Som bekant är Israel ett rött skynke för den absoluta vänstermajoriteten i vårt land. Man vågar knappt tänka på vilket slags Mellanöstern-politik en regering bestående av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister skulle föra.
Allting som Israel gör betraktas som uttryck för exempelvis ”sionism” eller ”apartheid”. I vänsterns ögon har Israel ingen som helst rätt att försvara sitt territorium, det som tillföll det judiska folket genom FN-beslut 1947; samtidigt fick araberna lika mycket land till sitt förfogande i det gamla brittiska mandatet Palestina. Vi vet hur det gick: Israel accepterade FN:s delningsplan för Palestina, under det att arabvärlden inte gjorde det utan tvärtom med vapenmakt sökte lägga beslag på hela området 1948, 1967 och 1973.
David Ben-Gurion läser upp Israels självständighetsdeklaration den 15 maj 1948. I bakgrunden ett porträtt av den moderna sionismens grundare, Theodor Herzl.
Det har funnits tillfällen då vänstern faktiskt sympatiserat med Israel. Sovjetunionen var en av de första staterna som erkände staten Israel vid dess bildande 1948. Och i alla fall under 1960-talet fanns många vänstersympatiserande ungdomar som kände starkt för Israel, kanske främst beroende på dess socialistiska inslag i form av kibbutzlivet. Många var de idealistiska ungdomar från Sverige som via SVEKIV (Svenska kibbutzvänner) gjorde den korta flygresan till det heliga landet för att hjälpa till att bygga den israeliska varianten av socialism. I det Kalla krigets hägn dröjde det vidare inte länge innan sovjeterna vände sig bort från Israel och tog ställning för arabvärlden.
I takt med att kibbutzidén flagnat i Israel så har också den svenska vänsterns sympatier för staten Israel och judenheten bleknat bort. Israel anklagas, möjligen i förening med USA, för i stort sett allting ont i världen. En rad bloggar spinner dagligen på detta tema, varav Per-Inge Flüchts jinge.se – som jag tidigare skrivit om – väl är den mest (ö) kända. Här tänkte jag ge ett annat exempel i form av ”Kommunisternas blogg – kamp för fred och socialism” (kommunisterna har ju aldrig varit särskilt bra på det här med frihet) som drivs av ett gäng medlemmar i Sveriges kommunistiska parti (SKP). Bloggen startade i januari 2007 och har Astrid Boman som flitigaste skribent. Se länk:
http://www.skp.se/blogg/2009/06/22/varfor-sprids-sa-mycket-sionistpropaganda/
Astrid Boman är alltså en uttalad kommunistisk skribent med sin bas i Boden. Den som läst hennes inlägg i till exempel Blaskan, Läsarnas fria tidning och nu Kommunisternas blogg vet att hennes engagemang närmast är en schablonbild av de ting den svenska vänstern bekänt sig till sedan 1960-talets dagar: USA- och Israel-hat, avsky för allt som med litet god vilja kan fås att betecknas som ”höger”, robotaktigt stöd för allt ”vänster” inklusive raden av kommunistdiktaturer i såväl nutid som förfluten tid, stöd för ”samhällets utslagna” med mera. Sitt engagemang i den senare frågan förklarar Boman med sin yrkeserfarenhet av arbete bland handikappade människor.
Bomans blogginlägg den 3 juli har rubriceringen ”Sionism och nazism går hand i hand”. Boman frågar sig bland annat: ”Varför är intresset så ringa för att få bort apartheidstaten Israel?” I en tidigare blogg av den 22 juni, kallad ”Varför sprids så mycket sionistpropaganda?”, kritiserar Astrid Boman mig och tidskriften Contra för att sprida denna typ av propaganda och för att ha samröre med Forum för levande historia, som uppenbarligen icke faller kommunisten Boman särskilt väl i smaken.
Det är väl bara att tacka för berömmet!
Astrid Boman anklagar Forum för levande historia för att ägna otillbörligt stor uppmärksamhet åt den judiska Förintelsen. Hon anför: ”Siffran för de dödade ligger på omkring 15 till 16 miljoner. Judarnas dödstal är omkring sex miljoner. Varför var judarnas död värre?” (…) Jag förringar inte judarnas öde men varför denna fokusering på deras död och varför nu?”
Jag tror jag kan hjälpa Boman litet på traven här. Saken är ju den att, även om Hitler och nationalsocialisterna förföljde och avlivade andra grupperingar såsom zigenare (romer och andra zigenska grupper), ryssar, polacker, homosexuella, förståndshandikappade och Jehovas vittnen, så intog judenheten en alldeles särskild plats inom den nationalsocialistiska ideologin. Juden var för Hitler och nazisterna inkarnationen och personifikationen av allt ont som tänkas kunde.
Därför var det uteslutande judarnas öde som avhandlades vid den beryktade och av Reinhard Heydrich ledda konferensen i Wannsee i januari 1942. Närvarande nazistiska koryféer diskuterade alltså inte hur man snabbast och effektivast skulle förinta ryssar, zigenare och homosexuella. Utan det var judarna som skulle förintas. Andra grupper hängde med liksom av bara farten.
Har du förstått, Astrid?
Jag kan heller inte se något konstigt i att judarnas öde under Förintelsen röner uppmärksamhet, oavsett om detta skett i förfluten tid eller i dag. Men eftersom antisemitismen för närvarande upplever ett uppsving över hela världen, också i vårt land, kan det finnas särskilt stor anledning att belysa detta ämne just nu. I själva verket utgör Astrid Bomans resonemang ännu en variant på det utslitna temat ”Jag har inget emot judar, men…” , där ”judar” skulle kunna bytas ut mot valfri, oönskad grupp. Till exempel ”Jag har inget emot negrer, men…”. Eller det klassiska exemplet i samma genre, ofta anfört av vänsterdebattörer: ”Jag har inget emot invandrare, men…”.
För att gå rakt på sak. Det sätt att argumentera som präglar Boman, Flücht, Ahmed Rami, Per Gahrton med flera så kallade antisionister visar att det är antisemiter som är i farten. Och det förefaller som om antisemitismen i fråga alltmer tappar masken – det hjälper inte hur ofta man förklarar att man är ”antisionister”, den antisemitiska skitlukten är allt svårare att dölja. Frågan är för övrigt varför det skulle vara mera moraliskt högstående att vara ”antisionist” än ”antisemit”. Sionism är ju ingenting annat än det judiska strävandet att få och bevara ett eget nationalhem.
Den som med pukor och trumpeter förklarar sig vara antisionist säger därför i realiteten att det judiska folket inte är berättigat till ett eget land. Detta måste vara antisemitism så det sjunger om det!
Det är minst av allt en tillfällighet att vänstern – naturligtvis tillsammans med nationalsocialister och extremnationalister såsom Folkfronten och Nationaldemokraterna – av i dag präglas av såväl antisionism som antsemitism, två begrepp som enligt min mening faktiskt är omöjliga att särskilja. Den som är antisionist är därför per definition också antisemit. Och tvärtom. Det är också ett faktum att den förste som myntade begreppet ”antisemitism” var en vänsterman, nämligen den tyske socialisten Wilhelm Marr (1826-1904).
Wilhelm Marr – socialisten som blev antisemitismens fader.
Wilhelm Marr uppges av Wikipedia ha varit den förste som på tyskt språkområde propagerat för anarkismen. Marr var bara en av många tyska socialister med ett judefientligt åskådningssätt, men han har blivit herostratiskt ryktbar därför att han präglade begreppet ”antisemitism” i betydelsen av aktivt motstånd mot judenheten. Marr var, i likhet med exempelvis Karl Marx, ateist och vänsterhegelian; liksom Marx beundrade han även den materialistiske filosofen Ludwig Feuerbach. Efter den misslyckade revolutionen 1848 lämnade Marr Tyskland och levde därefter under sju år i Centralamerika.
Efter hemkomsten till födelsestaden Hamburg på 1850-talet behöll Wilhelm Marr sin socialistiska övertygelse, men han hade nu lagt till ett element i sin ideologiska åskådning – han var nu rasmässigt medveten med ett utpräglat anti-judiskt synsätt. Detta berodde troligen på tre orsaker: dels hade Marr i Centralamerika tyckt sig märka, att ett samhälle med människor från många olika etniska grupperingar fungerade dåligt; dels hade Marr varit gift tre gånger, varav två av de misslyckade äktenskapen hade ingåtts med judiska kvinnor; dels ansåg Marr att han blivit av med jobbet som journalist på grund av judiska ränker.
Hemkommen till Tyskland grundade Wilhelm Marr den så kallade Antisemitenliga. 1862 gav han ut boken ”Judenspiegel” och 1879 ”Vom jüdischen Kriegsschauplatz”. Marr tog för vana att skicka sina skrifter till Richard Wagner, som vid denna tid inte bara var välkänd i egenskap av komponist utan även som antisemitisk och tysknationalistisk filosof av det revolutionära slaget. Marrs mest uppmärksammade bok var emellertid ”Der Sieg der Judentum”, publicerad i Bern 1879, som hävdade en pessimistisk syn på den germanska kampen mot judenheten och fick en stor publik.
En annan tysk-socialistisk skriftställare, Eugen Dühring, menade att den tyska nationens kamp mot judenheten var en kamp på liv och död. Liksom Marx såg Dühring judefrågan i ett socialpolitiskt perspektiv och gjorde i likhet med många andra både förr och senare gällande, att det var i första hand ”judarna” som kontrollerade det så kallade kapitalet.
En klassisk nidteckning som skall illustrera ”judarnas” grepp över jorden.
Marx, Marrs, Dührings och många andra tyska socialisters negativa syn på judenheten absorberades under 1900-talets första hälft så småningom i den strömflod av extremnationalistiskt judehat som ledde fram till Hitlers och nationalsocialismens maktövertagande 1933 och, i tidernas fullbordan, till Förintelsen.
Det finns många orsaker till den antisemitism – begreppet som sådant kan teoretiskt sett inbegripa andra semtiska folk men har aldrig använts annat än i betydelsen motstånd eller hat mot judar – som i dessa dagar likt en cancersvulst sprider sig i Sverige och på andra håll i världen. På våra breddgrader är naturligtvis den betydande tillströmningen av muslimska invandrare en viktig faktor. Här skulle jag vilja framhålla det faktum, att det judiska folket genom historien visat sig vara ett ytterst kapabelt, intelligent och kreativt folk. Det kryllar exempelvis av judiska nobelpristagare, och bland kompositörer, musiker, författare, vetenskapsmän med mera finns regelmässigt ett stort judiskt inslag. När det sedan gällde att kämpa för, bygga upp och försvara staten Israel visade judarna sedan en närmast otrolig kapacitet.
Jag är övertygad om att det är dessa talanger och denna kapacitet som är den måhända tyngsta anledningen till det hat och den avund som drabbat judarna under historiens lopp. Då är det lättare – för vänstern och andra – att tycka synd om och sympatisera med mindre kapabla folk, som i stället för att kavla upp ärmarna och i sitt anletes svett jobba för sin sak haft en tendens att lägga skulden på alla andra för sin otillfredsställande situation.
Astrid Boman och andra med hennes inställning kommer säkerligen att ta detta inlägg som ytterligare ett exempel på hur ”all kritik av Israel, sionismen och judarna avfärdas som antisemitism.” Så är det naturligtvis inte. Det kan förvisso finnas godtagbara skäl för att kritisera den israeliska regeringens politik.
Däremot, menar jag, kan det sannolikt sättas likhetstecken mellan ”antisionism” och ”antisemitism”.
Tommy Hanssons Blogg 