Stieg Larsson – en varböld i Mediasverige

Framlidne bestsellerförfattaren Karl Stig-Erland Larsson – han ändrade sitt tilltalsnamn till ”Stieg” för att han och författarkollegan Stig Larsson inte skulle sammanblandas – betraktades till helt nyligen som en svensk helgongestalt som inte fick röras. Han blev därmed ett slags modern motsvarighet till Caesars hustru, som aldrig fick misstänkas.

Så utkom emellertid Larssons gamle vapendragare Kurdo Baksi från Expo med sin bok Min vän Stieg Larsson (Norstedts) vilken ruckar något på helgonglorian. Enligt Baksi var nämligen Larsson en medioker journalist och vägrade läsa manuskriptet till den så omtalade Millennium-trilogin om den kvinnliga superhältinnan Lisbeth Salander därför att han inte trodde att den kunde vara bra. Baksi borde veta vad han talar om eftersom han brukade korrekturläsa och skriva om Larssons texter under deras gemensamma tid på Expo.

Strax därpå skrev en annan gammal Larsson-bekant, DN-journalisten Anders Hellberg, en artikel i Dagens Nyheter den 21/1 där han understryker Larssons skrala hantverkskunnande. Hellberg tillåter sig därför tvivla på att det verkligen är Stieg Larsson som författat den numera världskända Millennium-trilogin. Enligt Hellberg var Stieg Larsson en imponerande bra researcher men en dålig skribent. Han skriver:

”Efter att under flera år nästan varje kväll och natt ha läst delar av vad Stieg Larsson skrev i manusform så kunde jag konstatera att själva hantverket inte var denne mångsidige mans starka sida…att skriva kunde han helt enkelt inte.”

Vidare i Hellbergs DN-artikel:

”Språket var struttigt, ordföljden ofta fel, meningsbyggnaden enkelspårig och syntaxen ibland helt galen – alltså ett språk som måste skrivas om för att fungera professionellt.”

Anders Hellberg var nattredaktör på Tidningarnas telegrambyrå (TT) under den tid Larsson arbetade där som nyhetsgrafiker, det vill säga upprättade diagram och annat illustrativt material till nyhetstexterna.

Stieg Larsson föddes 1954 i Skelleftehamn i Västerbotten och blev under det röda 1970-talet politiskt aktiv på yttersta vänsterkanten. Vi som hade det tvivelaktiga nöjet att uppleva denna epok vet att revolutionsromantiken då satt i högsätet och att alla som avfärdade eller riktade kritik mot socialismen/kommunismen/marxismen genast överöstes med skällsord om att vara reaktionärer, fascister eller nazister. Larsson anslöt sig till Kommunistiska arbetarförbundet (KAF), sedermera Socialistiska partiet, i Umeå vilket hade en trotskistisk prägel. Det som skilde Stieg Larsson från de flesta andra som var revolutionsromantiker i sin ungdom var att han behöll sin röda klockartro.

Larsson blev tidigt internationellt medveten och reste vid unga år till Afrikas horn för att deltaga i den eritreanska EPLF-gerillans väpnde kamp ínom ramen för inbördeskriget i Etiopien, vilket slutade med att Eritrea utropade sig till ett självständigt land. Stieg Larsson drog sitt strå till stacken genom att träna gerillakämparna i vapenbruk. Han bidrog därmed verksamt till att den eritreanska diktaturen, som i skrivande stund håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad under omänskliga förhållanden, kunde etableras. En annan av Larssons och hans livskamrat Eva Gabrielssons favoritdiktaturer var Nicaragua under Sandinisterna.

Innan han reste till Afrika upprättade Larsson sitt vid det här laget sägenomsusade testamente, enligt vars anvisningar Kommunistiska arbetarförbundets lokalavdelning i Umeå skulle få all kvarlåtenskap om han skulle dö i striderna. Trotskistgrupperingen fick dock aldrig några pengar vid Larssons frånfälle 2004, eftersom ”testamentet” inte var juridiskt godtagbart (det var till exempel inte bevittnat). Larsson var aktiv inom KAF till slutet av 1980-talet.

I Stieg Larssons ideologiska vänsterkoncept ingick även att granska ”högerextremistiska” och ”rasistiska” politiska krafter. 1982 blev han således Skandinavien-korrespondent för den antifascistiska brittiska tidningen Searchlight och började bygga upp ett vitt förgrenat nätverk till den europeiska extremvänstern. I Sverige kom han att samarbeta med bland andra Antifascistisk aktion (AFA), på vars meritlista står ett otal vålds- och sabotagedåd mot såväl individer som egendom.

1995 fanns Stieg Larsson med bland dem som grundade Hill-stiftelsen som skulle utveckla sig till Expo; han var chefredaktör för tidskriften med samma namn från 1999 och det var från den posteringen han kunde bygga upp den helgonfasad som gynnat både honom själv och Expo. I tidskriften behandlades ett stort antal individer och grupperingar vilka hade det gemensamt att de påstods vara ”högerextremistiska”, ”nazistiska”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga.” Vänsterextremism har Expo aldrig varit intresserat av. Mer än att samarbeta med den, förstås.

Min egen enda erfarenhet av Stieg Larsson inföll sedan jag i tidskriften Contra, som jag då var ansvarig utgivare för, skrivit en artikel (”Den nya fascismens ansikten”, 4/1997) där jag avslöjade just sådana våldsbenägna och kedjerasslande rödfascistiska grupperingar som Larsson själv var så förtjust i. Följden blev en drapa i Expo. Vad Larsson skriver om undertecknad och Contra framgår här:

http://expo.se/2003/48_325.html

Expo har alltmer utvecklats till ett slags folkhemskt ”sanningsinstitut” som i dag får stöd av praktiskt taget hela det politiskt korrekta och etablerade Sverige från Reinfeldts nya Moderater till Ohlys bedagade kommunister. Dess huvuduppgift i dag är att ”avslöja” och brännmärka Sverigedemokaterna, som till varje pris skall förhindras komma in i riksdagen i samband med höstens val. Så fort en sverigedemokrat fiser i lovart eller kastar en fimp på gatan finns Expos sanningstörstande reportrar och kunskapare där för att ”avslöja” tilltaget. Larsson har själv skrivit eller varit medförfattare till två böcker om Sverigedemokraterna.

Larsson träffade som ung vänsteraktivist sin livskamrat, arkitekten Eva Gabrielsson, vid ett möte hos De förenade FNL-grupperna (DFFG) i Umeå på 1970-talet. Den politiska ideologin hade de gemensamt, och en teori som diskuterats av bland andra Anders Hellberg och Kurdo Baksi går ut på att Millennium-trilogin 2005-2007 skrivits av Gabrielsson efter en idé av Larsson vilken också skulle ha stått för research och bakgrundsfakta. Hur det är med den saken kan jag inte bedöma och det intresserar mig heller inte särskilt mycket.

Vad som i högsta grad intresserar mig är dock hur det kan komma sig att en revolutionsromantisk, våldsdyrkande och halvtaskig skribent som Stieg Larsson kunnat bli en ikon och helgongstalt i Sverige. Min gissning är att det kunnat ske på grund av det andliga mörker vårt land sedan länge befinner sig, inte minst då som ett resultat av det undermineringsarbete som utförts av vänsterextrema krafter i medier och institutioner sedan nästan ett halvsekel tillbaka i tiden. De ifrågasättanden av Larssons verk som på sistone formulerats av en Kurdo Baksi och en Anders Hellberg tyder dock möjligen på att ett uppvaknande kan vara på gång.

Det är vidare nästan komiskt att läsa Eva Gabrielssons tårdrypande debattartikel i Expressen den 31/1, där hon under rubriceringen ”Min käre Stieg är ingen handelsvara” kräver att Norstedts förlag skall dra tillbaka Baksis bok Min vän Stieg Larsson. Komiskt, men knappast oväntat. Eva Gabrielsson är ju i likhet med sin framlidne livskamrat – han dog i hjärtinfarkt på Expos redaktion i november 2004 – anhängare av någon sorts totalitär socialistideologi inom vars ramar det är en naturlig sak att tysta obekväma röster.

Stieg Larssons gärning som skribent utmärks av lögn, falskhet och våldsromantik; det är minst av allt någon tillfällighet att Millennium-hjältinnan Lisbeth Salander är en psykiskt störd våldsverkare och mordmaskin. Det är nämligen med våld och död oliktänkande straffas i de vänsterdiktaturer där Stieg Larsson kände sig mest hemma. Hon blir därmed en förlängning av hans eget ideologiska synsätt och kanske samtidigt en verkställare av sådant Larsson själv bara kunde fantisera om att göra.

I mina ögon har den till profant helgon upphöjde Stieg Larsson efter sin död utvecklats till att bli en varböld i ett Mediasverige, där hans skapelse Expo är en sorts kallbrand som sprider sig i den svenska samhällskroppen och som därmed förhindrar ett allsidigt och förutsättningslöst rannsakande av den politiska extremismen i Sverige.

Köpenhamnsmötet början till slutet för grönfascismen

Jag har det stora nöjet att hälsa The Viscount Monckton of Brenchley – det vill säga den vältalige klimatskeptikern Lord Christopher Monckton – välkommen som gästskribent på min blogg. Moncktons av mig översatta slutreflektion över FNs nyligen avslutade miljökonferens i Köpenhamn är hämtad från SPPI-Bloggen med undertiteln ”Science based policy for a better world.”

Christopher Monckton.

Parturient montes: nascetur ridiculus mus

”Bergen har födslovånda, en löjlig råtta skall födas” (Horatius).

Tack vare 100 000-tals amerikanska medborgare som kontaktade sina valda representanter för att protestera mot den icke valda, kommunistiska världsregering med nära nog ändlösa befogenheter för beskattning, reglering och intervention som föreslogs i tidiga utkast till Köpenhamnstraktaten finns det ingen Köpenhamnstraktat. Det finns inte ens ett Köpenhamnsfördrag. Det finns ett Köpenhamnsavtal.

Vita husets spinnmästare spann, och deras officiella pressmeddelande förkunnade, med mer än den vanliga enfalden, att president Obama hade ”bärgat” en uppgörelse i Köpenhamn i bilaterala samtal med Kina, Indien, Brasilien och Sydafrika, vilka hade etablerat ett förhandlingsblock.

Den klart tillkännagivna gemensamma positionen för dessa fyra utvecklingsländer var den enda fyrbåken av klarhet och sunt förnuft vid de dimmiga 14 dagarna av poserande och bluddrande i Köpenhamns ohyggliga konferenscenter.

Detta är vad de Rättframma fyra bad om:

Punkt 1: Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

Punkt 2: Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

Punkt 3: Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

Punkt 4: Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Detta är vad de Rättframma fyra fick efter president Obamas dramatiska ingripande för att rädda uppgörelsen:

1. Inga tvingande gränser för kolutsläpp.

2. Inga utsläppsminskningar alls om inte Väst betalar för dem.

3. Ingen internationell kontroll av några utsläppsminskningar om den inte betalas av Väst.

4. Ingen användning av ”global uppvärmning” som en ursäkt för att införa protektionistiska handelsrestriktioner mot länder som inte har minskat sina kolutsläpp.

Här, i ett nötskal – för lyckligtvis behövs ingenting större – är ”Köpenhamnsavtalets” (Copenhagen Accord) huvudpunkter:

Huvudpunkter: Enligt Köpenhamnsavtalet, som träder i kraft omedelbart, ”understryker (parterna) att klimatförändring är en av de största utmaningarna i vår tid”; betonar ”sin starka politiska vilja att enträget bekämpa klimatförändring”; erkänner ”den vetenskapliga synen att ökningen av den globala temperaturen skall vara under 2 grader C” och kanske under 1,5 grader C; eftersträvar ett ”samarbete för att nå en höjdpunkt av globala och nationella utsläpp så snart som möjligt”; erkänner att utplånandet av fattigdomen är ”utvecklingsländernas allt överskuggande prioritet”; och accepterar behovet av att hjälpa ”sårbara länder – särskilt de minst utvecklade nationerna, de små östaterna samt Afrika” – att anpassa sig efter klimatförändringarna.

Planeten behöver inte räddas, menar Lord Monckton.

Självpåtagna utsläppsmål: Alla parter skall själva sätta upp, och uppfylla, utsläppsmål till 2020, att föreläggas sekretariatet till den 31 januari 2010. I fall där utvecklingsländer får ersättning för att minska sina utsläpp kommer deras tillmötesgående att kontrolleras. Utvecklade länder skall finansiellt stödja mindre utvecklade länder i syfte att förhindra avskogning. Kolhandel får användas.

Nya byråkratier och finansiering: Under överinseende av en panel på hög nivå (High-Level Panel) kommer utvecklade länder att ge upp till 30 miljarder US dollar för 2010-12, med sikte på 100 miljarder US dollar i höjd med 2020, i en upptrappad, ny och förhöjd, förutsägbar och adekvat finansieringsåtgärd till utvecklingsländerna via en grön Köpenhamns-fond (Copenhagen Green Fund). En teknologisk mekanism (Technology Mechanism) kommer att påskynda den teknologiska utvecklingen och överföringar till utvecklingsländerna.

Och det är allt. Dyrt, ja. Onödigt, ja. Men världsomvälvande? Nej.

Den obefintliga kopplingen mellan det grandiosa svamlet från diverse världsledare som spelade för galleriet om det påstått överhängande behovet att Rädda Planeten Nu och det ynkliga resultatet av icke-händelsen i Köpenhamn är bländande. Och det är välkommet.

Trots all retorik, eller den väderspänning som gäller som retorik i dessa dagar, har det börjat gå upp för ”ledarna” i nationer som utsätter dem för regelbundna återinropningar och omval att folket inte längre tror att de galna vetenskapsmännen talar om sanningen för dem. Och folket har rätt.

Till yttermera visso litar folk inte längre på media efter etablerade nyhetsmedias misslyckande att rapportera vad de illasinnade och obehagliga vetenskapsmän involverade i Climategate-affären hade skrivit till varandra om dem med vilka de hade delade meningar, eller vad de hade gjort för att uppfinna, fabricera, hitta på, kasta om, förändra, knåda, dölja eller till och med förstöra vetenskapliga data i syfte att skydda och kolportera ut den pseudovetenskap vilken miljökorrespondenterna så beredvilligt och okunnigt hade trott på.

Och detta är dåliga nyheter för en styrande klass som har kommit att utveckla ett alltför mysigt förhållande till de etablerade medierna. Det är också mycket dåliga nyheter för de etablerade medierna själva, vilka nu i snabb takt tappar upplagor och annonsintäkter eftersom folk med rätta överger dem till förmån för Internet där – oaktat diverse kostsamma försök av den överfinansierade internationella vänstern att manipulera med sökningar på Google och Yahoo – sanningen fortfarande finns tillgänglig om man vet var man skall söka.

Köpenhamn var sista chansen, inte för planeten, som inte behöver räddas, utan för de förhoppningsfulla kandidaterna till FNs världsregering. De gick på pumpen, och det rejält, genom att tro på sin egen överdrivna propaganda om att planeten är i fara och genom att tro att de hade världsledarna var de ville ha dem. De sköt över målet och har betalat priset.

Även om nästa år är ett el Nino-år ackompanjerat av snabbt växande solaktivitet kanske 2010 inte, trots allt, kommer att sätta ett nytt globalt temperatrurrekord som därmed skulle övertrumfa det som sattes 1998, året för den Stora el Nino. När det är dags för nästa stora snackfest i Mexico City, i december 2010, kommer luften att ha gått ur den ”globala uppvärmnings”-skräcken.

Vi bör inte sänka vår gard, men Köpenhamn är mer än slutet på början för grönfascismen: det är början till slutet. Ekonazismens försök till en globalbyråkratisk coup d´etat har misslyckats, och inget sådant försök har förutsättningar att lyckas. Alltför många av er är åsyna vittnen.

http://sppiblog.org/news/parturient-montes-nascetur-ridiculus-mus#more-314

Det finns bara en människoras!

Jag har städse haft uppfattningen, att allt tal om mänskliga så kallade raser är såväl felaktigt som skadligt. Min utgångspunkt är att det bara finns en människoras – homo sapiens sapiens. Om någon skulle ha bett mig bevisa detta utifrån vetenskapliga argument hade jag dock, det erkännes, blivit tämligen svarslös. Så icke längre. Det finns nu klara vetenskapliga belägg för att allt tal om mänskliga ”raser” bygger på falska premisser.

Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet, har nämligen skrivit en som jag förstår banbrytande artikel vilken publicerades i Dagens Nyheter den 12 april. Jag citerar:

”Ny teknologi har gjort det möjligt att avläsa den mänskliga dna-texten mycket snabbare och billigare…vilket möjliggjort omfattande jämförelser av dna från människor med olika geografiskt ursprung.”

Pettersson hävisar därpå till den amerikanske forskaren Richard Lewontin, som redan 1972 drog slutsatsen att skillnaden mellan så kallade människoraser är små och uppgår till endast några få procent av alla genetiska variationer hos mänskligheten. Relevant forskning har visat att den överväldigande majoriteten av alla genetiska skillnader är gamla och återfanns redan hos den population homo sapiens som lämnade den afrikanska kontinenten för omkring 50 000 år sedan för att sedan sprida sig över klotet. Således finns inga ”rasspecifika” gener eller genvarianter. Professor Ulf Pettersson drar från denna utgångspunkt följande slutsatser:

”En person av afrikanskt ursprung kan ur genetisk synpunkt vara närmare släkt med en person från södra Europa eller från Främre Orienten än med en person från en annan del av Afrika…Resultaten talar för…att människan gradvis koloniserat jordklotet och inga belägg finns för att grupper av människor haft möjlighet att utvecklas till en ras.”

När någon i dag talar om mänskliga ”raser” går tankarna, av förklarliga skäl, osökt till den nationalsocialistiska galenskapen och massmordet på omkring sex miljoner judar samt andra av nazisterna oönskade folkslag. De tyska nationalsocialisternas patologiska hat gentemot judarna och andra ”icke-arier” byggde i sin tur på tankar och idéer som går tillbaka till åtminstone 1700-talet. Vår egen Carl von Linné kan här inte frigöra sig från skuld.

Rasbiologen Carl von Linné.

Liksom han på ett så förtjänstfullt sätt hade kartlagt och indelat växt- och djurrikena, strävade han även efter att göra sammalunda med människorna. Att Sverige faktiskt varit ett föregångsland när det gäller rasteoretiserande visas vidare av, att i början av 1920-talet bildades (efter riksdagsbeslut) Rasbiologiska institutet i Uppsala med Herman Lundborg som föreståndare. Hit kom såväl forskare som politiskt verksamma personer från när och fjärran, icke minst från Nazityskland, i syfte att inhämta lädom.

Linné och andra forskare efter honom gjorde misstaget ”att”, med Pettersson ord, ”inte bara införa rasbegreppet för människan utan också genom att tillskriva olika ‘raser’ olika egenskaper. Vad som förvillat är den enorma styrkan hos det sociala och kulturella arvet.”

Jag skall vara förmäten nog att avrunda med ett citat ur min nyligen publicerade bok ”Destruktörerna” (Contra förlag 2008), avsnittet om Herman Lundborg vilken enligt min mening är en av de mest prominenta destruktörerna av det svenska moraliska och kulturella arvet:

”Tanken att man skulle dela in och värdesätta mänskligheten i enlighet med rastillhörighet låg alltså i hög grad ‘i tiden’ kring förra sekelskiftet och hämtade näring ur såväl Charles Darwins teorier om de starkaste arternas överlevnad som den därur sprungna socialdarwinismen utformad av Herbert Spencer. Om man omsatte dessa tendenser i praktisk handling fick man rashygien, som gick ut på att det var möjligt och önskvärt att ‘förädla’ den så kallade folkstammen genom tvångsmetoder: man skulle hindra vissa individer från att skaffa barn med varandra beroende på exempelvis ras, släktskapsförhållanden, sjukdom och/eller intelligensnivå. Detta låg till grund när man i Sverige med stöd av lagstiftning började sterilisera människor, en praxis som inte avskaffades förrän steriliseringslagarna slopades 1975.”

Rasbiologen Herman Lundborg.

Ulf Petterssons artikel visar att hela grunden för rastänkandet, applicerat på mänskligheten, är falsk. Det är givetvis desto mer tragiskt att detta synsätt lett till för enskilda människor såväl som för folkgrupper så katastrofala konsekvenser.

Det finns bara en människoras!

Cabinda: Afrikas glömda hörn

Cabinda räknas sedan Alvoravtalet den 4 februari 1975, som ingicks mellan Portugal och de angolanska självständighetsrörelserna, som en angolansk provins. Avtalet har emellertid alltid betraktats som ogiltigt och därför icke bindande av samtliga cabindanska politiska rörelser. Konflikten mellan Angola och Cabinda har nu således pågått i 35 år men är föga känd utanför Afrika. Därför kan man på goda grunder kalla Cabinda för Afrikas glömda hörn.

Cabindas flagga.

En snabb blick på kartan räcker för att man skall inse dilemmat Angola-Cabinda. Cabinda är nämligen beläget nordväst om Angola och avskiljs från det senare landet av Kongo-Kinshasa. Exklaven gränsar i norr till Kongo-Brazzaville och i väster till Atlanten. Om man söker efter befolkningsstorlek varierar den rätt kraftigt från källa till källa, mellan drygt 219 000 och omkring 600 000 (sistnämnda uppgift står FLEC-gerillan för). Kanske ligger den rätta siffran någonstans däremellan.

Efter Alvoravtalet i februari, då självständighetsrörelsen FLEC (på engelska uttytt Front for Liberation of the State of Cabinda) behärskade större delen av Cabindas territorium, utropades en provisorisk regering ledd av Henriques Tiago. Den 1 augusti samma år proklamerade Cabinda självständighet från Portugal och valde Luiz Branque Franque till sin förste president. Sedan Angolas självständighet utropats en 11 november 1975 invaderades dock Cabinda av angolanska och kubanska kommuniststyrkor, vilka avsatte den cabindanska regeringen och inlemmade Cabinda i Angola.

Befrielserörelsen FLEC fortsatte att kämpa, denna gång inte mot de forna portugisiska kolonisatörerna utan mot de nya herrarna – men utan större framgång. Rörelsen är också splittrad i flera fraktioner med olika syn på användandet av våld som vapen i självständighetskampen. 1997 nådde emellertid Cabinda en betydelsefull plattform i sin fortsatta kamp, då man blev medlem i Organisationen för orepresenterade nationer och folkgrupper, en demokratisk organisation bestående av olika minoriteter och ursprungsbefolkningar samt territorier med visst självstyre.

Sedan MPLA-styrkor skjutit befrielserörelsen UNITAs ledare Jonas Savimbi till döds i ett bakhåll 2002, och den väpnade konflikten i Angola därmed i praktiken kommit till vägs ände, fick MPLA-regimen möjlighet att avsätta ökade militära resurser för Cabinda. En FN-kommission för mänskliga rättigheter som besökt Cabinda rapporterade 2003, att MPLA-styrkorna begått talrika och svåra övergrepp mot civilbefolkningen i exklaven. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch fortsätter dessa övergrepp. Regeringsstyrkorna har sedan slutet av 2005 ständigt förstärkt sina militära positioner över hela det ockuperade Cabindas territorium.

I februari 2006 genomförde MPLA-militären en brutal massaker på oskyddade civila som deltog i manifestationen Marcha pela Paz, en fredsdemonstration i samband med 121-årsfirandet av Simulanbuco-fördraget mellan Cabinda och Portugal från 1885, som placerade Cabinda under den portugisiska kronans beskydd medan de europeiska stormakterna var sysselsatta med att dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Länken nedan visar några av de fruktansvärda följderna av MPLA-styrkornas framfart.

http://ibinda.com/imagens-choque/imagens.htm

Cabindas frihetskämpar betraktar nämnda avtal som en legal bas för Cabindas fulla självständighet utan angolanskt inflytande. Under den portugisiska kolonialtiden, som fick ett abrupt slut genom vänsterrevolutionen 1974, styrde Lissabon Angola som en provins och Cabinda som ett protektorat. De båda territorierna var alltså två distinkt åtskilda enheter, vilket också med önskvärd tydlighet framgår av kartans realiteter.

– Cabinda har aldrig varit en del av Angola, säger doktor Luis M. Antunes, tidigare UNITAs representant i Skandinavien, när jag frågar honom om situationen i Cabinda. Det var MPLA som med hjälp av kommunisterna i Portugal förde in Cabinda i Angola.

Hur ser då UNITA, numera ett politiskt parti vars positioner dock hotats genom de av MPLA genomförda angolanska fuskvalen i september 2008, på Cabindas möjligheter till självständighet från Angola?

– Folkomröstning gäller för Cabinda, svarar Luis M. Antunes. Jag tror personligen att en sådan folkomröstning skulle ge självständighetsivrarna en majoritet. Situationen för de mänskliga rättigheterna är allvarlig i Cabinda, men den är heller inte bättre för Angola. De som demonstrerar för ökade fri- och rättigheter slås brutalt ner. Och det internationella samfundet törs inte säga ett ord med tanke på affärsförbindelserna med regimen i Luanda.

UNITA och dess ledare, Isaias Samakuva, vill ha en folkomröstning om Cabindas självständighet.

Antunes framhåller vidare att befolkningen i Cabinda till övervägande delen är romersk-katolsk och att prästerskapet som helhet ställer sig bakom självständighetssträvandena.

Efter fredsförhandlingar mellan Angola och FLEC-gerillan i Republiken Kongo i juli 2006, förklarade  FLEC-företrädaren Antonio Bento Bembe att man var redo att underteckna ett avtal om vapenvila med Angola i utbyte mot löften om någon form av autonomi. Den militanta fraktionen FLEC-FAL förnekade emellertid att Bembe hade något förhandlingsmandat gentemot Angola och att man inte ger upp den väpnade motståndskampen.

Det är inte speciellt svårt att förstå varför Angolas korrupta MPLA-regim, som styrts i 30 år av José Eduardo Dos Santos (se mitt tidigare blogginlägg ”MPLA kör Angola i botten” från den 4 februari), klamrar sig fast vid Cabinda med näbbar och klor. 90 procent av den så kallade angolanska oljan, vilken är grundplåten i landets skakiga ekonomi, utvinns nämligen i Cabinda.

FLEC: Cabinda är inte Angola!

I Sverige skrivs det spaltkilometer i pressen när den avskyvärda eritreanska regimen utan rättegång håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad sedan åtta år tillbaka. Det är förvisso utmärkt att fallet Isaak uppmärksammas. Litet märkligt förefaller det dock vara, åtminstone i mina ögon, att det inte sägs ett knyst när en genomrutten diktaturregim i en annan del av Afrika håller ett helt folk – det cabindanska – fånget på obestämd tid.

Det finns slutligen en gemensam nämnare mellan den i Eritrea fängslade Dawit Isaak och det i sydvästra Afrika fängslade cabindanska folket: Sveriges regering lär inte bry sig särskilt mycket i något av fallen.