Goreeffekt och klimatdiktatur

Om det elefantiasiska klimatmötet i Köpenhamn skulle man kunna skriva kilometervis, men det kan jag glädja er, kära läsare, med att jag inte kommer att göra. Däremot kan jag inte underlåta att delge er några spridda intryck och kommentarer i anledning av det enormt upphaussade jippo som av några upphetsade kommentatorer tros kunna ”rädda världen”.

Låt mig börja med att konstatera, att Köpenhamns-mötet verkar ha drabbats av den så kallade Goreeffekten – alla platser där den forne amerikanske vicepresidenten och senatorn gör sig bred utsätts för rått och kallt busväder. Läs mer om Goreffekten på Per Welanders klimatblogg ”Moderna Myter” här:

http://www.moderna-myter.se/

Också Sverige verkar ha utsatts för Goreeffekten. När jag vaknade i morse var det isande kallt och snöstorm ute, och för en kort stund hade vi också strömavbrott här uppe i Fogdetorp i Södertälje. Jag bad en liten bön om att strömmen snabbt skulle komma åter, och tro mig eller ej – just när jag avslutat bönen kom strömmen tillbaka! Det är troligt att jag har större tumme med vädergudarna än Gore, som nog systematiskt häcklas av samma gudar vilka förslagsvis vill visa hur fel han har när han pratar i vädret (!) om hur förbannat upphettat allting är på väg att bli…

Det är nu inte bara den pompöse Al Gore – som för övrigt bor i en palatsliknande villa i Nashville, Tennesse och åker privatjet samtidigt som han uppmanar alla andra att drastiskt ändra sin livsföring – som snackar dynga. Den oftast läsvärde, liberale debattören Mattias Svensson visar i ett debattinlägg i Expressen den 15/12 hur debattörer som Diane Francis och vår egen ”Väder-Pär” Holmgren inte drar sig för att förespråka diktatur och långtgående ingrepp i människors frihet i syfte att ”rädda jordens klimat”, som det så vackert brukar heta.

Demonstrerande klimataktivister? Nej, glada fascistflickor som hyllar Italiens diktator Benito Mussolini 1935.

Så här skriver Mattias Svensson under rubriken ”Gröna miljövänner blir allt mer bruna”:

”Ska gravida kvinnor som redan har ett barn utsättas för tvångsaborter? Ska varje del av samlivet övervakas av staten? Ska föräldrar med mer än ett barn förvägras arbete och bostad? Ska de tvingas betala en femtedel av sina inkomster i extraskatt? Det förespråkade ekonomen Diane Francis i gårdagens Expressen. Den kinesiska diktaturens repressiva ettbarnspolitik lyfts, utan detaljer som de ovanstående, fram som en lösning på såväl klimatproblem som ‘överbefolkning’. Francis är inte ensam i sin beundran för diktaturers repressiva, planerande och kontrollerande politik. För bara några dagar sedan förklarade meteorologen Pär Holmgren i tv-programmet ‘Korseld’ att det största hindret för klimatpolitiken är allmänna, demokratiska val. Dem vill han avskaffa.”

Exemplen Francis och Holmgren – det finns många fler – visar hur långt det gått med den miljö- och klimatpolitiska hjärntvätt som sköljt över framförallt västvärlden under de senaste decennierna. Att ”förbättra klimatet” blir ett självändamål som inga mänskliga hänsyn får stoppa. ”Med debattörer som Francis och Holmgren”, skriver Svensson, ”tas resonemangen ett steg längre, från drömmar om individens underordning och statlig planering till ogenerad vurm för diktaturen och dess metoder: Ekologi har blivit det nya bruna.”

Det behövs ingen uppskruvad retorik för att konstatera, att en pseudoreligiös frälsningslära byggts upp kring tesen att det är mänskliga aktiviteter som skapar den globa men mycket begränsade globala uppvärmning som sannolikt ändå pågår (även om det finns debattörer som faktiskt förnekar detta). Det är bara det att nämnda tes är felaktig. Mänsklig verksamhet spelar en högst marginell om ens någon roll i sammanhanget.

Här följer de första tolv av de 100 punkter, publicerade i den brittiska tidningen Daily Express, som visar att klimatförändringen ingår som ett led i en naturlig cykel och inte orsakats av människoframkallade utsläpp (min översättning):

1. Det finns inget ”verkligt vetenskapligt bevis” för att den nuvarande uppvärmningen orsakas av växthusgaser från människors aktivitet.

2. Människoproducerade kolemissioner genom den mänskliga historien utgör mindre än 0,00022 procent av den totala mängd som släppts ut från jordmanteln under den geologiska historien.

3. Jorden genomgick varmare perioder i sin historia cirka 800 år innan koldioxidhalterna började öka.

4. Efter Andra världskriget skedde en stor uppgång i koldioxidutsläppen men temperaturerna föll ändå under fyra årtionden efter 1940.

5. Genom jordens historia har temperaturerna ofta varit högre än nu, och koldioxidnivåerna har ofta varit högre – mer än tio gånger så höga.

6. Signifikanta förändringar i klimatet har förekommit kontinuerligt genom de geologiska tidevarven.

7. Ökningen om 0,7 procent i jordens medeltemperatur över de senaste 100 åren är helt och hållet förenlig med väletablerade, långsiktiga och naturliga klimattrender.

8. IPCCs teori (IPCC=Intergovernmental Panel on Climate Change, knuten till FN) drivs av endast 60 forskare och deras anhängare, icke 4000 som vanligen påstås.

9. E-mejl som läckt ut från brittiska klimatforskare – en skandal som är känd som ”Climate-gate” – tyder på att dessa har manipulerats i syfte att överdriva den globala upphettningen.

10. En stor mängd forskningsresultat tyder på att solen är ansvarig för klimatförändringar under de gångna 100 åren.

11. Politiker och aktivister hävdar att höjda havsnivåer är en direkt följd av global uppvärmning, men havsnivåerna har ökat stadigt sedan sista istiden för 10 000 år sedan.

12. Philip Stott, professor emeritus i biogeography vid the School of Oriental and African Studies i London, menar att klimatförändring är något som är alltför komplicerat för att ha orsakats av endast en faktor såsom koldioxid eller moln.

Hela listan – på engelska – här:

http://www.dailyexpress.co.uk/posts/view/146138

Klimatmötet i Köpenhamn lämnar som väntat en besk eftersmak av småsint käbbel, taktiskt rävspel, våldsamma demonstrationer och brustna illusioner utan något som helst positivt resultat – om man inte, vilket jag är benägen att göra, ser just detta gigantiska fiasko som det positiva. Det borde rimligen få folk i gemen att få upp ögonen för att man inte ”räddar världen” genom att fösa ihop den politiska världseliten på ett begränsat utrymme i syfte att komma överens om något som är totalt obehövligt.

Lord Monckton – mannen som Al Gore inte vågar debattera mot.

Jag kan slutligen inte låta bli att bifoga en länk till en video som visar hur en av de mest vältaliga klimatskeptikerna – Lord Christopher Monckton of Brenchley – utbildar en medlem av Greenpeace i klimatvetenskap.

Enjoy:

http://www.youtube.com/watch?v=Z6irdVZkX40&feature=player_embedded

Nordkoreas propagandatriumf

Nordkorea ligger i den internationella botten inom nästa alla områden. Men inom två fält har man nått ett otvistligt mästerskap: när det gäller att berika militärapparaten på folkets bekostnad, och när det kommer till att genom terrorrelaterad diplomati utverka fördelar från det internationella samfundet, enkannerligen USA.

När jubelropen kring repatrieringen av de amerikanska journalisterna Laura Ling och Euna Lee tystnat, och Bill Clinton och Al Gore beretts möjlighet att sola sig i strålkastarljuset, kvarstår faktum att händelseförloppet är en av Nordkoreas och dess diktator Kim Jong-ils största diplomatiska triumfer under senare år. Nordkorea har satt i system att först företa sig något provocerande för att därefter använda sig av den internationella oron i syfte att vinna fördelar.

John Bolton har genomskådat Nordkoreas taktik att få ont belönat med gott.

En som insett detta mer än de flesta är John R. Bolton, före detta amerikansk FN-ambassadör under den senaste Bush-administrationen, som i The Washington Post den 4 augusti under rubriken ”Clinton´s Unwise Trip to North Korea” skrev följande apropå kopplingen mellan journalisternas frisläppande och Nordkoreas kärnvapenprogram:

Former president Clinton was met at Pyongyang´s airport by notables led by Kim Kye-gwan, the North´s long-time chief nuclear negotiator, an unmistakable symbol of linkage. In Pyongyang´s view, the two reporters are pawns in the larger gane of enhancing the regime´s legitimacy and gaining direct access to important U. S. figures. The reporters´arrest, show trial and and subsequent imprisonment (twelve years hard labor) was hostage taking, essentially an act of state terrorism. So the Clinton trip is a significant propaganda victory for North Korea, whether or not he carried an official message from President Obama. Despite decades of bipartisan U. S. rhetoric about not negotiating with terrorists for the release of hostage, it seems that the Obama administration not only chose to negotiate, but to send a former president to do so.

John Bolton anser att Clintons handlande, som nästan säkert har Obamas tysta stöd och uppmuntran, framgent ökar riskerna för andra amerikaner som vistas utomlands. Han fortsätter i sin artikel:

”Iran and other autocracies are presumably closely watching the scenario in North Korea. With three American hikers freshly in Tehran´s captivity, will Clinton be packing his bags for another act of obeisance? And, looking ahead, what American hostages will not be sufficiently important to merit the presidential treatment?!

Ambassadör Bolton påpekar, att Clintons Pyongyang-visit starkt påminner om den olycksaliga resa förre president Jimmy Carter gjorde till Nordkorea 1994 – för övrigt med dåvarande président Clintons starka ogillande – varigenom nordkoreanerna, med dåvarande diktatorn Kim Il-sung vid makten, fick både legitimitet och ekonomiska fördelar. Det avtal, det så kallade the Agreed Framework, som Carter lyckades utverka, försåg i Boltons ögon Nordkorea och andra skurkstater med ”a roadmap for maximizing the benefits of illicit nuclear programs.”

Nordkorea bröt mot avtalet mellan Carter och Kim Il-sung praktiskt taget innan bläcket på papperet hunnit torka men kunde icke desto mindre så småningom locka den andra Bush-administrationen till samtal inom ramen för de så kallade Sexpartsförhandlingarna mellan Sydkorea, Nordkorea, USA, Ryssland, Kina och Japan. Därigenom fick Pyongyang ånyo chansen att förhandla om att avveckla sitt kärnvapenprogram i hopp om att få ännu större legitimitet och fördelar av olika slag.

Jimmy Carter myser i kapp med Kim Il-sung 1994.

”This history”, framhåller John Bolton, ”is of the United States rewarding dangerous and unacceptable behavior, a lesson well learned by other would-be nuclear proliferators.” Följden av Clintons resa till Nordkorea blir antagligen att Obama-administrationen om inte alltför lång tid återupptar förhandlingarna med Nordkorea. Bolton:

”The point to be made on the Clinton visit is that the knee-jerk  impulse for negotiations above all inevitably brings more costs than its advocates foresee. Negotiating from a position of strength, where the benefits to American interests will exceed the costs, is one thing. Negotiating  merely for the sake of it, in the face of palpable recent failures, is something else indeed.”

En länk till Boltons hela artikel finns här:

http://www.aei.org/article/100843

I dag, den 7 augusti, skriver vänsterpartiledaren Lars Ohly på Expressens debattsida att Clintons resa till Pyongyang bör inspirera Sverige till liknande handlande vad avser den i Eritrea fängslade eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaak: ”För att få Dawit Isaak fri efter nära åtta års fångenskap i Eritrea bör även Sverige skicka en hög representant.”

Ohly vet som vanligt inte vad han talar om. För det första kan naturligtvis ”en hög representant” från Sverige, av naturliga skäl, aldrig ses som en lika stor fjäder i hatten för något land som en amerikansk dignitär. För det andra har Eritrea såvitt känt inte alls samma uträkning med sina tillfångatanden som Nordkorea har. Pyongyang har ju under en lång följd av år kört med samma taktik: först gör man något för världssamfundet oerhört provocerande – som att provspränga kärnvapen eller kidnappa utländska journalister – och därefter går man in i förhandlingar för att framstå som tillmötesgående och civiliserade och för att få allehanda fördelar.

 Ohly pratar i nattmössan – som vanligt.

Att tro att Lars Ohly skulle begripa sig på denna distinktion är naturligtvis att hoppas på för mycket. Men för all del – Ohly kan ju själv försöka få med kung Carl XVI Gustaf på en tripp till Eritrea för att få Isaak frigiven!

När allt detta är sagt vill jag framhålla att jag, liksom alla andra, gläder mig över att Laura Ling och Euna Lee är fria!

Klimatdiktaturen i sin prydno

Allt eftersom det stora klimatmötet i Köpenhamn i december närmar sig, blir det alltmer klart att anhängarna av den politiskt korrekta linje som hävdar att den marginella uppvärmning av världens klimat vi sett sedan början på seklet är ett resultat av mänskliga aktiviteter knappast drar sig för någonting när det gäller att utestänga och/eller misstänkliggöra sina meningsmotståndare.

 Dr. Mitchell Taylor, persona non grata bland politiskt korrekta isbjörnsforskare.

Ett nyligen inträffat exempel avseende detta är behandlingen av dr. Mitchell Taylor, en av världens mest aktade isbjörnsforskare. Nyligen hölls i Köpenhamn ett möte arrangerat av the Polar Bear Specialist Group (PBSG), en grupp som sorterar under the International Union for the Conservation of Nature och Species Survival Commission. Det är inte svårt att se varför detta möte hålls just nu och just i Köpenhamn. Dels är det nu, under sommaren, som mest is smälter i Arktis-området, dels finns det uppenbarligen ett behov av att just här lägga fram en tillräckligt skrämmande rapport om hur den påstått människogenererade uppvärmningen äventyrar isbjörnarnas framtid.

Enligt Christopher Booker i den ansedda brittiska tidningen The Daily Telegraphs nätupplaga är isbjörnsmötet i Köpenhamn en av ”a steady drizzle of events planned to stoke up alarm in the run-up to the UN´s major conference on climate change in Copenhagen in December.”

Booker är en av många skribenter som starkt ifrågasätter ”varmisternas” domedagsbudskap om världens obevekliga klimathöjning – han menar att det rentav kan förhålla sig så att klimatet nu är på väg att bli generellt kallare. Sedan 2007, påpekar han, har skördarna på många håll i världen försämrats just på grund av kallare temperaturer och att detta är ett stort problem när det gäller födotillgången i världen (en länk till en artikel av Booker på detta tema finns här nedan).

http://www.telegraph.co.uk/comment/columnists/christopherbooker/5525933/Crops-under-stress-as-temperatures-fall.html

Som exempel på hur klimatalarmisterna regelmässigt marginaliserar oliktänkande påpekar Christopher Booker, att en av världens ledande isbjörnsforskare utestängts från ovan nämnda möte i Köpenhamn i slutet av juni. Dr. Mitchell Taylor har studerat isbjörnar i Kanada och runt Nordpolen i 30 år och då både i egenskap av akademiker och som anställd av den kanadensiska regeringen.

”More than once since 2006”, framhåller Booker, ”he has made headlines by insisting that polar bear numbers, far from decreasing, are much higher than they were 30 years ago.” Sålunda förhåller det sig enligt Booker så, att av de 19 kända isbjörnspopulationerna så befinner sig praktiskt taget alla under tillväxt eller på optimal nivå. Endast två populationer minskar något, detta till följd av lokala orsaker.

Dr. Taylor håller med om att Arktis har värmts upp sedan omkring 30 år. Han har dock kommit till slutsatsen att detta icke beror på ökade halter av koldioxid (CO2), vilket FNs klimatpanel (IPCC) och dess eftersägare med närmast hegemonistiska anspråk hävdar. I stället för att stirra oss blinda på IPCCs datormodeller, anser Mitchell Taylor, bör vi lägga märke till de havsströmmar som från Stilla havet för varmt vatten till Arktis-området samt vindar som blåser in från Berings hav.

Och det är denna avvikande syn på den förekommande uppvärmningen av Arktis som gör dr. Mitchell Taylor persona non grata inom isbjörnsforskarnas skara. Taylor hade beviljats anslag för att deltaga i Köpenhamns-mötet, men hans deltagande röstades ner av PBSG-medlemmarna just på grund av hans kätterska åsikter i klimatfrågan. Detta klargjordes av PBSGs ordförande, dr. Andy Derocher (för övrigt en tidigare universitetselev till Taylor), som skrev att Mitchells synsätt såsom ”counter to human-induced climate change” var ”extremely unhelpful.”

En försvårande omständighet för Mitchell i sammanhanget var vidare att han skrivit under den så kallade Manhattandeklarationen, ett uttalande från 500 forskare och vetenskapsmän i vilket det hävdas att klimatförändringen inte är orsakad av ökade CO2-halter utan är en följd av naturliga orsaker såsom solens strålning och förändrade havsströmmar. Denna Mitchells position var, enligt Derocher, ”inconsistent with the position taken by the PBSG.”

Klarare än så kan det knappast sägas. För ledaren av en internationell forskargrupp såsom PBSG är dogmen om klimatförändring genom människoaktiviteter viktigare än sanningen. Eljest borde ju en sammanslutning av detta slag välkomna en fri och öppen debatt som kan bidra till att kasta välbehövligt ljus över en viktig fråga!

Klimatdiktaturen i sin prydno.

Förhållandet är naturligtvis det, att dogmen om den människoframkallade klimatförändringen vid det här laget är så pass etablerad inom såväl forskarvärld som politik att bara de allra modigaste och med civilkurage mest begåvade individerna och grupperna vågar sig på att ifrågasätta den. Man vill helt enkelt inte riskera att bli av med forskaranslag eller stämplad som ”kuf”.

Amanda Byrds berömda foto visar inte alls hotade isbjörnar – utan troligen glada och nöjda isbjörnar som har kul på ett stycke is utanför Alaskas kust.

Ett potent vapen i klimatalarmismens tjänst är som bekant det kända fotot avbildande isbjörnar på ett smältande isblock. Eller snarare var. Det har nämligen visat sig att fotot, som använts flitigt i propagandans tjänst av Al Gore, World Wild-life Fund (WWF) med flera, inte alls visar isbjörnar som desperat kämpar för sin överlevnad i en hotad miljö. 2007 avslöjade australisk TV att det hela var en bluff – fotot visar i stället isbjörnar som lekfullt tumlar om på en egendomligt formad ”isskulptur” alldeles utanför Alaskas kust. Fotot togs för övrigt i augusti månad, då issmältningen i Arktis-området är som mest intensiv.

Detta bekräftas också av fotografen, den australiska marinbiologistudenten Amanda Byrd, som förra året gjorde följande uttalande (citerat ur Bookers artikel på Anthony Watts klimatblogg ”Watts Up With That?”):

”(You) have to keep in mind that the bears aren´t in danger at all. It was, if you will, their playground for 15 minutes (…) This is a perfect picture for climate change, in a way, because you have the impression they are in the middle of an ocean and they are going to die with a coke in their hand. But they were not far from the coast, and it was possible for them to swim.”

Detta skrivs någon vecka efter midsommar, då temperaturen i Arktis ännu låg under 0-strecket på celsiusskalan, den senaste tidpunkt detta har hänt uner de 50 år man fört noggrann statistik över temperaturutvecklingen i denna ogästvänliga men vackra del av världen. Detta medför att issmältningen i år väntas bli klart mindre än på åtskilliga år, något som kan tyda på att Christopher Bookers tes om att klimatet är på väg att svalna är korrekt.

Och, som sagt, isbjörnarna tycks må finemang. I norra Kanada har de exempelvis blivit allt vanligare. Det är inte lätt att räkna isbjörnsbeståndet, eftersom dessa varelser är vita, rör sig i is och snö och dessutom förflyttar sig över enorma vidder, men det förefaller klart att antalet isbjörnar har ökat väsentligt sedan 1970-talet då det ansågs ligga på mellan 5000 och 10 000.

I dag pendlar uppskattningarna mellan 20 000 och 25 000 – enligt WWF skall antalet isbjörnar i världen i dag uppgå till cirka 22 000.