Archive for the ‘alliansregeringen’ category

Alliansen litar inte på sin egen förmåga

12 september, 2010

Bondfångaren från Bankeryd spelar nationalekonom…

Läste i Expressen i dag (12/9) att den borgerliga regeringsalliansen nu, i takt med att Sverigedemokraternas siffror i opinionsmätningarna stiger, satsar på att gå ut och varna folk för att rösta på partiet. Statsminister Fredrik Reinfeldt kör detta budskap i varje tal han håller numera.

Kristdemokraternas Göran Hägglund, vars parti är mindre än SD i de flesta mätningar, citeras på följande sätt:

Vi måste nu berätta för svenska folket att det kan kosta att kasta in Sverige i en osäker parlamentarisk situation. Kommer Sverigedemokraterna in så kommer det att kosta i form av räntepunkter, i form av oro när det gäller möjligheter för företagarna att ge jobb. Att rösta på Sverigedemokraterna ökar osäkerheten kring Sveriges framtid. Och framförallt: att rösta på Sverigedemokraterna kan medföra att mitt eget parti hamnar utanför riksdagen och jag blir utan jobb.

Nej, de sista meningarna var inte Hägglunds utan något jag tillfogade. De torde dock bäst motsvara vad Hägglund egentligen vill säga. ”Räntepunkter” – kom igen, socialminister Göran Hägglund! Du är inte svensk riksbankschef eller ens nationalekonom. De där gudsnådeliga bondfångerierna får du ägna dig åt hemma i Bankeryd, fast jag är inte säker på att de går hem ens där.

Vad Reinfeldt, Hägglund och eventuellt andra alliansföreträdare nu ägnar sig åt är att inför svenska folket erkänna att den egna förmågan att driva en tillräckligt bra politik inte räcker till. Alltså övergår man en vecka före valet till fulspel i form av en negativ kampanj, som jag dock är övertygad om att väljarna – vilka alliansledarna uppenbarligen underskattar å det grövsta – lätt genomskådar.

Desto större skäl att rösta på Sverigedemokraterna!

Sossarnas totala brist på självironi

28 april, 2010

Den nakna sanningen om Toblerone ställer till det igen för sossarna…

”Det är ren Toblerone-politik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket.”

Så valde kommunminister Mats Odell (KD) att i riksdagen den 27/4 kommentera den rödgröna oppositionens förslag om mer pengar till skola, vård och omsorg. Yttrandet var givetvis en referens till den legendariska händelse som ledde till Mona Sahlins avgång ur regeringen 1995: hon hade använt ett betalkort från regeringen till att betala för choklad av det förnämliga schweiziska fabrikatet Toblerone.

Det fanns också annat med i bilden som ledde till att Sahlin, känd för att vara notoriskt slarvig med sin ekonomi, avgick, men Toblerone-historien är det som etsat sig fast i svenska folkets kollektiva medvetande.

Det mest intressanta med Mats Odells sarkasm i riksdagen är tvivelsutan Socialdemokraternas våldsamma överreaktion. Sahlin har talat om ”desperation” från regeringens sida och kallat Odells yttrande ”tragiskt”. Thomas Östros har yrat om ”början på den värsta smutskastningskampanjen sedan Kosackvalet 1928”, under det att partisekreterare Ibrahim Baylan kallat Odell ”förste dyngspridare.”

 Regeringens rolighetsminister?

Vad Mats Odell redan klassiska yttrande än är, så inte är det tragiskt. Tragiken i det här fallet ligger helt på sossarnas sida. Jag har fortfarande svårt att fatta hur höga representanter för ett politiskt parti kan vara i så total avsaknad av självironi och ren och skär humor att man hänger sig åt överreaktioner av detta slag. Inser man inte att man får skrattarna emot sig och att man framstår som patetiskt humorbefriade? Tydligen inte.

Personligen lägger jag mig som sverigedemokrat ogärna i vad alliansregeringen och den rödgröna oppisitionen käbblar om – jag bryr mig i princip inte ett vitten om de tar heder och ära av varandra – men i det här fallet är mina sympatier helt på Odells sida. Jag hoppas nu innerligt att han eller någon annan regeringsrepresentant inte tar sig för att be om ursäkt för ett oskyldigt men aningen småroligt/fräckt inpass från ett statsråd, som vad jag vet inte tidigare gjort sig känd som någon rolighetsminister.

Det har i olika media spekulerats i huruvida Odells kommentar var en försöksballong för att se hur väljarna reagerar på den här sortens retorik. Inte vet jag. Vad jag personligen känner är dock att vi kan behöva litet mer av den här sortens okonventionellt humorrelaterade retorik i svensk politik.

Bättre det än att väljarkåren somnar in till följd av de båda blockens trist förutsägbara kampanjevalsande.

Läs slutligen gärna också bloggaren Germunds korta kommentar i ämnet:

http://germundandersson.blogspot.com/2010/04/toblerone-och-socialdemokraterna.html

Svar på angrepp modell furioso

23 februari, 2010

Enligt bloggportalen.se startades den så kallade Demokratbloggen den 9 november 2009 och anges på denna korta tid ha blivit en mycket länkad blogg. Det är också en blogg som håller ett mycket högt uppskruvat tonläge. För kort tid sedan rekommenderade personen bakom bloggen exempelvis att Sverigedemokraterna bör stämpla allianspartierna som ”landsförrädare” och dessutom yrka dödsstraff för brottet i fråga.

Man kan förvisso anklaga regeringspartierna för en hel del, men att på fullt allvar tala om ”landsförräderi” och dessutom kräva dödsstraff – som i Sverige avskaffades 1921 när det gäller fredstid och 1973 avseende krigstid – är bara för mycket.

Det är emellertid inte på grund härav, eller på grund av den drös med tidigare synnerligen obalanserade inlägg som Demokratbloggen gjort sig skyldig till, som jag väljer att ta till orda här. Jag gör detta därför att bloggaren i fråga i sitt senaste alster gått till angrepp på mig på ett totalt vett- och grundlöst sätt. En taktik jag övervägt är att ignorera detta angrepp modell furioso, men efter moget övervägande har jag ändå bestämt mig för att gå i svaromål.

Den så kallade demokratbloggaren påstår således att jag är en infiltratör inom Sverigedemokraterna som haft fräckheten att överösa honom med spam varje dag och för att vilja ”dominera” honom. Han hävdar även, bland mycket annat, att jag skulle motsätta mig kritik av Barack Obama därför att denne är en ”fin socialist” och att jag av en eller annan anledning ogillar angrepp islam.

Fakta i målet är följande:

När Demokratbloggen just hade startat upp bestämde jag mig i ett måhända svagt ögonblick för att prenumerera på den. Efter en kort tid insåg jag dock att den var alldeles för obalanserad och hätsk för min smak, varför jag klickade i en ruta i anslutning till bloggen där man angavs kunna avbryta premumerationen. Bloggaren upplyste mig då om att detta tyvärr icke var möjligt men att jag ju allltid kunde radera den varje gång den anlände i min mejlbox.

Det är precis detta jag gjort – för det mesta. Nyfiken till naturen och med en vilja att hålla mig ajour med vad som skrivs på olika håll kunde jag emellertid inte avhålla mig från att då och då studera och även kommentera det som skrevs – det blev för det mesta kritik, men någon gång faktiskt beröm: även en blind höna har ju ibland en tendens att hitta ett korn…

Jag har bland annat talat om för personen bakom Demokratbloggen att det inte är någon bra idé att plädera för ett förbud av islam eller att uppmana folk att hata, ett par saker som bloggaren föreslagit såsom goda idéer.

Vilda sabelhugg plockar sällan några politiska poänger…

När den här mannen – jag utgår från att det är en man, men jag kan förstås ha fel – dessutom påstått sig sympatisera med Sverigedemokraterna har jag känt mig manad att ta i på skarpen och säga åt honom att vilda sabelhugg utan någon som helst form av vett eller etikett faktiskt skadar det parti han säger sig stödja. Det plockar också sällan några politiska poänger. Sedan har jag ingen aning om huruvida han eller möjligen hon är partimedlem eller ej.

Nu går demokratbloggaren alltså med sedvanlig finess ut och påstår att jag är en ”infiltratör”, ett ”as”, en ”pappskalle”, ”skitstövel” och ”idiot”…som dessutom ”spammar” honom varje dag och vill ”dominera” honom. Han får naturligtvis tycka vad han vill om mig, och rättsprocesser mot patenterade blådårar är inte riktigt min melodi. Dock vill jag här kraftfullt dementera att jag skulle tillskriva honom varje dag med diverse tillvitelser – jag har sannerligen annat och bättre för mig!

Kan någon som känner mig och mina politiska åsikter ens för ett ögonblick tro att jag skulle fördöma någon för att vederbörande kritiserar Obama eller islam? Det är bara att läsa något av mina många kritiska blogginlägg mot just dessa företeelser för att få detta dementerat. Dock understryker jag gärna att kritik – och den må sedan gälla Obama, islam, alliansregeringen, den röd-gröna oppositionen, klimatalarmister, rovdjurskramare eller något annat – enligt min mening bör innehålla ett minimum av sans och balans. Annars motverkar den bara sitt syfte.

Jag har vid några tillfällen haft förmånen att få ge goda råd till sverigedemokrater när det gäller konsten att skriva insändare och debattinlägg. Ett av de mest väsentliga råden jag utifrån min drygt 40-åriga erfarenhet som journalist och debattör kunnat ge, är att undvika fatta pennan när man är arg – det kan leda till att man skriver ogenomtänkta  dumheter som man sedan kan få anledning att ångra. Ett annat synnerligen gott råd är att skriva hyfsat nyanserat. Det får betydligt större effekt än vildsint sluggande inlägg som troligen ändå inte ens tas in.

Jag gissar att det är exakt detta personen bakom demokratbloggen råkat ut för och därför startat sin egen blogg…

Slutligen en vädjan. Om någon av mina läsare känner personen bakom Demokratbloggen: försök på ett mer finkänsligt sätt än det jag kan åstadkomma få vederbörande att lugna ner sig litet. Eljest är det risk för total urspårning och i värsta fall behandling av någon form. Jag menar allvar – det här är inte ett helt friskt beteende.

Jag skulle därtill vilja uppmana er SD-positiva bloggare därute att tänka till ordentligt innan ni länkar till Demokratbloggen nästa gång. Fanatiker som inte kan kontrollera sig själva är partiet inte på något sätt betjänt av, vare sig de nu är medlemmar eller ”bara” sympatisörer!

SD har helt enkelt rätt

12 november, 2009

Sveriges radio (SR) har nyligen visat hur den somaliska islamistgruppen al-Shabab har rekryterat ungefär 20 ungdomar för strider i Somalia via en ungdomsgård i Rinkeby i nordvästra Stockholm. Flera av dessa ungdomar har dött i striderna i det laglösa Somalia. Uppgifterna kommer ursprungligen från SÄPO, som också uppger att rekryteringen fortsätter i större svenska städer.

Ungdomarna, som uppenbarligen knappt är torra bakom öronen, lockas med prospektet att komma till paradiset om de offrar sina liv i kampen för islam. Ungdomsgården, som drevs av en moské, har tidigare fått 480 000 kronor i bidrag från det svenska samhället men lades ner 2008.

Läs hela SR-informationen här:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Dessa skrämmande upplysningar har nätt och jämnt noterats i svenska media, vilket kan misstänkas bero på att medieetablissemanget inte är särdeles roat av att offentliggöra uppgifter som visar att Sverigedemokraterna (SD) kan ha rätt i att det senaste decenniets muslimska massinvandring till Sverige inte enbart varit av godo. Som med andra ord visar att mångkulturen inte bara rör sig om spännande maträtter, intressant musik och färgrika klädedräkter, vilket är det kultureliten vill lura i svensken.

Kritiker av SD har, särskilt sedan Aftonbladet publicerade Jimmie Åkessons debattartikel om islamiseringshotet den 19 oktober, påstått att vi sverigedemokrater hetsar mot muslimer ungefär på samma sätt som gjordes mot judar i det nationalsocialistiska Tyskland. Dessa anklagelser är naturligtvis groteska i all sin orimlighet. Läs här vad Jimmie verkligen skrev och notera att Aftonbladet – givetvis helt medvetet – valde att publicera  artikeln under en grovt missvisande rubrik:

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3229491

Till SD-kritikernas skara har sällat sig en nyliberal skribent som heter Fredrik Runebert och som ingår i redaktionen i tidskriften Contra, som jag är medarbetare i och tidigare varit ansvarig utgivare för. Jag vill betona att jag betraktar Fredrik som en vän och god kollega, men i den här frågan är han ute på djupt vatten. Jag väljer att bemöta det han skriver därför att han i sammanhanget kritiserar såväl SD som min person. Läs gärna Fredriks Metro-blogg ”Skapandets moral” här:

http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.12655485

Det jag i första hand vänder mig mot är följande påstående:

”Det är tragiskt att en person som Tommy Hansson som förstår hur syndabockstänkandet på judar har skapat stora katastrofer mu helt plötsligt försvarar Jimmie Åkesson som utmålar muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.”

Fredrik låter alltså påskina att mitt försvar för Jimmie Åkesson kommer ungefär som en blixt från en klar himmel, alltså som någonting fullständigt oväntat. Men hallå, Fredrik – jag är ju faktiskt chefredaktör för Sverigedemokraternas officiella partiorgan SD-Kuriren! Det hade väl varit betydligt mer sensationellt om jag inte hade tagit min partiledare i försvar. Nu gör jag inte det av det enda skälet att Jimmie är min partiledare, utan därför att han faktiskt råkar ha rätt i det han skriver.

De här Hamas-figurerna är idoler för vissa invandrade malmöbor.

Och han utmålar inte alls ”muslimer som syndabockar för allt hemskt i Sverige.” Det är inte det som står i artikeln, även om man kanske kan förledas att tro det om man bara läser den av AB påhittade rubriken. Fredrik Runeberts kritik är desto mer egendomlig då han i andra sammanhang och utan omsvep skarpt nagelfarit såväl islamismen som islam i sig (det bör kanske påpekas att Runebert har en mycket kritisk inställning till religion i allmänhet, således även kristendomen).

Jag kan faktiskt inte tro att Fredrik Runebert inte inser farorna med den tilltagande invandringen av muslimer till Sverige och att han inte skulle instämma i dessa varnande ord av Jimmie Åkesson i den vid det här laget närmast legendariska debattartikeln:

”Frågan är hur det ser ut om ytterligare några decennier, när den muslimska befolkningen, om nuvarande takt håller i sig, har flerdubblats i storlek och många av Europas större städer, inklusive Malmö, med största sannolikhet har en muslimsk majoritet.”

Den muslimska koncentrationen i Malmö, en stad som redan går under det inte helt ogrundade epitetet ”Sveriges Gaza”, har fått trista konsekvenser. En av dessa såg vi prov på i våras, då Sveriges Davis Cup-match i Baltiska hallen mot Israel efter beslut av det undfallande kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) fick hållas inför tomma läktare (bortsett från ”de närmast sörjande”, som det brukar heta). Dessutom arrangerade militanta muslimer i lag med vänsterextremistiskt AFA-slödder – och i närvaro av bland andra Lars Ohly och naturligtvis Per Gahrton – en hätsk demonstration utanför hallen med inslag av våld och vandalisering i känd mix.

Med andra ord gör den islamistiska pöbeln allt för att stoppa allting som kan tolkas som stöd för staten Israel inklusive hotar i Malmö bosatta judar, oavsett deras inställning till Israel (det är som bekant inte alla judar som är så våldsamt positiva till allt vad Israels regering gör, men den nyanseringen förmår dessa neanderthalare till extremister inte göra).

Jag undrar om Fredrik Runebert  verkligen tror att denna katastrofala utveckling i Malmö, där man också måste räkna in Rosengårds-problematiken, hade varit möjlig utan ett stort – alltför stort – inflöde av människor med muslimsk bakgrund och utan (o)ansvariga myndigheters flathet och naivitet. Det är definitivt inte fråga om att leta syndabockar här – vad det är fråga om är att lugnt och utan förutfattade meningar åt något håll urskilja vari vårt samhälles problem består. Och det är naturligtvis inte alls så att människor med muslimsk bakgrund bär skuld till alla Sveriges problem. Vilket Fredrik säkerligen egentligen vet att SD inte heller menar.

Fredrik Runebert tillhör de nyliberaler som av idealistiska skäl är för fri invandring överallt, vilket tydligt framgår av hans kritik mot SD:s hållning i invandringsfrågan. Om bara alla fick flytta vart de ville skulle allting ordna sig fint enligt den ”osynliga handens princip”. För att backa upp sina åsikter länkar Fredrik till en minst lika invandringsentusiastisk ungmoderat från Skellefteå vid namn Jacob Lundberg. 

Det står tämligen klart för mig att  Fredrik Runeberts svepande kritik av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson – och hans påstående att mitt försvar för Jimmie är ”tragiskt” – mest av allt bottnar i en smygande rädsla för att den nyliberala invandringsoptimismen kanske ändå inte är det universalmedel som skall lösa alla problem i såväl I- som U-världen. Att en alltför yvig invandring från länder och kulturer som är alltför väsensskilda jämfört med mottagarländernas seder och bruk faktiskt kan leda till grava problem.

Jag instämmer helt och hållet med dem som hävdar att ett samhälle och/eller ett land stagnerar utan ett visst inflöde av människor utifrån. Utan de vallonska invandrarna på 1600-talet skulle exempelvis det svenska bergsbruket och den svenska järnframställningen ha kapsejsat, vilket i sin tur allvarligt skulle ha skadat våra internationella intressen. Utan arbetskraftsinvandringen efter Andra världskriget skulle det inte ha varit mycket bevänt med svensk industri. Och utan våra många utlandsfödda läkare skulle dagens svenska sjukvård helt säkert gå i putten.

Men det faktum att avgränsade invandringsvågor har varit bra för landet innebär inte att vi har eller, av ren snällhet, tror oss ha rum för hur många ”utsocknes” som helst. Skall det verkligen vara så svårt att förstå?

Slutligen kan jag ganska enkelt dra slutsatsen att Runeberts cirkulära invandring eller arbetskraftsinvandring knappast lett till önskat resultat i den bedrövliga alliansregeringens Sverige. Vi går mot massarbetslöshet – har du inte märkt det, Fredrik?

Sverigedemokraterna har helt enkelt rätt. Om vårt parti sedan anses höra hemma till höger eller vänster är knappast det allra viktigaste, oavsett hur angelägna vissa borgerliga bedömare är att stämpla oss som ”vänster.”

Alliansens förräderi mot Sverige

24 oktober, 2009

Den borgerliga regeringsalliansen avslog den 23 oktober oppositionens förslag om att stoppa den planerade rysk-tyska gasledningen i Östersjön, som avses dras strax öster om det så gott som oförsvarade Gotland. Det är ett beslut som djupt beklagas av Sverigedemokraterna. Partiledare Jimmie Åkesson sade i ett uttalande bland annat:

Planerna på en rysk gasledning genom Östersjön står i allvarlig strid med Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska intressen. Vi är också kritiska till gasledningen av miljöpolitiska skäl.

untitled

Den planerade ryska gasledningen sträcker sig från Viborg i Finska viken till Greifswald vid den tyska Östersjö-kusten.

Det finns fler än Sverigedemokraterna som har en kritisk inställning till det rysk-tyska konsortiet Nord Streams planer på en 120 mil lång gasledning i form av en jättelik pipeline från Viborg till Greifswald. Således skrev den välkände bloggaren Dick Erixon i sin blogg ”I hjärtat rebell” den 26 januari under rubriceringen ”Rysk gasledning i Östersjön är en Trojansk häst” följande:

Det ryska gasprojektet är en Trojansk häst för att komma in på Östersjöns farvatten igen. Det ger rysk militär legitima skäl att åter patrullera och kontrollera Östersjön.

Se hela texten här:

http://erixon.com/blogg/2009/01/rysk-gasledning-i-ostersjon-ar-en-trojansk-hast/

Förvisso är det så. Nord Streams och Putins gasledning bör förstås som ett allvarligt ryskt försök att förverkliga den gamla visionen om Östersjön som ett ryskt innanhav. Om projektet förverkligas – och få tvivlar väl på att så blir fallet – kommer den europeiska stormakten Tyskland och även EU som helhet att hamna i ett långvarigt beroendeförhållande till det alltmer aggressiva, nationalistiska Ryssland.

Regeringen Reinfeldt har uppenbarligen bestämt sig för att med hull och hår bejaka den ryska dominansen av Östersjön. Har man ens insett att gasledningen, om den förverkligas, kommer att ställa höga krav på kustbevakningen och därmed tarva en militär upprustning på detta område? Troligen inte.

Jag tvekar därför inte att beteckna beslutet om att avslå den röd-gröna oppositionens förslag om att stoppa gasledningen som ett svek mot svenska säkerhetsintressen, ja ännu värre: alliansens handlande är ett förräderi mot Sverige!

Jag uppmanar alliansens regeringsledamöter och riksdagsmän att läsa på om den nya ryska imperialismen i riksdagsman Mats Johanssons lättlästa och välinformerade skrift Det nya kalla kriget (Timbro Debatt 2008, 83 sidor).

untitled Mats Johansson (M).

Det länder slutligen oppositionen till heder att man haft vett att vilja stoppa den trojanska häst som den planerade gasledningen innebär.