Dödssiffrorna skenar i Angola: över 1000 tros mördade av angolansk polis

 Angolas nationalpolis tros ha mördat över 1000 personer i Light of the World-rörelsen.

http://www.angolanewsnetwork.com/news/2015/4/28/death-toll-of-angolan-police-rampage-rises-to-more-than-1000.html

Jag skrev den 25 april på min blogg att troligen flera hundra angolaner massakrerats av den brutala Angola National Police i Huambo, Bie och Benguela.

Morden skall ha skett i samband med polisens angrepp mot den kristna sekten Seventh-day Light of the World, som är en utbrytargrupp ur Sjundedagsadventisterna. Sektens ledare, José Kalupeteka, greps, fördes bort och sattes i polisförvar på okänd ort.

Poliskällor uppgav att nio polismän och 13 civila dödats, men politiska oppositionskällor och människorättsgrupper befarade mångfaldigt högre dödstal. Det största oppositionspartiet UNITAs talesman, Alcides Sakala, krävde i ett offentligt uttalande att en opartisk utredning om antalet dödsoffer måste göras.

 UNITAs Raúl Danda avslöjar att antalet dödsoffer i Angola är avsevärt högre än vad som tidigare påståtts.

Nya uppgifter som presenterades av nyhetsbyrån Angola News Network den 28 april – se länken överst – tyder på att det verkliga antalet dödsoffer är avsevärt flera än vad som tidigare omtalats.

UNITAs gruppledare i det angolanska parlamentet i Luanda, Raúl Danda, citeras på följande sätt i ett uttalande:

Den information vi har…pekar på att 1080 civila har dödats. Män, kvinnor och barn har dödats.

Det har tidigare varit känt att pastor José Kalupeteka gripits i samband med tillslaget mot Light of the World-kyrkan, som av MPLA-myndigheterna ses som ett allvarligt hot mot den skakiga samhällsordningen i detta av inbördeskrig, myndighetsmissbruk, grov brottslighet och ofattbar korruption plågade land. Enligt Kalupetekas advokat, David Mendes, hålls sektledaren isolerad på okänd plats och förvägras rätten att träffa sin advokat.

Om uppgifterna att 1080 personer dödats i tillslaget mot Light of the Worlds-sekten stämmer, innebär det att drygt en tredjedel av rörelsens cirka 3000 medlemmar dödats av den angolanska polisen. Uppgifterna om massakrerna mot religiöst troende i Angola är skakande men knappast sensationella. Angolas MPLA-regim har tidigare visat att den är beredd att tillgripa vilka metoder som helst i syfte att säkra regeringsmakten och alla förmåner denna innebär.

 Min artikel om blodbadet i Angola i samband med valen hösten 1992.

När fria val skulle hållas i landet den 23-30 september 1992 efter 17 års uppslitande inbördeskrig förvandlade MPLA detta till en blodig slakt på främst UNITA-sympatisörer. Detta skedde sedan regimen anklagats för valfusk av såväl inhemsk opposition som utländska observatörer. Jag rapporterade om saken i tidningen Morgonposten den 13 november 1992.

Oppositionen krävde en andra valomgång mellan den sittande presidenten José Eduardo dos Santos, som vunnit den första valomgången, och UNITAs andreplacerade kandidat Jonas Savimbi, eftersom segraren inte nått upp till nödvändiga 50 procent av rösterna för att utropas till president direkt. MPLA-regimen svarade med brutala attacker mot UNITAs partikadrer och anhängare, och en lång rad prominenta UNITA-operatörer mördades.

Till offren hörde UNITAs andreman Jeremias Chitunda och general Elias Salupeto Pena, vilka jag hade träffat några år tidigare, dels i Angola, dels i Sverige. Resultatet av MPLAs våldsutveckling blev att inbördeskriget, som startade 1975 direkt efter Portugals avkolonisering, fortsatte i ytterligare tio år då UNITA-ledaren Jonas Savimbi dödades i ett bakhåll vilket ledde till att UNITA lade ner vapnen.

 UNITAs president Jonas Savimbi tillsammans med USAs president Ronald Reagan i Vita huset på 1980-talet.

De nyligen inträffade massmorden tyder på att MPLA-styret i Angola är hyperkänsligt för allt som kan uppfattas som störningar beträffande den bräckliga samhällsfred som råder i landet, där det finns ett utbrett och pyrande missnöje med dos Santos-regimens cyniska maktmissbruk och korruption. Att de värsta övergreppen skett i oppositionsfästet Huambo är heller ingen tillfällighet.

Rock Against Communism!

Jag fick nyss av min mejlkontakt Edwin Pierson i USA reda på att de gamla metallhjältarna Scorpions från Tyskland lägger av efter sin kommande världsturné. Kanske vill de rädda något av den hörsel de eventuellt alltjämt har kvar, vad vet jag…

Här ett utdrag från Edwins utmärkta sajt ”God and Gulags”, som jag samtidigt passar på att göra lite reklam för:

http://godandgulags.blogspot.com/2010/01/scorpions-calling-it-quits.html

Scorpions ”Winds of Change” handlar om murens och kommunismens fall kring decennieskiftet 1980/90:

http://www.youtube.com/watch?v=n4RjJKxsamQ

Det hände verkligen mycket under denna tidsperiod. Något som väl också kan illustreras med vårt eget svenska Europes ”The Final Cunt…förlåt, Countdown”:

http://www.youtube.com/watch?v=7_IKcMl_a9A

Såg förresten den senaste upplagan av Rolf Magnus Joakim Larsson och grabbarna på ”Live från Abbey Road” på TV här om kvällen. De är tydligen still going strong.

 Rolf Magnus Joakim alias Joey Tempest.

(Förlåt den usla ordvitsen ovan, men jag kunde inte låta bli…).

Slutligen måste det naturligtvis konstateras, att kommunismen alltjämt lever kvar i länder såsom Nordkorea, Kommunistkina, Kuba, Vitryssland, Laos, Angola…

Det behövs mer Rock Against Communism!

Tortyr och övergrepp i Cabinda

I Cabinda, en exklav i södra Afrika som officiellt tillhör Angola, pågår sedan 1975 en konflikt mellan den angolanska MPLA-regimen och krafter som verkar för Cabindas självständighet. Båda sidor har genom åren tillgripit våldsmetoder. Cabindas självständighetsrörelse, Liberation Front of the Enclave of Cabinda (FLEC), bedrev fram till 2006 en omfattande väpnad kamp, men det året ingicks ett fredsavtal mellan den kommunistiska regimen och en fraktion av FLEC som skulle sätta punkt för fientligheterna.

 MPLA-styrkorna anklagas för tortyr och övergrepp i Cabinda.

Delar av FLEC som inte accepterade det ingångna avtalet har emellertid fortsatt den väpnade kampen i form av attacker mot regeringsstyrkor och utländska arbetare, och MPLA-styrkorna har svarat med tortyr, övergrepp och riggade rättegångar i syfte att krossa självständighetssträvandena. I mars i år publicerade människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en 27-sidig rapport som skarpt fördömde den angolanska regimens våldsmetoder och brott mot de mänskliga rättigheterna.

I juni 2009 citerades Georgette Gagnon, director för HRW i Afrika, på följande sätt i en intervju från Johannesburg i Sydafrika: ”The Angolan Armed Forces are committing serious human rights violations in Cabinda. Angola´s security concerns do not justify torturing people or denying them their most basic rights.” 

I rapporten ”They Put Me in the Hole”: Military Detention, Torture, and Lack of Due Process in Cabinda kräver HRW att den angolanska regimen omedelbart skall upphöra med olaglig internering och tortyr av människor som misstänks för gerillaaktiviteter i exklaven Cabinda, som genom sina rikliga oljetillgångar är av central betydelse för den angolanska ekonomin.

Human Rights Watch visar i rapporten på ett oroande mönster i de brott mot de mänskliga rättigheterna, som regelmässigt utförs av Angolas väpnade styrkor och säkerhetsrelaterade organ. Det uppskattas att mellan september 2007 och mars 2009 minst 38 personer greps på godtyckliga grunder, anklagade för brott mot statens säkerhetslagar. De flesta av dessa hölls inspärrade lång tid i militärt förvar utan att kunna nås, och utsattes därvid för tortyr och annan typ av grym eller inhuman behandling. Dessutom nekades de en laglig rättsprocess.

HRW-rapporten bygger på 20 intervjuer med interner i det civila fängelset vid Yabi i Cabinda; källmaterialet har därtill utgjorts av domstolshandlingar och annat. Intervjuerna visade att många av de fängslade utgörs av bybor från det inre av Cabinda, som greps i samband med militära räder vilka följde på attacker som tillskrevs den separatistiska FLEC-gerillan. De fängslade personerna kunde ge många exempel på grym behandling. Ett exempel: ”They took me – tied up – to the military garrison of Caio and put me in a hole full of water. I stayed there for 19 days. (…) I insisted I was innocent.”

En annan intervjuad intern berättar: ”The military beat me, squeezed my testicles and my tongue with a pincer, telling me to ‘say the truth’. I cried in pain.”

 Fallet Fernando Lelo har tagits upp av såväl Human Rights Watch som Amnesty International.

De domstolshandlingar som granskats visar att ”bekännelser” framtvingade under tortyr regelmässigt används som bevis under de rättsliga förhandlingarna, och att de åtalades försvarsadvokater nekas tillgång till den form av ”bevisning” som finns. HRW-rapporten ger vidare ingående information om det uppmärksammade fallet Fernando Lelo, en före detta korrespondent för Voice of America som i en riggad rättegång dömdes till tolv års fängelse för brottslighet förknippad med de nationella säkerhetslagarna i september 2008.

Det finns visserligen svaga tecken på att rättsläget i Cabinda förbättrats något – i maj i år frikände en domare, i brist på bevis, fyra åtalade som ställts inför rätta i en civil domstol. Rutinmässiga övergrepp och tortyr är dock alltjämt alltför vanliga och måste fördömas av världsamfundet.

Saken kompliceras emellertid av den pågående väpnade gerillakampen, och en FLEC-gruppering har hotat med att trappa upp de väpnade attackerna i samband med ett stort idrottsevenemang – Africa Cup of Nations – 2010.

Det är för övrigt inte bara i Cabinda som MPLA-regimen ägnar sig åt brutala handlingar. Samma dag som detta skrivs publiceras i svensk press en artikel från TT-AFP, som berättar om hur polisen med hjälp av schaktmaskiner demolerat tusentals hem i Angolas huvudstad Luanda i syfte att bereda plats för andelslägenheter och shoppingcenter. Enligt den icke-statlliga organisationen SOS-habitat har 15 000 personer i Luanda blivit hemlösa.

Cabinda: Afrikas glömda hörn

Cabinda räknas sedan Alvoravtalet den 4 februari 1975, som ingicks mellan Portugal och de angolanska självständighetsrörelserna, som en angolansk provins. Avtalet har emellertid alltid betraktats som ogiltigt och därför icke bindande av samtliga cabindanska politiska rörelser. Konflikten mellan Angola och Cabinda har nu således pågått i 35 år men är föga känd utanför Afrika. Därför kan man på goda grunder kalla Cabinda för Afrikas glömda hörn.

Cabindas flagga.

En snabb blick på kartan räcker för att man skall inse dilemmat Angola-Cabinda. Cabinda är nämligen beläget nordväst om Angola och avskiljs från det senare landet av Kongo-Kinshasa. Exklaven gränsar i norr till Kongo-Brazzaville och i väster till Atlanten. Om man söker efter befolkningsstorlek varierar den rätt kraftigt från källa till källa, mellan drygt 219 000 och omkring 600 000 (sistnämnda uppgift står FLEC-gerillan för). Kanske ligger den rätta siffran någonstans däremellan.

Efter Alvoravtalet i februari, då självständighetsrörelsen FLEC (på engelska uttytt Front for Liberation of the State of Cabinda) behärskade större delen av Cabindas territorium, utropades en provisorisk regering ledd av Henriques Tiago. Den 1 augusti samma år proklamerade Cabinda självständighet från Portugal och valde Luiz Branque Franque till sin förste president. Sedan Angolas självständighet utropats en 11 november 1975 invaderades dock Cabinda av angolanska och kubanska kommuniststyrkor, vilka avsatte den cabindanska regeringen och inlemmade Cabinda i Angola.

Befrielserörelsen FLEC fortsatte att kämpa, denna gång inte mot de forna portugisiska kolonisatörerna utan mot de nya herrarna – men utan större framgång. Rörelsen är också splittrad i flera fraktioner med olika syn på användandet av våld som vapen i självständighetskampen. 1997 nådde emellertid Cabinda en betydelsefull plattform i sin fortsatta kamp, då man blev medlem i Organisationen för orepresenterade nationer och folkgrupper, en demokratisk organisation bestående av olika minoriteter och ursprungsbefolkningar samt territorier med visst självstyre.

Sedan MPLA-styrkor skjutit befrielserörelsen UNITAs ledare Jonas Savimbi till döds i ett bakhåll 2002, och den väpnade konflikten i Angola därmed i praktiken kommit till vägs ände, fick MPLA-regimen möjlighet att avsätta ökade militära resurser för Cabinda. En FN-kommission för mänskliga rättigheter som besökt Cabinda rapporterade 2003, att MPLA-styrkorna begått talrika och svåra övergrepp mot civilbefolkningen i exklaven. Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch fortsätter dessa övergrepp. Regeringsstyrkorna har sedan slutet av 2005 ständigt förstärkt sina militära positioner över hela det ockuperade Cabindas territorium.

I februari 2006 genomförde MPLA-militären en brutal massaker på oskyddade civila som deltog i manifestationen Marcha pela Paz, en fredsdemonstration i samband med 121-årsfirandet av Simulanbuco-fördraget mellan Cabinda och Portugal från 1885, som placerade Cabinda under den portugisiska kronans beskydd medan de europeiska stormakterna var sysselsatta med att dela upp den afrikanska kontinenten mellan sig. Länken nedan visar några av de fruktansvärda följderna av MPLA-styrkornas framfart.

http://ibinda.com/imagens-choque/imagens.htm

Cabindas frihetskämpar betraktar nämnda avtal som en legal bas för Cabindas fulla självständighet utan angolanskt inflytande. Under den portugisiska kolonialtiden, som fick ett abrupt slut genom vänsterrevolutionen 1974, styrde Lissabon Angola som en provins och Cabinda som ett protektorat. De båda territorierna var alltså två distinkt åtskilda enheter, vilket också med önskvärd tydlighet framgår av kartans realiteter.

– Cabinda har aldrig varit en del av Angola, säger doktor Luis M. Antunes, tidigare UNITAs representant i Skandinavien, när jag frågar honom om situationen i Cabinda. Det var MPLA som med hjälp av kommunisterna i Portugal förde in Cabinda i Angola.

Hur ser då UNITA, numera ett politiskt parti vars positioner dock hotats genom de av MPLA genomförda angolanska fuskvalen i september 2008, på Cabindas möjligheter till självständighet från Angola?

– Folkomröstning gäller för Cabinda, svarar Luis M. Antunes. Jag tror personligen att en sådan folkomröstning skulle ge självständighetsivrarna en majoritet. Situationen för de mänskliga rättigheterna är allvarlig i Cabinda, men den är heller inte bättre för Angola. De som demonstrerar för ökade fri- och rättigheter slås brutalt ner. Och det internationella samfundet törs inte säga ett ord med tanke på affärsförbindelserna med regimen i Luanda.

UNITA och dess ledare, Isaias Samakuva, vill ha en folkomröstning om Cabindas självständighet.

Antunes framhåller vidare att befolkningen i Cabinda till övervägande delen är romersk-katolsk och att prästerskapet som helhet ställer sig bakom självständighetssträvandena.

Efter fredsförhandlingar mellan Angola och FLEC-gerillan i Republiken Kongo i juli 2006, förklarade  FLEC-företrädaren Antonio Bento Bembe att man var redo att underteckna ett avtal om vapenvila med Angola i utbyte mot löften om någon form av autonomi. Den militanta fraktionen FLEC-FAL förnekade emellertid att Bembe hade något förhandlingsmandat gentemot Angola och att man inte ger upp den väpnade motståndskampen.

Det är inte speciellt svårt att förstå varför Angolas korrupta MPLA-regim, som styrts i 30 år av José Eduardo Dos Santos (se mitt tidigare blogginlägg ”MPLA kör Angola i botten” från den 4 februari), klamrar sig fast vid Cabinda med näbbar och klor. 90 procent av den så kallade angolanska oljan, vilken är grundplåten i landets skakiga ekonomi, utvinns nämligen i Cabinda.

FLEC: Cabinda är inte Angola!

I Sverige skrivs det spaltkilometer i pressen när den avskyvärda eritreanska regimen utan rättegång håller den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak inspärrad sedan åtta år tillbaka. Det är förvisso utmärkt att fallet Isaak uppmärksammas. Litet märkligt förefaller det dock vara, åtminstone i mina ögon, att det inte sägs ett knyst när en genomrutten diktaturregim i en annan del av Afrika håller ett helt folk – det cabindanska – fånget på obestämd tid.

Det finns slutligen en gemensam nämnare mellan den i Eritrea fängslade Dawit Isaak och det i sydvästra Afrika fängslade cabindanska folket: Sveriges regering lär inte bry sig särskilt mycket i något av fallen.

MPLA kör Angola i botten

Med början 1984 och ungefär tio år framåt var jag ordförande i Svenska Angolagrupperna (SAG). Vi stödde befrielserörelsen UNITA i dess kamp mot det kommunistiska MPLAs diktaturregim och lyckades faktiskt rätt väl, trots blygsamma resurser, i vår strävan att få ut budskapet i media. Själv skrev jag ett otal debattartiklar i olika tidningar och tidskrifter, både i Sverige och utlandet. Det var en intressant tid i Kalla krigets avslutande fas, men tyvärr fick vi inte se våra förhoppningar infrias. MPLA klamrade sig fast vid makten med alla till buds stående medel inklusive våld och terror.

I september 1992 hölls äntligen val i Angola efter 17 års inbördeskrig. Vi som stödde UNITA och dess karismatiske ledare Jonas Savimbi – som 2002 sköts till döds i ett bakhåll i de fortgående stridigheterna – var övertygade om att UNITA skulle vinna och att UNITAs representant i Sverige och Skandinavien, doktor Luis M. Antunes, skulle bli ny angolansk ambassadör i Stockholm. Det gick nu inte så. MPLA vann en klar seger, dels beroende på att vi UNITA-anhängare hade överskattat rörelsens styrka, dels beroende på MPLAs blatanta valfusk. UNITA protesterade mot detta med påföljd att MPLA-juntan grep till vapen och massakrerade tusentals UNITA-anhängare och därmed inledde ett nytt inbördeskrig. Bland de högt uppsatta UNITA-medlemmar som mördades var vicepresident Jeremias Chitunda och general Elias Salupeto Pena. Jag hade träffat Chitunda vid mitt Angola-besök 1988 och Pena hemma i min bostad i Södertälje, där jag intervjuade honom för tidskriften Svensk Linjes räkning.

Efter valen 1992 följde fortsatta strider, och ett tag såg det ut som om UNITA på nytt skulle kunna bygga upp en styrkeposition och i bästa fall komma till regeringsmakten. Så blev det nu inte, utan MPLA förblev vid maktens köttgrytor utan några demokratiska val i ögnasikte. Efter massiva internationella påtryckningar, där bland andra privatpersonen Gustaf Silfverstolpe i Ystad med sina strategiska kontakter inom det internationella samfundet spelade en icke obetydlig roll, kände sig MPLA-regimen slutligen tvingad att hålla val för första gången på 16 år i september 2008.

Rutinerade Angola-observatörer – dit jag själv räknar mig – insåg emellertid tidigt vad som komma skulle. MPLA, alltjämt ett i grunden marxist-leninistiskt parti, inledde tidigt en kampanj i syfte att demonisera landets opposition, enkannerligen UNITA som numera leds av Isaias Samakuva. Det stod helt klart att det statsbärande partiet fruktade oppositionen, särskilt i beaktande av oppositionens framgångar i vårens val i Zimbabwe där Morgan Tsvangirai framstod som en allvarlig medtävlare till den galne geronten Mugabe om presidentämbetet. Således utformade det angolanska regeringsorganet SINFO en plan för hur oppositionen bäst skulle kunna smutskastas.

Enligt MPLAs handlingsplan skulle MPLAs propagandastrateger i samverkan med statliga media ”starta en omedelbar  propagandavåg mot UNITA och dess ledare.” UNITA-ledarna Isaias Samakuva, Abel Chivukuvuku, Alcides Sakala samt Carlos Morgado pekades särskilt ut; de skulle skandaliseras genom fabricerade nyhetsrapporter omfattande bland annat utländska bankkonton, kontakter med utländska säkerhetstjänster, illegal diamanthandel samt barn- och hustrumisshandel. Därjämte skulle övervakningen av UNITA-ledarna intensifieras med bland annat buggning och avlyssning.

Angolas korrupte diktator Dos Santos.

Det valresultat som slutligen offentliggjordes blev mot denna bakgrund helt logiskt: MPLA fick 82 procent av rösterna och kunde därmed besätta 181 av de 220 platserna i landets parlament. Genom att man på så sätt fick absolut majoritet blev det möjligt för regeringspartiet att skriva om konstitutionen efter gottfinnande och förlänga president José Eduardo dos Santos – vid makten sedan 1979 – mandat på obestämd tid framöver. UNITA fick endast elva procent av rösterna och minskade från 70 till 16 platser i nationalförsamlingen. Övriga partier fick dela på de resterande sju procenten.

När jag kontaktade Luis M. Antunes i dennes nuvarande hem i Lissabon sa han: ”MPLA är alltid MPLA. Med de ekonomiska resurser man har till sitt förfogande kan man köpa över vem som helst och göra vad man vill.” Antunes informerade mig vidare om att UNITA bjudit in 50 utländska valobservatörer, men att dessa nekades komma in i landet. MPLA hade vidare utestängt ett stort antal potentiellt MPLA-kritiska mediarepresentanter från utlandet, bland annat från den gamla kolonialmakten Portugal.

En internationellt välkänd forskare som kritiserade de av MPLA riggade valen i september förra året var Lara Pawson vid the Wits Institute of Social and Economic Research vid University of Witswatersrand i Sydafrika. Hon skrev bland annat följande: ”De (MPLA) har försett världen med ett skolexempel på hur man håller synbarligen demokratiska val, utplånar oppositionen och går tillbaka till en enpartistat – och fortfarande vinner det tysta godkännandet från väst, bland andra.”

Det angolanska fuskvalets store segerherre var president Dos Santos, som nu bland annat såg till att lirka in nära anförvanter i regeringsadministrationen. Hustrun Anna Paula Dos Santos och dennas dotter, Welwitchia (!) Dos Santos Pego, valdes exempelvis in i parlamentet. Uppräkningen av MPLAs maffiametoder skulle kunna fortsätta länge än, men det tänker jag bespara läsarna. Några exempel kan dock vara på sin plats. Av den nationella valkommisionens elva medlemmar hade åtta handplockats av president Dos Santos. Även andra valorgan dominerades av regeringspartiet. De penningsummor partierna fick till sitt förfogande av staten är ännu mer avslöjande. 14 oppositionspartier fick dela på motsvarande 17 miljoner US dollar för att bedriva valkampanjer. Pengarna delades ut tre dagar efter kampanjens officiella startdatum. Detta att jämföra med de 300 miljoner dollar MPLA spenderade – innan kampanjen startat!

Valet i Angola undgick inte internationell kritik. Den franska nyhetsbyrån AFP rapporterade sålunda att en EU-delegation konstaterat att valen saknade ”genomskinlighet” (transparency). Delegationsledaren, den italienska vicepresidenten i Europaparlamentet, Luisa Morgantini, citerades i ett uttalande: ”Det fanns en brist på genomskinlighet i tabelluppställningen av valets resultat.” Det förekom vidare en rad andra anmärkningar mot valprocessen, liksom av den oerhört snedvridna medierapporteringen i Angola.

Allt detta skedde i ett land där den förväntade livslängden ligger runt 40 år och 25 procent av alla barn inte överlever femårsdagen. Två tredjedelar av befolkningen lever under fattigdomsstecket. Detta trots att Angola är ett av Afrikas mest råvarurika länder samt kontinentens största oljeproducent.

Mitt huvudbudskap är att MPLAs Angola är en korrupt och ineffektiv diktatur och att partiet är i full färd med att köra landet ännu mer i botten än tidigare, vilket i sig skulle vara en prestation. Det är ingen tillfällighet att SVTs text-TV i går rapporterade om ett stort antal rabiesfall i huvudstaden Luanda, där 50 barn så långt hade dött i den fruktade sjukdomen (dödstalet lär stiga). Rabiesutbrottet uppges ha sitt ursprung i det stora antalet lösspringande hundar. Det skulle förvåna om president Dos Santos bryr sig det bittersta om detta. Han och andra MPLA-toppar är främst intresserade av att berika sig själva och sina familjer.

I Sverige har det varit så gott som fullständigt tyst om den agolanska katastrofen. Om utrikesminister Carl Bildt, alltid snar att fördöma Israel, har sagt något i ämnet så känner i alla fall inte jag till det. Möjligen i form av en bisats i Bildt-bloggen ”Alla dessa dagar”, men också det är tveksamt. Och i näringlivsbilagan i den eljest läsvärda tidningen Världen idag, har Siewert Öholm i två intervjuartiklar om en angolansk-svensk affärsman påstått att Angola ”anses ha en stabil demokrati.” Vilka som anser att Angola är en stabil demokrati uppger försiktigtvis inte redaktör Öholm. I alla fall kan det inte vara speciellt många…

Det vore välgörande om Siewert Öholm höjde blicken från kartbokens Mellanöstern-sidor nästa gång han till äventyrs skriver något utrikespolitiskt som inte handlar om Israel.

Saken är väl helt enkelt den, att intresset för vad som händer på den afrikanska kontinenten är minimalt på våra breddgrader. Här kan massmord och massakrer, som i Rwanda och Sudan, fortgå utan att många ögonbryn höjs i det så kallade civiliserade Europa. Annat är det i USA. Här har den så sönderkritiserade Bush-administrationen i tysthet gjort en betydande insats för att lindra nöden i Afrika. Efter 2001 fyrfaldigade exempelvis Bush biståndet till Afrika och satsade icke minst oerhörda summor på AIDS-bekämpning. Och USA har under George W. Bushs presidenttid tillhört de få länder som tagit större notis om den pågående mänskliga katastrofen i Sudan, där man skarpt kritiserat den omänskliga islamiska regimen och genomfört omfattande hjälpinsatser. USA har också aktivt medlat i konflikter i krigshärjade länder av typ Kongo, Sierra Leone, Burundi, Liberia och norra Uganda.

Det var med andra ord inte särskilt märkligt att president Bush blev mäkta beundrad och bejublad under sin Afrika-resa i fjol!