Archive for the ‘Albanien’ category

KP – de vänstraste av de vänstra…

25 maj, 2009

All som  på något sätt kom i kontakt med vänsterrörelsen i Sverige på 1960- och 1970-talen vet att det rådde ett slags tävlan i att vara så ”vänster” som möjligt. De vänsteranhängare som valde att engagera sig inom ett demokratiskt sammanhang, exempelvis socialdemokraterna eller deras ungdomsförbund SSU, hånades såsom ”socialfascister” av de mer ”medvetna” revolutionärerna längre ut på vänsterkanten. De förra var ”borgararslen” som inte begrep att ”makten växer ut ur en gevärspipa”, eller hur det nu var ordförande Mao uttryckte sig i ”Maos lilla röda”.

Det blev med tiden en hel radda  bokstavssekter som gjorde anspråk på att vara ”de vänstraste av de vänstra” eftersom extremvänstern på den tiden hade en fallenhet för att föröka sig genom delning – det vill säga det blev allt fler partier och andra grupperingar, men antalet aktiva höll sig i stort oförändrat. I dag är nästan alla av dessa bokstavssekter, på ett par undantag när, försvunna. Ett av undantagen heter Kommunistiska partiet (KP), som har sitt upphov i Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML), som i mitten på 1960-talet gick ut med att man ville göra väpnad revolution i Sverige.

2011-1-frankbaude Gamle KPML(r)-führern Frank Baude fick aldrig sin ”taburett i det borgerliga parlamentet”.

En man som hette Frank Baude, som kom från en så kallad vanlig arbetarfamilj i Majorna i Göteborg och titulerade sig murare, var emellertid inte riktigt nöjd med den revolutionära glöden hos KFML, trots att denna gruppering stödde Mao Tse-tungs röda Kina och alla andra kommunistiska lyckoriken den rättrogne skulle stödja – Enwer Hoxhas Albanien, Kim Il-sungs Nordkorea och Fidél Castros Kuba hade väl högst status i sammanhanget. Han startade därför upp en ny sekt genom att tillfoga ett ”r” efter ”KFML”. Ret stod för ”revolutionärerna”, gemenligen benämnda ”r:arna”. En del av Baudes med fleras missnöje bestod väl i, om jag inte är alldeles felunderrättad, att gamla KFML inte ansågs vara tillräckligt avståndstagande gentemot den etablerade fackföreningsrörelsen eller militant nog i sin syn på klasskampen.

Ni vet väl förresten, kära läsare, hur en r:are skapar ordning i sitt kylskåp? Han (eller hon) ställer glass mot glass och lämnar facket åt sidan.

Sedan Sveriges kommunistiska parti (SKP) på nye partibossen C. H. Hermanssons initiativ bytt namn till det mer politiskt korrekta (även om denna term ännu inte var uppfunnen då) Vänsterpartiet kommunisterna, lade KFML beslag på det gamla partinamnet och  ägnade fortsättningsvis nästan all kraft åt att kontrollera De förenade FNL-grupperna (DFFG), som man såg inte bara som ett instrument i det så kallade solidaritetsarbetet för ”Vietnams folk” utan fastmer även som ett verktyg för att förbereda den väpnade revolutionen i Sverige. Allt det där var naturligtvis ingenting annat än revolutionsromantiska pipdrömmar, och när det blev dags att ställa upp i val lyckades varken SKP eller KFML(r) få mer än några tiondels procent av rösterna. Att gå i demonstrationståg för ”Vietnams folk” (det vill säga Nordvietnams kommunistparti Lao Dong och kommunistgerillan Viet Cong) var en sak – att rösta på motsvarigheterna hemma i Sverige en helt annan.

Såväl SKP som KFML(r) hade länge varit utpräglade ”Kina-kommunister” och hånat Sovjetunionen för att, efter uppgörelsen med Stalin, vara ”revisionistiskt” eller ”statskapitalistiskt” och således inte tillräckligt revolutionärt. Men så dök Deng Xiao-ping, som tidigare utrensats av ”De fyras gäng” under Kulturrevolutionen, upp på den kinesiska scenen och sade förgripliga saker som att ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit, bara den fångar möss” (i överförd bemärkelse att det inte spelar någon roll vilka ekonomiska metoder som används i ett samhälle, bara de fungerar). Då tackade Frank Baude, hans bror Leif och andra renläriga r:are för sällskapet, bildade Kommunistiska partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) och övergick i stället till att hylla Sovjetunionen. Så kan det gå.

Vet ni vilka två kommunistiska läromästare en äkta r:are har? Inte? Då kan jag berätta att det är baude Marx och Lenin.

Det senaste är att KPML(r) för några år sedan efter en intern strid bytte namn igen, denna gång genom att kapa partinamnet på mitten och i stället gå ut som KP, alltså Kommunistiska partiet. Inte ens den manövern visade sig bli någon röstmagnet, och röstantalet har fortsatt hålla sig runt 0,1-0,2 procent i riksdagsvalen. I några kommuner, såsom Karlshamn och Gislaved, har det dock gått bättre, vilket lett till att Sveriges ”riktiga” kommunister nu är en aning större än Nationaldemokraterna.

South Korean protesters with defaced photos of North Korean leader Kim Jong Il shout slogans during a rally against North Korea's nuclear test near the U.S. embassy in Seoul, South Korea, Tuesday, May 26, 2009. North Korea was likely preparing to fire short range missiles off its western coast, a news report said Tuesday, a day after the country defied world powers and carried out an underground test of a nuclear bomb. (AP Photo/Ahn Young-joon) Nordkorea genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov den 25 maj. På bilden protesterar upprörda sydkoreaner mot den totalt oberäknelige Kim Jong-ils hot mot världsfreden.

Av mina efterforskningar på nätet framgår att KPs nuvarande kommunistiska lyckorike står att finna i, just det, Nordkorea. Alltså Kim Jong-ils järnhårda diktatur, där hundratusentals människor under olidliga förhållanden försmäktar i koncentrationsläger, det enkla folket på landsbygden lider svårt av undernäring om de inte dör av svält och där nödhjälpsleveranser i form av ris och andra förnödenheter beslagtas av militären. Samma Nordkorea som nyligen genomförde ett underjordiskt kärnvapenprov och som, tillsammans med Iran, framstår som det troligen största hotet mot världsfreden. Om förhållandena inne i det slutna Nordkorea  vet vi genom vittnesmål av de flyktingar som trots allt, efter osannolika umbäranden, lyckats ta sig ut ur det nordkoreanska mardrömssamhället till mer civiliserade förhållanden i Sydkorea, USA eller, om de inte är lika lyckosamma, Ryssland.

Detta bekymrar nu inte KParna ett spår, ty de vet ju hur det egentligen är efter att på den nordkoreanska kommunistregimens inbjudan ha besökt landet och ”med egna ögon sett” hur det är efter att under minutiös kontroll ha vallats runt i ett antal mönsterfabriker och jordbrukskollektiv samt bott på lyxhotell i huvudstaden Pyongyang, en Potemkin-kuliss där endast de mest hängivna kommunisterna tillåts bo. Folk som hävdar att förhållandena kanske inte är lika rosenskimrande i Nordkorea som KP ser dem är helt enkelt köpta av det internationella kapitalet, CIA eller ”den galna fascistklicken i Seoul”, det vill säga Sydkoreas regering.

Ta till exempel Curt Vangs skildring från det Nordkorea han och fem andra rättrogna kommunister – Regina Munoz, Mats Nordlund, Rune Persson, Kjell Strandberg och Anna Artén – i september 2008 besökte i samband med 60-årsfirandet av Demokratiska folkrepubliken Koreas (Nordkorea) tillblivelse. Curt Vang är stark man för KP i den goda kommunen Gislaved i Småland, där han är gruppledare i den två man starka fullmäktigegruppen och en flitig debattör i lokalpressen (huvudsakligen tidningen Västbo-Andan). Jag brukar då och då genom min vän Lars Olsson, en flitig antinazistisk och antikommunistisk debattör samt historieskribent på samma ort, ta del av Vangs tokigheter. Lars är sannerligen all heder värd genom sina debattinsatser till den demokratiska anständighetens försvar!

Om det knappt två veckor långa uppehållet i Nordkorea hade Vang bland annat följande att säga: ”Jag är helt överväldigad…Att USA har 40 000 man vid gränsen till norra Korea och mängder av teknlogiskt avancerade missiler är ju fullständigt barockt…Det är vidrigt att inte hela världssamfundet agerar mot denna vidriga övergreppspolitik.”

Det Vang är så upprörd över – och han plussar för säkerhets skull på den amerikanska truppnärvaron med 10 000 man – är givetvis att USA med sin närvaro är det enda som hindrar Kim Jong-il från att ge order till sina generaler om en invasion söderut för att ”ena Koreahalvön” och befria de stackars sydkoreanska satar som inbillar sig att frihet, demokrati och välstånd är någonting att ha…

 Nordkoreanska militärparader är något som KPs Curt Vang gillar högt och rent.

Att Nordkorea är militariserat ända ner till minsta blöjbarn är inte något som bekymrar Curt Vang från Gislaved det minsta. Han tycker visserligen att militärtjänsten i landet är ”lång ”- sex år för kvinnor och åtta år för män – men vad tusan, de har ju så tjusiga militärparader! Så här utlåter sig Vang om en militärparad i centrala Pyongyang den 9 september i fjol, som han och hans proletära vänner var inbjudna att bevista: ”Där fanns män och kvinnor och de uppvisade en sådan kraftfullhet att man inte kunde bli annat än djupt imponerad.”

Personkulten, då? Är det inte litet väl magstarkt att landets förre ledare Kim Il-sung, som avled 1994 efter att ha träffat den amerikanske ”fredsmäklaren” Jimmy Carter, är president ännu 15 år efter sin död? Inga problem med Vangs sätt att se, eftersom ju Kim Il-sung var ”oändligt älskad” av sina lyckliga undersåtar. Ja, så där håller det på när Curt Vang skall berätta om hur det egentligen är i Nordkorea.

Jag har hållit det här inlägget i en litet raljant stil, eftersom Kommunistiska partiets åsikter och politik har en så uppenbart verklighetsfrämmande och bisarr prägel. Och visst tål det här pajasgänget något att skämtas med och om. Vi bör dock hålla i minnet att det finns personer som inte tycker det är så roligt att bli misshandlade sönder och samman därför att de haft åsikter som högeligen förtörnat de röda kamraterna; sådant hände på löpande band i främst Göteborg för några årtionden sedan: ”fascistyngel” skulle veta sin plats. Själv har jag, låt vara ganska rutinmässigt, då och då hotats till livet av dessa röda kamrater. Dagens kommunistpartister, ”de vänstraste av de vänstra” i Sveriges politiska liv, är tveklöst lugnare av sig – man blir ju det med åren.

Ändå går det inte att komma ifrån att Kommunistiska partiet står fast vid tesen om den väpnade revolutionen som det enda saliggörande, och att alla andra antingen inte vet sitt eget bästa eller är snöda klassmotståndare som är värda bara förakt, om ens det. Dessutom kommer partitidningen Proletären fortfarande i åtnjutande av ett synnerligen generöst presstöd från den förkättrade ”borgerligt-fascistiska-imperialistiska staten”, något de ekonomiskt ansvariga partimedlemmarna säkert skrattar gott åt hela vägen till banken när de minns Lenins ord: ”Det sista kapitalisten säljer är repet han skall hängas i.”

Nej, Kommunistiska partiet är ingen trevlig företeelse. På sätt och vis är det väl ändå rätt beundransvärt att hålla fast vid en övertygelse år efter år, årtionde efter årtionde, trots att allt det man trodde på slagit slint. Det blev ingen revolution i Sverige. Det blev inte ens en ”taburett i det borgerliga parlamentet”, som profeten Baude ibland trodde låg inom möjligheternas ram. Det blev bara några futtiga platser i ett begränsat antal kommuner. Också den väntade världsrevolutionen kom av sig, och nu tvingas man klamra sig fast vid det sista av de forna kommunistiska ”drömsamhällen” som ännu existerar: Nordkorea. Nåja, Kuba finns ju också kvar trots att hedersmannen Fidél dragit sig tillbaka till förmån för sin broder Raúl. Detta maktskifte passar kanske rentav kommunistpartisterna ännu bättre, eftersom Raúl Castro, tidigare bland annat försvarsminister, har rykte om sig att vara en mer doktrinär och hänsynslös kommunist än den äldre brodern. I alla fall – nog är det litet synd om de trogna KP-medlemmarna.

Ännu mer synd är det om ungdomsmedlemmarna, som uppenbarligen inte lärt sig någonting alls om historien i den historielösa svenska skolan.

röd-front-norrköping Revolutionen i form av bland andra KP-medlemmar på marsch i Norrköping…

Kanske är det offentliga stöd som kommer Kommunistiska partiet och dess organ Proletären till del, trots allt, väl använda skattepengar. På så sätt har vi ett åskådligt exempel som visar hur riktiga kommunister är och vilka förbluffande ting de fortsätter att tro på, trots att såväl verklighet som vetenskap sedan länge vederlagt dessa idéer och trots att dessa idéer överallt där de omsatts i praktiken lett till omänsklig diktatur och förfärande armod. Och de gamla klasskrigarna, proletariatets välgörare, har när de själva kommit till makten upprättat ett klassvälde som utan undantag varit mer långtgående och mer förtryckande än det företrädarna lyckades ordna till.

Kanske gör vi helt enkelt bäst i att se på KP och dess ungdomsförbund som ett kommunistiskt Skansen. Curt Vang får gärna bli Skansen-direktör, i alla fall så länge han och hans kompisar inte börjar skjuta på folk och säga att den väpnade revolutionen äntligen infunnit sig och att vi från och med nu skall få njuta av ”proletariatets (det vill säga KPs) diktatur”!

Därför är jag konservativ (I)

15 april, 2009

Ända sedan jag började skriva denna blogg i december 2008 har det varit min målsättning att skildra min väg till konservatismen och vad det är som är så fantastiskt bra med denna ideologi. Det har dock hela tiden dykt upp andra, spännande ämnen att skriva om och jag har inte kommit till skott tidigare. Nu skall det emellertid bli av. Då ämnet är komplext kommer jag att dela upp det på flera blogginlägg framöver. Däremellan blir det efter vanligheten kommentarer i diverse andra ämnen.

När jag först drogs mot politiken skedde det mitt under värsta vänstertiden i mitten på 1960-talet. Den amerikanska studentvänsterns åsikter, värderingar och ideal hade då nått även Sverige, vilket innebar att USA korsfästes för kriget i Indokina och blodbesudlade diktatorer i röda Kina, Nordkorea, Albanien, Nordvietnam och på Kuba höjdes till skyarna.

Sveriges radio och den ännu enkanaliga och svartvita televisionen blev mycket tidigt språkrör för den vänstervridning som spred sig som en kräftsvulst i det svenska samhället. Demagoger såsom Jan Myrdal, Sara Lidman, Peter Weiss, Göran Palm, Joachim Israel och Göran Therborn spydde sin illröda galla i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Vänsterdemagogen Göran Therborn, fortfarande i farten.

Den amerikanske presidenten, vid denna tid Lyndon B. Johnson, ansågs vidare vara ondskan personifierad och det kapitalistiska systemet i USA en fruktansvärd hydra, vilken spred död och förintelse över jordklotet genom ”USA-imperialismen” som det skanderades om i allehanda demonstrationståg. Lösningen var givetvis att störta kapitalismen och borgarväldet i grus och aska medelst den väpnade, proletära revolution, som lärofadern Karl Marx och hans medarbetare Friedrich Engels hade siat om i ”Det kommunistiska partiets manifest” (1848).

”Hey, hey, LBJ, how many kids did you kill today”…

Ni har nog  gissat att också denna bloggare fångades av den röda stormvinden, och redan innan jag fyllt 15 röstade jag, i det skolval som hölls när jag gick i nian, på kommunisterna (faktum är att jag tillhörde de bara 0,6 procenten, eller vad det nu var, som gjorde det). Jag hade, i all min tonåriga vishet, insett att Sanningen stod att finna i den marxistiska ideologin och att ingenting kunde hindra den kommande och saliggörande revolutionen.

Efter att ha inträtt i gymnasiet hösten 1967 kom jag snart i kontakt med andra vänstersinnade elever, vilket ledde till att jag tillsammans med dessa kom att bevista rätt många konserter med ”proggband” främst på Moderna museet i Stockholm. Favoriterna hette Gunder Hägg (Blå tåget), Träd, gräs och stenar samt Gudibrallan. Något parti eller annan organiserad gruppering gick jag dock aldrig med i.

Nedanstående länk går till en mer sentida livespelning med Gudibrallan, ”Fy pårej sosse”:

http://www.youtube.com/watch?v=_EBA5VN3id8&feature=related

Efter hand som åren gick började emellertid den röda fernissan flagna. Dock inte allt på en gång – jag fortsatte gå på proggkonserter och inta oreflekterade vänsterståndpunkter vid diskussioner med jämnåriga. Kårhusockupationen i Stockholm 1968 gick mig dock tämligen spårlöst förbi, och när det 1969 återigen var dags för skolval – denna gång alltså på gymnasienivå – lade jag min röst på socialdemokraterna.

Jag vill hävda att det var två andliga upplevelser som kom mig att slutgiltigt lämna den röda fållan. Jag besökte vid något tillfälle, i sällskap med min då bäste kompis Per Holmer, en marxistisk bokhandel i Stockholm vilket kanske inte låter så dramatiskt. Vid tillfället överväldigades jag dock av en obskrivlig känsla av smuts, depression och hopplöshet som gjorde att jag snabbt ville därifrån och ut i friska luften så jag kunde andas fritt igen. Jag har erfarit samma känsla vid de fåtaliga tillfällen då jag senare besökt liknande typ av bokhandlar.

Den andra upplevelsen härrör från en proggkonsert på Moderna museet våren 1970. Det var när jag i trängseln fann mig stå öga mot öga med en långhårig, skäggig och allmänt ovårdad man, uppenbarligen så ”vänster” man kunde bli, som budskapet ”här hör jag inte hemma” kom till mig. Med ens förstod jag att extremvänstern bestod av en bedrövlig samling elaka, intoleranta sekterister. Mitt definitiva avsked från vänstern kom att äga rum någon månad senare, då jag tillsammans med vänstergänget var på plats när den första så kallade Gärdesfesten hölls på Ladugårdsgärdet i Stockholm i juni 1970.

Det skulle emellertid dröja ytterligare några år innan jag blev uttalat konservativ. Om det får ni läsa  i en kommande blogg!