro. Ännu så länge har det svenska extremvåldet inte skördat några dödsoffer, men det är måhända bara en tidsfråga innan så sker.

Bo Cavefors bokförlag tog i slutet av 1970-talet det kontroversiella steget att ge ut boken ”RAF: texter”, en dokumentsamling som belyste Rote Armé Fraktions ideologiska synsätt. Det är onekligen fascinerande läsning, som kan rekommenderas för den som vill sätta sig in hur människor av det här slaget resonerar. Boken består av en samling svåruthärdligt svamliga och pseudointellektuella texter (som i den löpande texten inte innehåller några stora bokstäver) varav här ett centralt avsnitt citeras (sidan 236):

”ni talar inte om det politiska priset för den imperialistiska staten, för denna jakt på endast en liten enhet av raf. eftersom ett mål för den revolutionära aktionen – för dess taktik i denna utvecklingsfas – är att tvinga staten till öppet framträdande,  till en reaktion, där repressionens, repressionsapparatens struktur, blir synbar, fattbar och förmedlas som en kampbetingelse för det revolutionära initiativet.”

Genom sina terroraktioner ville alltså RAF framtvinga en våldsam reaktion från det etablerade samhällets sida på det att dess ”fascistoida” tendenser måtte blottläggas. Det är av samma anledning som dagens autonoma grupper i Sverige med förkärlek ger sig på polisen i dennas egenskap av det ”kapitalistiska” samhällets försvarsstyrkor. Det framgick med ovanlig tydlighet vid kravallerna i Göteborg 2001 och det framgick lika klart i samband med upploppen under demonstrationerna mot DC-matchen i Malmö. Polisen skall provoceras till överilat våld vilket anses gynna de autonomas sak.

Extremistvåldet borde vara en svår huvudvärk för de etablerade politiska partierna, men dessa har så här långt i stort förhållit sig uppseendeväckande passiva. Många politiker, framförallt på vänsterkanten, flirtar mer eller mindre öppet med grupper som AFA och SUF i syfte att själva framstå som radikala och lyhörda gentemot det ungdomliga engagemanget. Nästan säkert finns också föreställningen att det våldsamma engagemanget en dag skall ge vika, och då kommer de unga aktivisterna att söka sig till exempelvis socialdemokraterna, miljöpartiet eller vänsterpartiet. Men inte heller de borgerliga partierna är särskilt mycket bättre. Den enda reaktion från alliansregeringens håll som i alla fall jag noterat i samband med malmöhändelserna var folkpartiledaren Jan Björklunds kritik mot kommunalrådet Reepalu, för att med sina Israel-fientliga utspel ha hetsat mot de judiska tennisspelarna från Israel.

Då har Sverigedemokraterna (SD) varit betydligt mer på bettet. SD-gruppen i Malmö fullmäktige föreslog så, kort före matchen, att Malmö stad skulle inleda vänortssamarbete med en stad i Israel. Kommunalrådet (SD) Sten Andersson, tidigare riksdagsman för moderaterna, ilsknade vidare till ordentligt efter vänstervåldet utanför Baltiska hallen och krävde att alla vänsterorganisationer, inklusive SSU och Röd ungdom, skulle få sina kommunala stödpengar indragna.

Slutligen roade jag mig med att gå in på stiftelsen Expos hemsida sedan Harel Levy slagit in Israels matchboll mot Andreas Vinciguerra på söndagskvällen. Vid det laget borde man på Expo ha haft tid att formulera några kritiska kommentater om huliganfasonerna i Malmö. Men icke – den enda kommentar som anknöt till matchen var skriven den 5 mars och handlade om att en obskyr, nazianstucken grupp i Karlskrona ville ventilera sitt judehat genom att gå med i ”Stoppa matchens” demonstrationståg. Denna önskan avvisades (surprise!) av arrangörerna.

Som dock inte hade något att erinra mot att de autonoma rödfascisterna gjorde dem sällskap.

Hübinette – vänsterextremist i vardagsrummen

http://www.youtube.com/watch?v=I3ZmAegLwSU&feature=related

Ovan finns en länk till en kortfilm som nyligen producerats av Tobias Hübinette som ett inlägg i den pågående diskussionen om utländska adoptioner. Enligt Hübinette, som har för vana att debattera som en väderkvarn – och det är när han är som mest sansad – , utsätts praktiskt taget alla adopterade svenskar med utländsk bakgrund för rasism och utvecklar som en följd härav psykiska störningar. Hübinette har dock fått kritik för denna ovanligt enkelspåriga analys, bland andra av kända adopterade personligheter som Tove Lifvendahl och Lena Sundström.

Den särdeles produktive Tobias Hübinettes senaste debattinlägg är studien ”Adoption med förhinder. Samtal med adopterade och adoptivföräldrar om vardagsrasism och etnisk identitet”, utgiven av Mångkulturellt centrum i Fittja i Botkyrka kommun. Medförfattare är Carina Tigervall. Boken har behandlats i bland annat Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten i samband med utgivningen i slutet av 2008, och författarna har även intervjuats i riksradion.

Historien om Tobias Hübinette är berättelsen om en rosenrasande vänsterextremist som samtidigt tas på allvar som ”debattör” och ”forskare” i ett Sverige, där dagordningen sätts av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett etablissemang som inte bryr sig om att Hübinette är en dömd brottsling som på ett hänsynslöst sätt, i och ord och handling, ägnat sig åt förföljelse och smutskastning av individer och grupperingar han ogillar. Han har under resans gång förvisso, och på ovanligt goda grunder, utsatts för kritik och angrepp. Men allt verkar rinna av honom som vatten man häller på en gås. Nu är han vänsterextremisten som tagit klivet in i de svenska vardagsrummen, i och för sig ingen ovanlig karriärväg. Detta är berättelsen om Tobias Hübinette (tidigare Carlsson), eller Lee Sam-dol, som är hans koreanska namn.

Född i Cholla-provinsen i Sydkorea den 12 augusti 1971 adopterades Lee Sam-dol av en svensk familj och växte upp i Motala i Östergötland. Det framgår av uttalanden han senare gjort att han upplevde uppväxten i Sverige som traumatisk. I en intervju i Svenska Dagbladet den 17 juni 2005, apropå en av de många kontroverser han varit inblandad i, citerades Tobias Hübinette så: ”Jag är ingen omvänd rasist…I grunden är det en ilska över sakernas tillstånd som driver mig…Jag valde inte att hämtas hit.” Bakgrunden var att Hübinette hamnat i blåsväder på grund av sin verksamhet vid Stockholms universitet, där han formulerat sig nedsättande om vita män i texter om internationella adoptioner och västvärldens föregivna dominans över Asien. Inte nog därmed – Hübinette hade också ägnat sig åt kartläggning av hur många Ostasien-forskare som gift sig med asiatiska kvinnor. Flera aktade akademiker och forskare uttryckte allvarlig oro över att Hübinettes obalanserade framfart riskerade att skada Stockholms universitet.

Stämmer det att Tobias Hübinette inte är en omvänd rasist? Döm själv när du tagit del av nedanstående!

Så vitt jag kunnat utröna blev Tobias Hübinette politiskt aktiv i början av 1990-talet. I Hübinettes fall är detta också liktydigt med starten på hans brottsliga karriär. I maj 1992 dömdes han således för skadegörelse, sabotage och uppvigling till en månads fängelse. Han skall också ha framfört sin politiska ståndpunkt genom att kasta syra på en medlem i Sverigedemokraterna. På meritlistan står också sprängningen av en mast till en lokal TV-station. 1995 dömdes Hübinette, då aktiv i den ökända våldssekten AFA, till en månads villkorligt fängelse och vidare att betala skadestånd till ett antal personer för ofredande och förtal. Han hade i brev till olika personer (ibland också till anhöriga och arbetsgivare) med för honom misshagliga åsikter anklagat dem för att vara rasister. I samband med domen tvingades Hübinette genomgå en ”paragraf 7-undersökning”, det vill säga en liten sinnesundersökning. Resultatet härav blev att Hübinette visserligen förklarades lida av instabil mental hälsa, dock inte i tillräcklig grad för att vara i behov av institutionsvård.

1995-97 var Tobias Hübinette verksam i redaktionen för den så kallat antirasistiska tidskriften Expo och anges stundom också som en av dess grundare. Han är heller ingalunda ensam med en bakgrund som vänsterextremist när det gäller denna illustra publikation. Kollegan Stieg Larsson började sin bana som trotskist. En sentida kollega, Daniel Poohl, är en före detta AFA-aktivist. 1996 väckte Hübinette  uppseende genom att i tidskriften Creol avleverera följande salva: ”Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!” Författarens formuleringar tyder på att han förläst sig på den anarkistiske chefsideologen Michail Bakunin, men det är knappast någon bra ursäkt.

Tobias Hübinette omtalas ibland som expert på nationalsocialismen, men det är en sanning med betydande modifikation. I boken ”Nationalsocialismen i Sverige. Medlemmar och sympatisörer 1931-45” namnger han 28 000 påstått nazivänliga svenskar på ibland mycket lösa boliner, som till exempel att någon sänt en julhälsning till Tyskland och liknande. I Hübinettes ögon suspekta svenskar – män, kvinnor och barn av alla åldrar och alla samhällsklasser- varav de flesta avlidna, hängs ut på ett hänsynslöst sätt. I några fall rör det sig dessutom om dokumenterade antinazister, såsom kapten Gösta Benckert vilken var aktiv i motståndet mot nazistyret i Norge. Hübinettes lista i bokform, präglad av den beprövade taktiken ”guilt by association”, får vid en jämförelse salig senator McCarthy att framstå som en vattenkammad amatör. Mycket riktigt utsattes också studien för hård kritik från historiker av facket; en av kritikerna var militärhistorikern Stellan Bojerud. Det framstår som en gåta att Hübinette fick historikern Klaus Böhme att skriva bokens förord.

2006, några år efter Hübinettes allmänt nedsablade bok om påstådda svenska nazister, blev författaren förstasidesstoff då han anhölls  misstänkt för mordbrand. Han erkände att han anlagt bränder i anslutning till sin forna hustrus och dennes pojkväns lägenheter och sades även ha misshandlat tidigare flickvänner. I samband med anhållandet bestämdes också att Hübinette på nytt skulle genomgå en liten sinnesundersökning.

Efter att sparkats ut från Stockholms universitet är Tobias Hübinette numera ”forskare” vid Mångkulturellt centrum i kommundelen Fittja i Botkyrka. I sitt CV har han bland annat skrivit att han är fil. kand. i iriska i Uppsala och fil. mag. i koreanologi i Stockholm där han också producerat sin doktorsavhandling 2005. Han har också skrivit ett antal demagogiska artiklar på svenska, koreanska och engelska, förklädda som akademiska uppsatser, där han påstår sig vara chockerad över att så många svenska ”högerextremister” intresserat sig för Asien genom åren.

Och ja, du har rätt – också denna bloggare har blivit föremål för doktor Hübinettes uppmärksamhet. De metoder han använt sig av i detta sammanhang består bland annat i att, under falskt namn (jag vill minnas att han kallade sig ”Stefan Johansson”), ringa upp såväl mig personligen som vänner och medarbetare till mig och påstå sig vara intresserad av mina böcker, tidskrifter jag medarbetat i och den religiösa rörelse med koreanskt ursprung  jag varit och är medlem i.

Att en person med Tobias Hübinettes antecedentia använder sig av snuskiga metoder som dessa är naturligtvis inget att förvåna sig över – man får vara glad så länge han inte skickar en brevbomb eller tuttar på bostaden…

Det är kanske riktigt att Tobias Hübinette inte är någon omvänd rasist. Det räcker så bra med bara ”rasist”, det kan ingen akademisk fernissa i världen dölja. Hans så kallade forskarverksamhet är i verkligheten bara en täckmantel för att smutskasta det västerländska samhället, dess demokrati, dess vita ”ras” och dess medborgare. Däri skiljer han sig inte nämnvärt från sina extremistiska vänner med anknytning till islamismen.

Gatans parlament i aktion

Lördagen den 7 februari misshandlades Vavra Suk, redaktör för Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag, av ett gång våldsverkare från det så kallade Antifascistisk Aktion (AFA). Det var knappast oväntat, ty det är ju så här detta gatans parlament brukar uttrycka sina politiska åsikter.

För den som vill veta mera om hur våldsbrukande extremister brukar resonera och agera rekommenderas journalisten Magnus Sandelins klargörande bok ”Extremister. Människorna bakom attentaten” (Pocketförlaget 2007). Här beskrivs tre typer av politiska extremister, som anser att våldet är ett fullt legitimt medel i politiken: nazister, autonoma och jihadister. Berättelserna knyts upp till tre uppmärksammade attentat under senare år.

Avsnittet om de autonoma, det vill säga en gruppering som samlar anarkister, djurrättsaktivister, kommunister, antirasister och liknande, handlar om hur några ungdomar från väletablerade hemförhållanden försökte brandbomba en McDonald´s-restaurang i Nyköping för ett par år sedan. Attentatet misslyckades eftersom den hemmagjorda bomben, placerad ovanför takplattorna till en toalett, aldrig detonerade. Polisen kunde emellertid gripa de två huvudagerande, den ene från Lidköping, den andre från Södertälje. I den efterföljande rättegången, som renderade de dömda löjligt korta fängelsestraff, gjorde båda ynglingarna gällande att de medvetet hade gjort bomben funktionsoduglig i syfte att spara liv. Av polisen avlyssnad telefonkommunikation visade dock att detta inte stämde. I stället hade attentatsmännen varit fulla av förväntan inför bombsmällen och var märkbart frustrerade när den frös inne.

Ty det här skulle ju bli det stora slaget mot kapitalismen och imperialismen, var det tänkt.

Båda ynglingarna  – som i boken går under pseudonymerna Jonas Olsson respektive Martin Lundin – rörde sig i autonoma och anarkistiska miljöer där det politiska våldet ses som en självklarhet. Polis, myndighetspersoner, politiker och alltså även vuxna och barn som väljer att inmundiga ett mål på McDonald´s anses i sammanhanget vara legitima måltavlor för väpnade aktioner. Dock valde AFA i just det här fallet att ta avstånd från attentatsförsöket.

Det vänsterextrema våldet på våra gator och torg har varit en realitet åtminstone sedan början på 1990-talet, då en ekonomisk kris drog fram över västvärlden inklusive Sverige. De första uppmärksammade, väpnade aktionerna ägde rum i samband med 30-novemberföreningens manifestationer i Lund på Carl XIIs dödsdag.  Så kallade antirasister och anarkister, många av dem tillresta BZ-aktivister från Danmark, ställde då till kaos i form av skadegörelse och misshandel i centrala Lund med sina molotovcocktails, järnkedjor, påkar och stenar. Våldsverkarna var överlag försedda med balaklavor, populärt kallade rånarluvor.

Jag skrev en artikel om vänstervåldet med rubriceringen ”Den nya fascismens ansikten” i tidskriften Contra nummer 4 1997. Jag valde här att benämna extremvänsterns företrädare – vare sig de kallade sig antirasister, djurrätts- och miljöaktivister, antifascister eller något annat – för representanter för den nya fascismen. Detta med tanke på de metoder de använde sig av och det tydliga människoförakt de representerade. Detta föranledde den icke okände Stieg Larsson att i tidskriften Expo ge sig på artikelförfattaren och i en artikel tala om ”Contras falska debatt”.

Gamle trotskisten Stieg Larsson.

Framlidne Larssons attityd är symptomatisk för vissa representanter för den etablerade vänstern; Larsson hade för övrigt själv ett förflutet som kommunist av trotskistiskt snitt och hade säkert inga problem att identifiera sig med AFA-slöddret. Magnus Sandelin ger i sin utmärkta bok ett flertal exempel på undfallenheten gentemot extremvänstern. Ett sådant exempel utgör Nätverket mot rasism, där demokratiska organisationer samsas med AFA-grupperingar. Stundom samarbetar fackförbund, politiska partier och ungdomsförbund med detta dubiösa nätverk. Vidare har Centrum mot rasism och Ung vänster i Göteborg, genom Göteborgs nätverk mot rasism, arrangerat demonstrationer tillsammans med AFA samt den lika extrema och våldsförhärligande Revolutionära fronten. Och när kulturföreningen Glassfabriken i Malmö  hade ett arrangemang, lät de såväl AFA som det likvärdiga Osynliga partiet vara med. Det sistnämnda blev känt för ett par år sedan då man saboterade lokaler och valstugor för främst Centerpartiet.

Ett kapitel för sig är den ovan nämnda tidskriften Expo. Denna publikation, som fått något av helgonstatus i etablerade sammanhang, har en mycket lång och mycket solkig tradition av stöd för extrema vänstergrupper och deras publikationer enligt principen ”allt vänster är bra”. Bland alster Expo rekommenderat återfinns exempelvis syndikalistiska Arbetaren, känd för sitt stöd till islamistiska terrorgrupper och sitt rabiata Israel-hat, och trotskistblaskan Socialisten. Vidare har Expo nära samverkat med europeiska AFA-grupperingar. För den som vill läsa mer i ämnet rekommenderas den seriösa Expo-granskning som Mattias Karlsson svarar för i tidningen SD-Kurirens nätupplaga.

Ett stort antal  politiker och skribenter har på ett eller annat sätt uttryckt sina sympatier för vänsterslöddrets metoder, där även Reclaim the streets regelmässigt återkommande bärsärkargångar i samband med gatufestivaler måste räknas in. Mangnus Sandelin frågar sig med rätta varför och skriver (sidan 165):

”Bristen på klarsyn om demokratins motståndare handlar antagligen om naivitet, att låta sig duperas av vältaliga och engagerade ungdomar inom extremvänstern. Där enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället.”

Det är en vanlig missuppfattning att de vänxterextrema nyfascisterna är avsigkomna ungdomar från knepiga hemmiljöer. Så är det inte. Sandelins bok visar i stället att nästan alla AFA-aktivister och därmed jämförbara element kommer från ordnade och ibland rätt förmögna hemförhållanden. Dock har de det gemensamt, att deras föräldrar/målsmän oftast har noll koll på vad deras ungdomar sysslar med och att dessa inte fått lära sig skilja på rätt och fel under sin uppväxt. Denna släpphänta föräldraattityd kan sägas ha haft sitt ursprung med 1960- och 1970-talens ingång, då inte bara extremvänstern började förbanna USA och organisera sig i kommunistiska bokstavssekter, utan också tunga droger började flöda alltmer. Inga föräldrar fanns hemma när barnen och ungdomarna kom hem efter skolan, utan dessa lämnades vind för våg.

Jag har inte hört någon enda ledande politiker eller annan tongivande personlighet fördöma gängmisshandeln av Vavra Suk i Rågsved i södra Stockholm. Det hade alldeles säkert varit annorlunda om någon etablerad politiker och inte en företrädare för en extremnationalistisk sekt hade drabbats. Jag vill understryka att jag själv inte har något som helst till övers för Nationaldemokraterna. Men om  man drar gränsen för medmänsklighet och omtanke om demokratin vid vad som är politiskt korrekt eller inte – vilket uppenbarligen är fallet här – så är man inne på farliga vägar.

Här borde särskilt Mona Sahlin tänka sig för, folkliga Mona med sin breda stockholmsdialekt som brukar finnas med vid manifestationer där Hamas-flaggor vajar och israeliska fanor bränns eller förses med hakkors. Och där demonstranterna brukar skandera grova smädelser riktade mot judar. Fast vad bryr sig folkliga Mona om det – hon kan ju inte arabiska!

Det är just ett snyggt exempel hon förser det uppväxande släktet med.