Wiesenthal Centers antisemit-lista – Iran, BBC och Ben & Jerry´s

Amerikansk och israelisk flagga bränns i Teheran 2018.

Simon Wiesenthal Center i Los Angeles har som vanligt i slutet av året publicerat en lista över världens, som centret ser det, mest prominenta antisemiter. https://www.wiesenthal.com/about/news/simon-wiesenthal-center-top-ten-2021.html

Sverige har representerats fyra gånger från och med 2014. 2014 placerades riksdagens andre vice talman, Björn Söder (SD), på sjätte plats på listan. 2016 var det dags för utrikesminister Margit Wallström (S) att belägga åttondeplatsen. 2018 var turen kommen till Karolinska universitetssjukhuset (nionde). 2019 återfanns Sverige jämte Danmark på en niondeplats under beteckningen Skandinavien.

Det måste anses särskilt allvarligt att Sveriges utrikesminister, vår främsta röst i internationella sammanhang, hamnar på en skammens lista av den här kalibern.

”Äran” kom Wallström till del sedan hon i en debatt i riksdagen betecknat Israels oskadliggörande av terrorister som ”utomrättsliga avrättningar”. Wallström förklarades därtill som den enda av EUs 28 utrikesministrar persona non grata i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/12/30/wallstrom-en-av-arets-mest-prominenta-antisemiter/

Wiesenthal-listans upplaga för 2021 har följande utseende:

1. Iran.
Islamiska republiken Iran toppar, inte särskilt överraskande, listan. Ledande iranska militärer och politiker förefaller aldrig tröttna på att förkunna den judiska staten Israels och sionismens snara undergång via iranska ansträngningar i form av bomber, granater och missiler.

2. Hamas.
Den jihadistiska terrorrörelsen Hamas, vilken sedan 2005 styr och ställer i Gaza, ägnar sig regelbundet åt raketbeskjutning av civila områden i Israel. Rörelsens anhängare i utlandet ägnar sig lika regelbundet ät extrem retorik. Ett gäng Hamas-anhängare skanderade i Londons judiska kvarter ”Fuck the Jews and rape their daughters.”

3. BBC.
Den statliga brittiska nyhetskanalen BBCs reporter Tala Halawa har gjort sig beryktad genom att twittra: ”Hitler was right…Zionists can´t get enough of our blood.” I samma medium har hon även påstått att Israel är mer nazistiskt än Hitler. I en rapport från BBC påstods det vidare att orsaken till att en grupp muslimer angripit en buss med judar var att det i bussen yttrats nedsättande omdömen om araber. Vid en kontroll visade det sig att så inte alls varit fallet – överfallet hade skett helt oprovocerat.

Tala Halawa, BBC: ”Israel är mer nazistiskt än Hitler.”

4. Covid-överdrifter.
I opinionsbildningen mot så kallade vaccinationspass har det förekommit paralleller till den nazityska Förintelsen av sex miljoner judar. Sådana här pass, eller andra åtgärder i syfte att särskilja vaccinerade från ovaccinerade, har i propagandan jämförts med den gula Davids-stjärna som judar i Tredje riket tvingades bära. Detta är i hög grad att relativisera den i världshistorien unika Förintelsen.

5. Jewish Voices for Peace.
Enligt Wiesenthal-centret är vänsterinriktade judiska Jewish Voices for Peace (JVP), som inte erkänner staten Israel, en gruppering som Hamas kan uppskatta. Inför den judiska högtiden Hanukkah uppmanade JVP människor att fira högtiden, samtidigt som man lovade att skapa en ”radikal, kärleksfull och anti-sionistisk befrielserörelse”.

6. Sociala medie-jättar.
På listans sjätteplats hamnar jättar bland sociala media av tip Twitter, TikTok, Facebook, Telegram med flera. Orsak: de utgör enligt Wiesenthal Center dygnet runt plattformar som saluför antisemitism och annan form av bigotteri och extremism.

7. Tyskland.
Tyskland har misslyckats totalt med att bekämpa antisemitism och judehat, företeelser som tycks breda ut sig alltmer i landet. Detta framgår av statistiken med tusentals anmälda antisemitiska hatbrott varav minst ett 50-tal inbegripit våld. Ett groteskt exempel är att Michael Blume, som är kommissionär mot antisemitism i delstaten Baden-Württemberg, påkommits med att gilla ett Facebook-inlägg som jämförde sionismen med nationalsocialismen. Wiesenthal Center menar också att nyhetskanalen Deutsche Welle försyndat sig.

8. Council on American-Islamic Relations (CAIR) och Sunrise-rörelsen.
CAIR, en muslimsk amerikansk rörelse som säger sig värna om mänskliga rättigheter, har hamnat på listan främst på grund av ett utspel av Zahra Billoo, director för San Francisco-avdelningen. På en konferens i november uppmanade hon sina åhörare att se upp för ”fiender” i form av ”artiga sionister”. CAIR ställde sig helt bakom uttalandet.

Miljögruppen Sunrise å sin sida vägrar betjäna sådana som identifierar sig som sionister. Gruppen hävdar i sin propaganda att ”We are the climate revolution.” https://www.sunrisemovement.org/

9. University of Southern California (USC).
Situationen för judiska studenter vid amerikanska utbildningsinstitutioner hårdnar beständigt. Särskilt administrationen vid University of Southern California (USC) har, anser Wiesenthal-centret, totalt misslyckats med att komma till rätta med antisemitismen på skolan.

Mångåriga anti-Israel-aktivisten Anuradha Mittal tog initiativet till att Ben & Jerry´s skulle bojkotta Judéen och Samarien.

10. Unilever.
Unilever, grundat 1978 i den amerikanska delstaten Vermont, är ett internationellt matkonglomerat, som sedan 2000 äger glassen Ben & Jerry´s (vilken kunnat köpas i Sverige för hutlösa priser sedan 2004). Det rönte betydande internationell uppmärksamhet då företaget proklamerade att det skulle sluta sälja glassens i Judéen och Samarien (”Västbanken”) i Israel. Beslutet kan sägas ha givit den anti-israeliska opinionsbildningen ny legitimitet.

Anuradha Mittal
Även organisationen StopAntisemitism utser prominenta antisemiter. I en omröstning fick Anuradha Mittal, som är styrelseordförande i Unilever i Vermont, överlägset flest röster. Mittal sägs vara den som tog initiativet till att bojkotta Judéen och Samarien. https://www.stopantisemitism.org/

I egenskap av grundare och verkställande direktör för den vänsterinriktade tankesmedjan Oakland Institute har hon tidigare frikostigt stött och spridit diverse avhandlingar och rapporter vilka anklagat Israel för allt från apartheid till folkmord och kolonialism.

Fotnot: Wiesenthal-centret är uppkallat efter nazistjägaren och förintelseöverlevaren Simon Wiesenthal (1908-2005).

Varför så mycket judehat och antisemitism på Irland?

Irländska studenter demonstrerar till förmån för det så kallade Palestina.

Det är ingen hemlighet att Irland är ett av mina favoritländer. Det innebär inte att jag är helt okritisk gentemot alla irländska företeelser. Inget land är perfekt. Till de tristaste av dessa företeelser hör onekligen den till synes ingrodda antisemitismen.

Den undersökande journalisten David Collier har i en 200-sidig rapport analyserat hundratals inlägg på sociala medier från mer eller mindre bemärkta anti-israeliska aktivister på Irland: det är ett uppseendeväckande judehat som ådagalägges. Collier noterar att det finns en skillnad mellan antisemitismen på Irland och den som finns i USA och Storbritannien. Den består i att den irländska varianten styrs uppifrån och går neråt medan det är tvärtom i de båda andra länderna. https://www.jpost.com/diaspora/antisemitism/comprehensive-report-exposes-antisemitism-in-ireland-681431

Ett inlägg lyder: ”Stop calling yourself /Irish/ you subversive piece of ****. You´re a jew and everyone sees what you´re doing.” I ett annat exempel tas det antisemitiska falsifikatet Sions vises protokoll i försvar och påstås vara sant: ”No way is the protocols a hoax, sure all ya have to do is look at who supposedly ´debunked´ them…The Jewish-owned London Times…”

Bland inläggen märks också exempel på det ursprungligen kristna påståendet att judarna mördade Jesus. Det refereras så till att judarna friade rövaren Barabbas men lät Jesus Kristus korsfästas.

Ännu mer oroande än hatiska budskap på sociala medier är måhända att den jude- och Israel-fientliga inställningen återfinns i landets regering och parlament. Elva medlemmar från fyra partier krävde i en motion i maj i år att Israels ambassadör Ophir Kariv skulle kastas ut ur landet. Motivet för motionen var Israels påstådda terror mot Gaza.

Irländska politiker har motionerat om att utvisa Israels ambassadör Ophir Kariv.

I motionen brännmärks vidare påstådda israeliska krigsförbrytelse, ”etnisk rensning” samt vad som betecknas som illegala bosättningar. Det påstås vidare att 60 palestinaarabiska barn dödats till följd av den israeliska krigföringen. https://www.jpost.com/international/irish-parliament-to-vote-on-motion-to-expel-israeli-ambassador-668903

”The Israeli ambassador´s presence in Ireland is untenable in these circumstances”, vidhöll motionärerna. Motionen fick stöd av bland annat det vänsterradikala partiet Sinn Féin. Den avvisades dock av det irländska parlamentet Dáil Éireann och medlemmar av den irländska regeringen, vilka bland annat påpekade att inte ett enda barn i Gaza skulle räddas genom att ambassadören på Irland utvisades.

Antisemitismen på Irland har en lång tradition som begynte långt innan staten Israel grundades. En av de mer namnkunniga exponenterna för detta synsätt var den framstående politikern Arthur Griffith (1871-1922), som bland annat gav sitt stöd till en bojkott av judiska företag i Limerick 1904.

Griffith grundade Sinn Féin och var medlem i den irländska delegation som i London den 6 december 1921 med Storbritanniens regering förhandlade fram det avtal som ledde till bildandet av Irländska fristaten. Avtalet kritiserades hårt av mer radikala krafter; följden blev ett inbördeskrig som startade 1922. https://sv.wikipedia.org/wiki/Arthur_Griffith

Efter Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 flydde många framsynta judar landet och fann en tillflykt på olika håll i världen. Till Irland var de emellertid inte välkomna. Judarna utsattes för en rad absurda anklagelser, som att de var ute efter att stjäla land från irländska jordägare.

I april 1933 skrev Leo McCauley, chef för den irländska legationen i Berlin, ett brev till utrikesdepartementet i Dublin där han noterade förekomsten av judiska och polska flyktingar. ”As far as possible the legation has discouraged such persons from going to Ireland”, påpekade McCauley, ”as they are really only refugees, and it assumes that this line of action would be in accordance with the Department´s policy.”

Arthur Griffith grundade det irländska socialistpartiet Sinn Féin.

Den irländske legationschefen hade alldeles rätt i sin förmodan: judar var inte välkomna att ta sin tillflykt undan förföljelserna till den gröna ön. McCauley tillfogade att de judiska flyktingarna ”to some extent…brought the trouble /on/ themselves.” McCauley ekar därmed ett standardargument i den antisemitiska lögnpropagandan: att det är judarnas eget fel att de blir förföljda. Många år senare skulle denna typ av argument upprepas av kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) i Malmö, som menade att Malmös judar fick skylla sig själva att de angreps av araber eftersom de stödde Israel. https://www.irishtimes.com/culture/heritage/how-ireland-failed-refugees-from-nazi-germany-1.2961062

Den romersk-katolska kyrkan var en annan härd för judehat på Irland, och den katolska tidskriften The Irish Catholic framhöll bland annat: ”Hitler has many admirers among Irish Catholics.”

Man kan med all rätt fråga sig varför den funnits och fortfarande finns så mycket judehat på Irland. Jag misstänker att det kan ha att göra med att många irländare, vars land under långliga tider varit ockuperat och förtryckt av Storbritannien, identifierar sig med palestinaaraberna vilka de (ehuru felaktigt) upplever är utsatta för en liknande ockupation av Israel.

Republiken Irland är inte unikt på något sätt. I dessa yttersta av tider kan vi notera att antisemitismen tycks sprida sig med förfärande hastighet i demokratier som USA, Storbritannien, Australien, Tyskland, Frankrike, Norge och icke minst Sverige. I ett avseende har Sverige gått ett steg längre än Irland, då den nytillträdda rödgröna regeringen 2014 som 135e land erkände ”Palestina”, ett land utan säkra gränser som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning. https://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/

po pon

Lätt att genomskåda Löfvens hyckleri och lögner

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström är en av socialdemokratins mer profilerade antisemiter. På bilden får hon en fin utmärkelse av Palestinska myndighetens förintelseförnekande ”president” Mahmoud Abbas.

Malmös internationella forum om hågkomsten av Förintelsen och bekämpande av antisemitism skulle bli Stefan Löfvens klang- och jubelföreställning som avgående socialdemokratisk partiordförande. Det blev inte riktigt så.

Den snöpliga västgötaklimaxen blev att Lettlands president Egils Levits, testades positivt för covid-19 vid hemkomsten och att Finlands president Sauli Niinistö satte sig själv i karantän då han ätit lunch med Levits under konferensens gång. https://www.europaportalen.se/content/lettlands-president-sjuk-i-covid-19-testade-positivt-efter-malmokonferensen

Aktiviteterna i Malmö började annars bra med kungaparets ankomst. Löfven hade på ett tidigt stadium bjudit in en rad världsledare, därbland USAs dåvarande president Donald Trump, till eventet i Malmö. Även efterträdaren Joe Biden bjöds in. De enda statscheferna som fanns på plats var de ovan nämnda Egils Levits och Sauli Niinistö. Däremot hade samtliga Löfvens nordiska statsministerkolleger valt att stanna hemma.

Frankrikes president Emmanuel Macron deltog via ett förinspelat videobudskap medan Israels president Isaac Herzog och USAs utrikesminister Anthony Blinken medverkade på länkar. I övrigt fanns på mötet ett antal ambassadörer från när och fjärran samt författare och journalister.

Den som är någorlunda insatt i Socialdemokraternas historia är inte det minsta förvånade över den skrala uppslutningen. De inser alltför väl att Löfvens konferens dels är ett äreminne över honom själv, dels är ett försök att med tillhjälp av hinkvis med kosmetika dölja den blatanta antisemitismen i det egna partiet.

Så blev Malmökonferensen Stefan Löfvens avskedsföreställning

Och man behöver inte gå tillbaka till 1940- och 1940-talen, då S-partiet krävde att Tyskland skulle stämpla ”J” i judiska medborgares pass så att det skulle gå lättare att avvisa dem och då den av sossepartiet dominerade samlingsregeringen lät tyska vapen- och trupptransporter färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. Socialdemokraterna var allmänt proisraeliska fram till Olof Palmes tillträde som partiordförande och statsminister. Med Palme kom sympatierna för palestinaaraberna i allmänhet och PLO/Fatah under ledning av ärketerroristen Yassir Arafat i synnerhet.

Den Mellanöstern-politik som drogs upp av Palme och utrikesminister Sten Andersson har fortsatt oförändrad och kulminerade med erkännandet av det så kallade Palestina under Stefan Löfvens första tid som statsminister i slutet av 2014. Löfven hade som S-ordförande vid partikongressen 2013 kallat Fatah under Mahmoud Abbas för ”vårt kära systerparti”.

2016 gjorde vidare utrikesminister Margot Wallström i riksdagen gällande, att terroristbekämpning enligt israelisk modell var samma sak som ”utomrättsliga avrättningar”. Uttalandet ledde till att Wallström, som enda utrikesminister inom EU, förklarades persona non grata i Israel och dessutom hamnade på åttonde plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över det årets mest prominenta antisemiter.

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Vidare är det socialdemokratiska ungdomsförbundet, SSU, en pålitlig härd för gapig antisemitism. I maj 2019 skanderade SSU-medlemmar ”Krossa sionismen” i det årets Första maj-tåg, något som uppgavs anspela på en palestinaarabisk kampsång. Detta kan svårligen tolkas som annat än att de unga sossarna vill att att den judiska staten Israel skall upphöra att existera: sionismen, som bygger på tanken att judar skall ha en nationell fristad, är ju själva förutsättningen för Israels existens.

Mogna – i alla fall till åren – socialdemokrater har inte varit mycket bättre än sina ungdomliga partikamrater. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) är beryktad för att bland annat ha skyllt antisemitiska manifestationer i Malmö på judarnas stöd för Israel och för att i alla sammanhang ha tagit ställning för palestinaaraberna mot judarna i staden, ”Israel-lobbyn” för att tala med Reepalu. 2009 gick han med i ett demonstrationståg anordnat av vänsterextremistiska AFA mot en tennismatch mellan Sverige och Israel i Malmö.

Ilmar Reepalu (S) tillsammans med ASFA-folk, sossar, Hamas-anhängare och annat slödder i en demonstration mot en Davis Cup-match mellan Sverige och Israel 2009.

Reepalu skyller på ”Israel-lobbyn”

Riksdagsledamot Hillevi Larsson från Malmö har vidare exempelvis låtit sig fotograferas, glatt leende, med ett diplom hon fått av Palestinska myndigheten med en karta över regionen där Israel saknas. Det väckte yttermera uppmärksamhet då Larsson för en del år sedan framträdde som talare vid en pro-palestinsk demonstration i Malmö där det bland annat ropades på att israeliska soldater skulle knivhuggas.

2009 deltog dåvarande partiledaren Mona Sahlin och tidigare diplomaten och utrikesministern Jan Eliasson vid en manifestation på Sergels torg i Stockholm där det viftades med Hamas- och Hizbollah-flaggor och den israeliska flaggan brändes. Vid denna manifestation förekom även hakkors och då inte i något negativt sammanhang.

Mona Sahlin och andra ledande sossar deltog i demonstrationer med hakkors

Socialdemokraterna har nu att utvärdera konferensen i Malmö, en stad som är internationellt känd som huvudstad för antisemitism och judehat i norra Europa. Det är medlemmar av partiets väljarbas som står får den absoluta merparten av de brott och trakasserier mot stadens judar som fått antalet judar att minska från omkring 3000 till cirka 500 på några år. Utrikesminister Ann Linde har redan konstaterat att sammankomsten blev en stor framgång, och det finns väl ingen anledning förmoda att den avgående partiordföranden ser det på annat sätt.

Johan Westerholm sammanfattar på Ledarsidorna den 14 oktober konferensen på följande sätt: ”Med Malmö-konferensen avslutas Stefan Löfvens tid som partiordförande. Den konferens som skulle bli hans avskedsföreställning blev i det närmaste en manifestation av en sju år lång tid som statsminister som kantats av ihärdigt förnekande av bjälken i hans eget öga i form av antisemitismen inom partiet i allmänhet och partiorganisationen av Malmö i synnerhet.”

Om Löfven verkligen hade brytt sig om Sveriges judar hade han naturligtvis rensat ut antisemiterna i S-partiet och SSU för länge sedan. Han hade också avbrutit samarbetet med organisationen Tro & Solidaritet, fram till 2011 Socialdemokraternas kristna avdelning under namnet Broderskapsrörelsen. Därefter har organisationen närmast blivit en kamporganisation för att tillvara islams intressen.

Löfvens lögnaktiga hyckleri tar sig också andra uttryck. När det således nyligen avslöjades att tjänstemannen Johan Lindblad vid Sverigedemokraternas riksdagskansli hade anknytning till extremnationalistiska intressen förklarade Löfven att detta bevisade att SD var ett rasistiskt parti. Vad han inte låtsades om var att samme Lindblad hade ett förflutet i Miljöpartiet och dess ungdomsförbund Grön ungdom; Lindblad var 1996-97 förbundssekreterare i Grön ungdom.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Gr%C3%B6n_Ungdom

Men inte nog därmed. Lindblad var under ett flertal år verksam vid Nordiska rådet och utförde då arbetsuppgifter åt Britt Bohlin (S), som var gruppledare för Socialdemokraterna under den Israel-vänlige Göran Perssons tid som statsminister. Bohlin var väl medveten om tjänstemannens ”sidoprojekt” med anknytning till extremnationalismen, främst projektet att bryta ut svenska kommuner och förvandla dem till så kallade svenska zoner. En annan S-märkt riksdagsledamot han samarbetade med var Pyry Niemi.

Stefan Löfven måste rimligen vara medveten om den utpekade SD-tjänstemannens bakgrund. Ändå väljer han att mörka denna och kalla SD ”ett rasistiskt parti”. För en sådan politiker kan denna bloggare endast känna förakt. Det är lätt att avslöja Löfvens hyckleri och lögner. Att Stefan Löfven är landets genom tiderna sämste statsminister torde stå klart för de flesta vid det här laget.

Nu omöjligt dölja den växande antisemitismen

Den av Carinne Sjöberg grundade Judiska föreningen i Umeå läggs ner efter hot och trakasserier.

Judiska föreningen i Umeå har genom sin företrädare Carinne Sjöberg förklarat att man säger upp sin lokal och lägger ner föreningen. Detta till följd av vad som beskrivs som nazistiska hot i form av klistermärken med nazistiskt innehåll samt budskapet ”vi vet var ni bor”. http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasterbotten/efter-hot-fran-nazister-judiska-foreningen-lagger-ner

Det är naturligtvis alarmerande att judar i Sverige ännu, 72 år efter Andra världskrigets slut och avslöjandena av Hitlers planer på och onekligen aktningsvärda försök att förinta den judiska befolkningen i Europa, utsätts för aktivt judehat och antisemitism. Tyvärr rycks det i vida kretsar på axlarna åt den växande antisemitismen i världen inklusive Sverige.

Ett bottenrekord i sammanhanget avlevererades sannolikt av P1s reporter Helena Groll, vilken i en intervju med Israels ambassadör Isaac Bachman 2015 frågade ambassadören om judarna själva hade något ansvar för antisemitismen. Grolls fråga och Bachmans svar kan avlyssnas här: https://www.youtube.com/watch?v=Pz_5EljiL3s

Israeliske ambassadören Isaac Bachman tillfrågades av SR-reporter om det var judarnas eget fel att de blev förföljda.

En av de såvitt jag förstår tämligen fåtaliga forskare som förstår situationens allvar är docent Heléne Lööw, verksam vid Uppsala universitets Centrum för polisforskning och expert på nazismen i Sverige, som i en debattartikel i Dagens Samhälle den 3 april 2017 belyser den tilltagande antisemitismen och den judiska folkgruppens oro över utvecklingen. https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ta-den-judiska-minoritetens-oro-pa-allvar-32789

Heléne Lööw framhåller med skärpa:

Det är hög tid att polis och andra myndigheter börjar se de många små hoten och trakasserierna mot judar som ett mönster istället för som enstaka händelser, och agera utifrån det.

Antisemitismen är, konstaterar Lööw, inte begränsad till vissa ideologier eller religioner: ”Antisemitismen skär genom ideologier och religioner  – den existerar som ett bakgrundsbrus som är mycket enkelt att aktivera.” Jag skulle för min del vilja påstå att antisemitismen – en term som aldrig använts i någon annan mening än judehat – är en mänsklighetens cancer, som i stort sett griper tillbaka till den mänskliga historiens gryning.

Docent Heléne Lööw kräver krafttag mot växande antisemitism.

Det är inte helt lätt att leda i bevis exakt vilka som står bakom trakasserierna mot Judiska föreningen i Umeå, även om förekomsten av klisterlappar med avbildningar av Hitler skulle kunna tyda på att svenska nazister inom exempelvis Nordiska motståndsrörelsen (NMR) respektive Nordfront ligger bakom. Det skulle även kunna röra sig om vänsterextrema eller islamistiska aktörer som genomfört falsk flagg-aktioner.

Heléne Lööw hänvisar i vilket fall som helst till att NMR driver en nu pågående kampanj med antisemitiskt innehåll genom spridande av flygblad och uppsättande av klistermärken. Mer om NMR via denna länk: https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordiska_motst%C3%A5ndsr%C3%B6relsen

Min inställning är att nationalsocialismen och dess olika förgreningar i vårt land måste tas på största allvar av relevanta myndigheter och institutioner, liksom all form av våldsbejakande extremism härrörande från den ena eller andra ”ismen”. Det kan dock råda liten tvekan om att det överlägset största hotet mot dagens judar kommer från islam och då främst från dess radikala uttolkare.

Nationalsocialistiska NMR bekämpar ”storfinans” och ”folkförrädare”.

Det är synnerligen lärorikt att lyssna på vad officiella företrädare för islam dagligen och stundligen framför i sina moskéer och i andra sammanhang när det gäller judar. Här följer en videoinspelning från fredagsbönen i en moské i Montreal i Kanada, där imamen uppmanar till slakt på judar: http://denkorteavis.dk/2017/imam-forklarer-under-fredagsbon-i-canada-hvordan-joderne-skal-slas-ihjel-pa-dommens-dag-laes-hvor-han-har-det-fra/

Imamen kungör på sedvanligt svulstigt sätt att judarna på ”domens dag” skall förgås såsom de ondsinta och demonlika varelser de enligt islams utsagor är. Den ifrågavarande imamen hänvisar här till en passage i den sunnimuslimska skriftsamlingen haditherna: ”På denna dag kommer stenarna och träden att säga och ropa: ‘O muslim, o Allahs tjänare, en jude gömmer sig bakom mig, kom och döda honom’.”

Med den inställningen är det minst av allt märkligt att det historiskt sett finns täta förbindelser mellan den tyska nationalsocialismen och radikal islam. Jag har analyserat islams förhållande till nazismen i en bloggtext som kan tillgodogöras här: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/08/islam-och-nazismen-mullaskolan-i-dresden-stormuftin-och-arafat/

Stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) rådde Hitler att utplåna judarna.

Ingen borde slutligen ha missat den aningslöshet och den flathet som i våra svenska och västerländska samhällen visats islam. Den muslimska massinvandringen, som av de otillåtet naiva ibland oss initialt troddes leda till spännande och färgstark mångkultur, har medfört en till synes ständigt växande spiral av antisemitism, kvinnoförakt, patriarkalism och våldtäkter.

Denna utveckling, som länge besvärjts av myndigheterna men nu inte längre är möjlig att dölja, borde inte ha kommit som någon överraskning. I 13 muslimska länder är det exempelvis belagt med dödsstraff att byta religion. Är det fortfarande någon som på fullt allvar tror att islam är ”fredens religion”? http://nyheter24.se/debatt/874274-islam-ar-inte-fredens-religion-i-13-lander-doms-du-till-doden-om-du-inte-ar-muslim

 

 

Efter ”Uppdrag granskning”: Dags att inse varifrån det verkliga hotet mot judarna kommer

 Judehatet har bytt ansikte.

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/det-vander-sig-i-magen-av-sds-propaganda/

Dagen efter ”Uppdrag gransknings” (SVT) uppseendeväckande reportage om den muslimska antisemitismen i Malmö är dementimaskinen i gång. Ett av de populärare greppen är att peka fingret åt Sverigedemokraterna i stället för åt det håll där det faktiska judehatet står att finna.

Ett exempel på denna strategi är en artikel av socialarbetaren och Auschwitz-överlevaren Emerich Roth i Dagens Nyheter dagens datum (se länken ovan).

Utan att vilja förringa denne säkerligen hedervärde mans dyrköpta erfarenheter kan jag inte annat än skaka på huvudet åt att vår sannolikt mest inflytelserika tidning, en dag efter ett avslöjande reportage om muslimsk antisemitism, släpper fram någon som tillåts rada upp ett antal lögner eller i bästa fall halvlögner om SD utan att det ljungande judehatet från muslimskt håll berörs med ett ord.

Alltså om det enda parti i riksdagen som tycks ta antisemitismen på fullt allvar och därtill det sannolikt mest Israel-vänliga. Vars partisekreterare har en gigantisk Israel-flagga på sitt kontor och som har flera framstående representanter av judisk börd. Sverigedemokraten Ted Ekeroth var 2007 den förste svensk som tilldelades World Zionist Organizations (WZO) prestigefyllda utmärkelse Herzlpriset, uppkallat efter sionismens grundare Theodor Herzl (1860-1904).

 Ted Ekeroth med Herzlpriset.

Detta parti blandar Roth ihop med den tyska nationalsocialismen och Förintelsen – vilket bland annat torde bevisa att hög ålder inte nödvändigtvis är synonymt med vishet och klokskap (Roth föddes i Tjeckoslovakien 1924).

Jag hyser den djupaste respekt för människor som överlevde Förintelsen, men ger det dem mandat att fabulera fritt i media om saker de uppenbarligen har föga eller ingen sakkunskap om? Jag tycker faktiskt inte det. Roth hävdar exempelvis att SDare i allmänhet marscherade under hakkorsfanor på 1990-talet, vilket är alldeles tokigt – låt vara att det fanns enstaka virrpannor. Han torgför dessutom något slags psykiatrisk gottköpsteori om att SDs kärna skulle bestå av yngre män ”som negligerats av sina pappor”.

Willy Silberstein, ordförande i den ultraliberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), är visserligen inte lika grov i sin demagogi som Emerich Roth men kan inte heller han låta bli att försöka få det till att antisemitismen i Malmö egentligen nog är Sverigedemokraternas fel.

Uppenbarligen upplever Silberstein/SKMA det som mycket obehagligt att nästan allt judehat i Malmö de facto emanerar från muslimska invandrare. Lösningen? Sparka på SD. I Metro den 23 januari citeras Silberstein i en artikel som belyser det faktum att Judiska församlingen i Malmö nu beslutat stängsla in synagogan på Föreningsgatan på följande sätt: ”Jag tror att Sverigedemokraternas argumentation ökar motsättningen mellan olika grupper.”

Metroartikeln här:

http://www.metro.se/skane/malmos-synagoga-stangslas-in-efter-hot/EVHoav!mj2f8uSpB7D6Q/

När man går in på SKMAs hemsida finns där inte en rad om SVTs reportage om den importerade antisemitismen i Malmö som fått många judar att i desperation och avsmak lämna staden. I Malmö finns uppenbarligen inte längre någon framtid för dem, kanske inte heller för andra ickemuslimer utom möjligen muslimernas uppbackare inom de rödgröna partierna. Däremot vidarebefordrar organisationens Facebook-sida visst material om det aktuella judehatet.

Willy Silberstein, som är född i Norrköping 1954, var som ung man med tjockt hårburr med i organisationen Demokratisk Allians vilken bland annat försvarade USAs engagemang i Indokina  som nödvändigt i syfte att bekämpa den globala kommunismen (jag vet, ty jag var med). Därefter gjorde han, liksom sin syster Margit Silberstein, en framgångsrik karriär inom etablissemangsmedia innan han 2009 blev ordförande i SKMA. Numera ägnar han sig mest åt moderatorsuppdrag och medieträning.

 Ortodoxe Malmö-rabbinen Shneur Kesselman, en av måltavlorna för den muslimska antisemitismen, med Malmös synagoga i bakgrunden.

Personer som Roth och Silberstein tror antagligen att de gör Sveriges judar en tjänst genom att utmåla SD som ett stort hot, samtidigt som de lägger ner stor energi för att varna för något de kallar ”islamofobi”, men i verkligheten är det precis tvärtom.

Genom att demonisera SD försvårar de för judarna att se var det verkliga och i realiteten enda hotet mot deras existens i Sverige och i andra länder ligger: bland det, tack vare massinvandringspolitiken, ständigt växande antalet muslimer vars heliga skrift (Koranen) upphöjer judehatet till religiös dogm och liknar judar vid grisar och apor. En slogan som reciterats av otaliga islamska hatpredikanter för att rättfärdiga mord på judar.

Profeten Muhammed själv, med bakgrund som karavanrövare och kamelskötare,  lät som bekant vid ett tillfälle halshugga omkring 600-800 judar under sin väpnade kamp för att tillskansa sig makten och utöka sina landrevir.

Varken Emerich Roth eller Willy Silberstein är naturligtvis det minsta intresserad av att lyfta fram den politiska vänsterns skuld när det gäller den skamliga antisemitismen i Malmö. Inte heller belystes denna aspekt i Janne Josefssons ”Uppdrag granskning”.

 Dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) citerade Koranen och träffade muslimska trosanhängare i Rinkeby på nationaldagen.

Den alltid informativa och inte sällan bitska sajten Jihad i Malmö, med förre kristdemokraten Hans C. Pettersson som ansvarig utgivare, lyfter däremot de starka kopplingar som finns mellan ledande S-politiker i Malmö och den islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza. Sajten påpekar också att en kommunal nämndordförande ledde en antisemitisk demonstration på Malmös gator.

Mer här:

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/01/man-vill-bara-grata.html

Den till Sverigedemokraterna avhoppade Malmö-sossen Nima Gholam Ali Pour spinner vidare på samma tema i en välmatad debattext på sin blogg Nimatown under rubriceringen  ”Ingen nolltolerans mot antisemitism i Malmö”. Nima berömmer TV-reportaget och skriver att man ”börjat komma bort ifrån myterna om att det handlar om nynazister eller högerextrema som skulle stå bakom antisemitismen i Malmö”.

Det som inte togs upp i Uppdrag Gransknings dokumentär var legitimeringen av antisemitism från politiskt håll som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger bakom. De rödgröna politikerna i Malmö  inte tagit avstånd från antisemitism utan har på olika sätt signalerat att antisemitism är norm.

Nima hänvisar i detta sammanhang till Malmö-politiker såsom kommunfullmäktigeledamoten Adrian Kaba (S) och riksdagsledamot Hillevi Larsson (S); den senare stoltserade nyligen med ett diplom hon fått sig tilldelat av Palestinska föreningen i Malmö vilket avbildar ett ”Storpalestina” där Israel utplånats. I bakgrunden huserar förre kommunstyrelseordföranden (S) Ilmar Reepalus Dialogforum, vilket enligt Jihad i Malmö ”snackat käkarna ur led” utan några som helst resultat.

 Palestinaaktivisten Mohannad Yousif till vänster och Olof Holmgren från ”Stoppa matchen”-ledningen i Malmö 2009.

De rödgrönas länk till Palestina-rörelsen uppges vara Mohannad Yousif, vilken varit flitig med att sprida konspirationsteorier som att terrorrörelsen Islamiska staten (IS) i själva verket finansieras av israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Yousif samarbetar nära med Larsson och Vänsterpartiets ordförande Morgan Svensson. Sålunda har, konstaterar Nima, ”…den rödgröna majoriteten släppt in antisemiterna i maktens salonger…”.

På detta sätt har antisemiterna, långt ifrån att ha stigmatiserats, i stället blivit normen i Malmö. Yousif var en av de ledande förespråkarna för att Davis Cup-matchen Sverige-Israel i Malmö 2009 skulle stoppas.

Här en länk till Nima Gholam Ali Pours bloggtext:

http://nimatown.blogspot.se/2015/01/ingen-nolltolerans-mot-antisemitism.html

Det politiska parti som mest engagerat sig mot antimsemitismen i Sverige är som nämnts ovan Sverigedemokraterna, något som stör de liberala/vänsterinriktade/ängsligt politiskt korrekta bedömarna något oerhört. Willy Silbersteins standardargument är att ”SD utnyttjar antisemitismen för att komma åt muslimerna”, en verklighetsfrämmande konspirationsteori om någon.

Det beryktade Expo, med sina rötter i vänsterextremism och anti-vit rasism och där juden Jonathan Leman är en av toppfigurerna, har över huvud taget inte visat något intresse för att kommentera ”Uppdrag granskning” om judehatet i Malmö.

 Judiske Expo-medarbetaren Jonathan Leman.

Dess hemsida har de senaste dagarna toppat med det påstått minskade stödet för nazisterna i Grekland och ondgjort sig över den islamkritiska Pegida-rörelsen i Tyskland. Dock inget om judehatet i Malmö, som sagt. Också i Expos fall torde det vara så att antisemitismen helt enkelt kommer från ”fel” håll och att kritik mot något som har med islam att göra skulle sabba Expos opinionsbildning mot ”islamofobi”.

Av Jonathan Leman hade man nog kunnat vänta sig betydligt mer. Han har som jude smärtsamma erfarenheter av den under senare år alltmer utbredda antisemitismen och vet naturligtvis mycket väl varifrån den i kanske 95 fall av 100 kommer ifrån.

Man skulle önska att Leman kunde bryta sig ur Expos tvångströja av SD-hat och proislamism, främst därför att detta skulle underlätta för Lemans egen folkgrupp att urskilja varifrån det reella hotet kommer. Jag har hittat denna artikel av en 25-årig Jonathan Leman i Expressen från november 2006 som tyder på betydande insikter och mognad:

http://www.expressen.se/debatt/jag-blir-attackerad-for-att-jag-ar-jude/

 Mirjam Katzin (V) resonerar verserat i ETC.

Det vettigaste jag läst från någon vänsterföreträdare i anledning av det aktuella TV-reportaget kommer från Mirjam Katzin, som i en artikel i tidskriften ETC för ett ganska så verserat resonemang kring företeelsen antisemitism. Katzin, som är doktorand i juridik i Lund och aktiv vänsterpartist, är exempelvis medveten om att det förekommer judehat från muslimer.

I slutklämmen av sin artikel lägger hon dock för säkerhets skull till följande vad jag vill kalla alibiresonemang, eftersom hon antagligen vill fortsätta vara kvar i V-partiet:

Man måste ha det politiska modet att skärpa arbetet mot islamofobi och arbetet mot antisemitism samtidigt och att ta de konflikter detta innebära, både i och utanför rörelsen.

Katzins hela debattext här:

http://www.etc.se/debatt/onyanserad-debatt-om-hatet-mot-judar

Undersökningar från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) och Forum för levande historia visar att det är åtta gånger vanligare med antisemitism hos personer med muslimsk bakgrund än från andra befolkningsgrupper. Samtidigt förefaller judehatet bli ett allt mindre problem bland extremnationalister och rena nationalsocialister, eftersom dessa numera fokuserar betydligt mer på att motverka den massiva invandringen än den traditionella nazistiska fixeringen vid judarna.

Ju förr individer som exempelvis Emerich Roth, Willy Silberstein och Jonathan Leman, liksom så kallade antirasistiska organisationer och den etablerade judenheten inser detta, och faktiskt också börjar framföra det, desto bättre.

 

 

 

 

Lagbrytare och antisemit utnämns till svensk hjälte

 Syster Marianne – en av våra grövsta antisemiter.

http://skma.files.wordpress.com/2010/10/skmaokt10.pdf

Vill du bli utnämnd till svensk hjälte? Då kan du ligga bra till om du sätter i system att gömma brottslingar undan rättvisan samt är certifierad antisemit. Det är en slutsats som kan dras när man beaktar fallet med ”syster Marianne”, den evangelisk-lutherska nunnan som nyligen prisbelönades vid TV4-galan ”Svenska hjältar”.

Syster Marianne, egentligen Marianne Nordström, föddes i Indien 1925 som dotter till civilingenjören Egon Nordström och friherrinnan, tillika missionären Inez von Otter och växte upp i Eskilstuna. Efter att ha blivit ordensnovis i England återvände hon till Sverige. 1964 grundade hon jämte den så kallade syster Ella Alsike kloster i Knivsta söder om Uppsala.

1978 inleddes i syster Mariannes och hennes ”Helgeandssystrars” regi en alldeles speciell verksamhet: de satte i system att i en röd före detta skolbyggnad bakom Alsike kyrka härbärgera och gömma flyktingar som nekats asyl i Sverige.

Det är denna verksamhet som nu alltså belönats med ett fint pris. Upsala Nya Tidning har gjort detta reportage i ämnet:

http://www.unt.se/uppland/knivsta/nunnor-blev-svenska-hjaltar-3505783.aspx

 ”Syster Karin” utanför skolbyggnaden där personer utan asylskäl härbärgeras.

Att gömma personer som vistas illegalt i Sverige undan den svenska rättvisan kvalificerar givetvis till en ärofylld plats på den svenska, antirasistiska parnassen. Det kan låta paradoxalt, men att vid upprepade tillfällen ge uttryck för grov antisemitism försämrar knappast denna position.

Heléne Lööw, docent och filosofie doktor vid Uppsala universitet, är en av Sveriges dokumenterat främsta experter på nationalsocialismen och dess antisemitiska idégods. 2010 skrev hon en uppmärksammad artikel i tidskriften Axess om bortglömd svensk antisemitism, där hon tog upp just syster Marianne som ett framträdande exempel i sammanhanget.

Se mera härom via länken överst till en sajt som drivs av Svenska kommittén mot antisemitism.

1987 gav Marianne Nordström en intervju till den hätskt antisemitiska/judehatande Radio Islam i regi av den beryktade och för brottet hets mot folkgrupp dömde Ahmed Rami. Hon sade bland annat:

Judarna har fått det där med Förintelsen på hjärnan. Det retar mig. Visst är förföljelsen av judarna och utrotningslägren från andra världskriget upprörande. Men judarna är inte den enda folkgrupp som utsatts för massaker.

I en intervju i Sydsvenska Dagbladet  kompletterade syster Marianne med följande visdomsord: ”När man säger att tyskarna expedierade judarna är det för mig lika fruktansvärt att flyktingar avvisas från Arlanda.”

                   

Auschwitz och Arlanda – ingen skillnad, enligt syster Marianne.

Se där en verklig innovation i diskussionen om den nazityska Förintelsen av Europas judar: det är precis lika illa att föras till Arlanda flygplats i demokratin Sverige som att spärras in i utrotningslägret Auschwitz i Hitlers Tredje rike. När reportern ställer följdfrågan om detta gör att tyskarnas skuld minskar, svarar den gudsnådeliga antirasisten Marianne Nordström: ”Ja.”

Härefter invecklar sig syster Marianne i ett häpnadsväckande resonemang som slutar med, att hon ger Storbritannien skulden för en del av judeutrotningen mot bakgrund av påståendet att ”tyska armén vände sig alltså i Ungern till västmakterna, till Storbritannien och frågade om man kunde ta hand om judefrågan. Storbritannien sa nej. Då var tyskarna tvungna att ta hand om, ja vad ska vi säga, för tyskarna blev det helt enkelt en expedieringsuppgift.”

Reportern frågar därefter vad det var tyskarna var tvungna att ta hand om. ”Kunde man inte låta judarna leva?” Absolut inte, anser syster Marianne: ”Men hur ljusblå är du? Man hade ju gått in för en förintelse. När man då får på halsen ett ytterligare antal miljoner judar, då måste man alltså försöka bli av med dom. Och man försöker bli av med dom på ett schysst sätt genom att fråga stormakterna ‘Ni har chansen att rädda dom här liven men stormakterna gör det inte’.

Reportern frågar så: ”Var det Storbritanniens fel att judarna dödades?” Varpå Marianne Nordström svarar: ”Ja, självklart!”

 Enligt syster Marianne var judeutrotningen britternas fel.

I Expressen 1994 upprepar Nordström sitt mantra om att ”judarna fått Förintelsen på hjärnan”. Vidare citeras hon: ”Förintelsen handlar inte om rasdiskriminering utan om att man var rädd för judarnas maktposition i samhället, som alla österlänningar var de nämligen skickliga i affärer.”

Så kan det alltså låta när en medial PK-gunstling, som fått pris för kriminell verksamhet, kolporterar ut några av de vanligaste antijudiska fördomarna respektive pronazistiska ursäkterna för Förintelsen. Det är upp till var och en att bedöma om ”syster” Marianne Nordström var rätt person att belönas med utnämningen ”svensk hjälte”.

Judehatet i Malmö: synagogan vandaliserad, rabbinen överfallen

 Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.

Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/synagogan-utsatt-for-vandalisering/#Scen_1

Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.

Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.

I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.

 Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.

Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…

Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:

http://www.expressen.se/kvallsposten/shneur-kesselman-attackerad-i-malmo/

När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.

En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:

Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.

Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.

Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.

Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/news/morning-mix/wp/2014/07/23/anti-semitic-riots-in-europe-took-us-back-to-1938/

 Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.

Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.

 

 

Sharons död: antisemitiska myter lever och frodas

 Örebromoskéns talesman Aisar Al Shawbkeh sprider antisemitiska myter och vill tillåta lätt misshandel av muslimska kvinnor.

http://na.se/nyheter/nyheter/1.2342028-talesperson-for-moske-sharon-gjorde-blodpudding-av-barn–

Om judar har genom historien spridits de mest blatanta skrönor. Som att de skulle förgifta brunnar och därmed ge upphov till dödliga farsoter bland de kristna samt att de skulle slakta kristna barn för att få tillgång till deras blod för sina riter. Skrönorna troddes av många vilket gav upphov till pogromer och förföljelse.

För en samlad bild av judehatet genom historien rekommenderar jag boken Judehatets svarta bok av Trond Berg Eriksen, Håkon Harket och Einhart Lorenz (Albert Bonniers förlag  2008, 696 sidor).

Att judehatet och med detta benägenheten att sprida rövarhistorier om påstått ondskefulla judar långt ifrån är utrotat vittnar en facebookkommentar nyligen om. Imamen Aisar Al Shawbkeh, talesman vid Örebromoskén i Vivalla, vidarebefordrade följande historia angående den nyligen avlidne israeliske ledaren Ariel Sharon:

En gång när han skulle fira sin födelsedag beordrade han några israeliska soldater att slakta och tömma några palestinska barn på blod. Han skulle använda deras blod till att göra i ordning blodpudding och servera på hans födelsedagskalas. Han har legat i koma sedan 2006. Gud är rättvis. Denna berättelse har våra äldre berättat om och några av dessa barn kände dem och kände även deras föräldrar. Han blev kallad Drakula efter den händelsen.

Till Nerikes Allehanda – se länken överst – säger Aisar Al Shawbkeh att ”han tycker att han borde ha rätt att uttrycka sig i en privat Facebook-status utan att för den skull behöva figurera i media”. Han menar även att han bara vill uttala sig i media ”om sånt som rör Örebromoskén”. Välkommen till verkligheten, Aisar, som fortsätter: ”Jag borde som sagt ha rätten att uttrycka mig som privatperson, men kanske formulerade jag mig ändå på ett felaktigt sätt.” Kanske det, ja.

 Stilenlig antisemitisk/antiisraelisk nidbild.

Aisar tillstår att han kan förstå om folk blev upprörda över skrönan om Sharon och tillägger: ”Jag tar tillbaka det där jag skrev om blodpudding.” Han vidhåller dock att Sharon var ”en krigsförbrytare och en av de hemskaste ledare Israel haft…”. Att Sharon tog initiativet till att överlämna Gazaremsan i palestinaarabiska händer och satsade slutfasen av sin karriär på att söka få till stånd fred i regionen förefaller inte ha gjort något intryck på Örebromoskéns talesman.

Aisar Al Shawbkeh har tidigare gjort sig känd för att förorda månggifte och att mannen skall få slå en kvinna med ”lätta slag”:

http://www.exponerat.info/det-ar-kvinnofientligt-i-orebro-moske/

Ariel Sharon (1928-2014) tillhör de relativt få israeliska ledare som föddes i NF-mandet Palestina. Kronan på hans karriär blev premiärministerposten, som han innehade 2001-2006. Sedan han hamnat i koma efter ett svårt slaganfall efterträddes han av Ehud Olmert,

Som ung man anslöt sig Sharon till den paramilitära organisationen Haganah, som bland annat utförde attentat mot det brittiska styret och slog till mot palestinaarabiska ställningar. Sharon var inte känd för att lägga fingrarna emellan i dessa operationer. Efter staten Israels bildande 1948 och utbrottet av Första arabisk-israeliska kriget kom Haganah att uppgå i den reguljära israeliska armén, och Ariel Sharon blev ledare för Enhet 101, vilken utförde vedergällningsaktioner mot palestinaaraber och krigförande arabiska grannstater. Det har sagts att Sharons verksamhet stärkte Israels stridsmoral.

 Ariel Sharon (till höger) och Israels försvarsminister Moshe Dayan under Yom Kippur-kriget.

Då Yom Kippur-krigets utbrott tog den israeliska staten på sängen 1973 blev Ariel Sharon befälhavare för 143. pansardivisionen i Sinaiöknen; Sharon ledde Operation Gazelle som vände krigslyckan till Israels fördel. Sharon framstod som nationalhjälte och kunde från den plattformen inleda en unik karriär som militär och politiker. Han var med och bildade det borgerliga Likud-partiet 1973 och var dess ledare 1999-2005. Sharons första statsrådspost var som jordbruksminister 1977-81 varefter han var försvarsminister 1981-83.

Under Israels invasion av Libanon 1982 ansågs han bära ansvaret för att ha låtit libanesisk kristen milis utföra massakrer i palestinska flyktingläger och var tvungen att avgå. Han fortsatte emellertid som så kallad minister utan portfölj eller konsultativt statsråd. Ariel Sharon ansågs länge vara en typisk ”hök”, en image som förstärktes då han förkastade Osloavtalet mellan israeler och palestinaaraber 1993.

På 1990-talet blev Sharon infrastrukturminister respektive utrikesminister under Benyamin Netanyahus Likud-styre. 2000 gjorde han ett högeligen uppmärksammat och kritiserat besök på Tempelberget i Jerusalem, vilket fick PLO-ledaren Yassir Arafat att dra igång den Andra intifadan. Så lyder i alla fall den mest spridda versionen av ursprunget till detta uppror. I själva verket hade planerna för Andra intifadan redan utarbetats av Arafat då Sharon besökte Tempelberget:

http://si-info.org/index.php?id=853

Som premiärminister kom Ariel Sharon 2004 fram till, att han skulle låta palestinaaraberna få Gazaremsan. 2005 hölls där val, vilka av Carl Bildt betecknades som ett skolexempel på demokrati. Må så vara, men valen resulterade i att den islamistiska terrorrörelsen Hamas kom till makten och så gott som omgående började överösa Israel med missiler. Den 21 november chockade Sharon omvärlden genom att lämna Likud och bilda mittenpartiet Kadima (Framåt), som satsade på att nå fred med palestinaaraberna.

 Ariel Sharon: han personifierade Israel.

I januari 2006 drabbades så den gravt överviktige Sharon av först en lindrigare och därefter allvarlig stroke, vilket resulterade i att han hamnade i koma. Efterträdare som regeringschef blev som sagt Ehud Olmert.

Man kan på många sätt säga att Ariel Sharon med sin mångskiftande bana personifierade Israels kamp att, omgivet av idel fiender, genom en blandning av väpnad styrka och kompromisser överleva som demokrati i ett primitiv region. Frid över hans minne.

Antisemitismen sprider sig norrut

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=5699262

Det är alldeles tydligt att antisemitismen är på väg att utvecklas till ett allt större problem i Sverige. Jag har ofta på denna blogg berört det från Mellanöstern importerade judehatet i Malmö. Nu tycks antisemitismen också ha gjort inbrytningar längst upp i norra delen av vårt land.

Skådespelerskan Bianca Meyer berättar mormoderns historia i ”En enkel biljett”.

På annat sätt kan man inte gärna tolka det spektakel som utspelade sig vid en skola i Kiruna. Den judiska skådespelerskan Bianca Meyer gav torsdagen den 14 november en föreställning av enmanspjäsen ”En enkel biljett”, som skrivits av Ingela Lekfalk. Pjäsen handlar om Meyers mormor som överlevde förintelselägret Auschwitz.

Bianca Meyer berättar på följande sätt för Radio Norrbotten (se länken överst) om vad som utspann sig mitt under föreställningen:

Jag berättade min mormors historia, hon satt i Auschwitz…Det var folk som skrattade när bilder från Förintelsen visades, det var en av killarna som skrek Heil Hitler och någon annan ropade någonting om att jag skulle våldtas.

Meyer tyckte av naturliga skäl att det hela var ”väldigt obehagligt”. Inte heller tycks någon av de närvarande lärarna ha reagerat. Det framgår inte om de skändande eleverna var infödda norrbottningar av svensk härkomst eller tillhörde någon annan etnicitet, men oavsett vilket var uppträdandet givetvis lika förkastligt. Det skall tilläggas att flickorna i publiken samt merparten pojkar inte deltog i grovheterna.

Pöbelfasoner av detta slag, åtalbara under bland annat  lagrubriceringen ”hets mot folkgrupp”, tyder både på undermålig förmåga till empati och tydlig historielöshet. Så går det när regering och skolmyndigheter låter historieämnet i våra svenska skolor förfalla.

Grobianerna på sajten nationell.nu, som står nationalsocialistiska Svenska motståndsrörelsen nära, gottar sig naturligtvis och skriver om ”de så kallade judeförföljelserna” samt upplåter kommentatorsfältet åt diverse vulgära grovheter som synes vara hämtade direkt från närmsta svinstia, där dessa nassar utan tvivel brukar vältra sig i den nazistiska dyngan.

Dessa individers sinnessvaga resonemang brukar lyda ungefär som så: ”Förintelsen har aldrig ägt rum, men det var synd att Hitler bara lyckades ta kål på sex miljoner.”

Koncentrationslägerfångar bakom taggtråd.

Jag vill i sammanhanget passa på att tacka min mellanstadielärarinna Lena Forsberg Gunnarsson vid Högantorps folkskola utanför Södertälje, som lät oss 11-12-åringar få pålitliga kunskaper om vad som hade tilldragit sig i det nazityska imperiet mindre än 20 år tidigare. Vi bjöds även på skolresa till Judiska församlingen och Stora synagogan i Stockholm samt en biljett till föreställningen ”Anne Franks dagbok” med Maud Adelsohn i titelrollen på China-teatern.

Heder åt en sådan lärare – genom hennes initiativ blev jag och övriga elever effektivt vaccinerade mot alla  nazistiska försök till historieförvanskning.

Ullenhag sticker huvudet i sanden – som vanligt

Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson i debatt i Lund.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svep-75-ar-sedan-kristallnatten_8707746.svd?sidan=5

Den så kallade integrationsministern Erik Ullenhag (FP) skriver i dag den 9 november 2013 en debattinlaga under ”Brännpunkt” i Svenska Dagbladet där han tar upp ämnet Kristallnatten (länken ovan). I dag är det 75 år sedan de tyska nationalsocialisterna använde det av en ung jude genomförda mordet på en tjänsteman vid tyska ambassaden i Warszawa som förevändning för att mörda, trakassera och internera judar i Tyskland.

Det är bra att Ullenhag tar upp detta ämne och inskärper, att vi aldrig någonsin vill se något liknande hända igen. Artikeln visar dock att integrationsministern väljer att likt strutsen sticka huvudet i sanden och inte kalla saker vid deras rätta namn.

Efter att presterat en invändningsfri beskrivning av de händelser som kom att kallas Kristallnatten, detta på grund av allt krossat glas som blev följden av vandalism riktad mot judiska butiker runt om i Tyskland och som blev uppmarschen till Förintelsen, har Ullenhag följande att säga:

Samtidigt som vi minns Europas mörka historia nås vi av rapporter om antisemitism och intolerans i Europa och i Sverige. Att peka ut judar, muslimer, romer eller hbt-personer som ansvariga för alla tänkbara samhällsproblem har blivit vardagsmat. När en grupp pekats ut står nästa på tur.

Erik Ullenhag refererar så till att EU:s så kallade byrå för grundläggande mänskliga rättigheter producerat en studie om upplevda hatbrott, diskriminering och antisemitism i åtta EU-länder. I Sverige uppges 810 personer med judisk bakgrund ha intervjuats, och av dessa sägs 60 procent vara av åsikten att antisemitism utgör ”ett väldigt stort eller ganska stort problem”.

En manifestation i form av en så kallad kippavandring mot antisemitismen i Malmö.

79 procent av de tillfrågade personerna med judisk bakgrund undviker att bära judiska symboler såsom den manliga huvudbonaden kippa eller davidsstjärna. Siffran härför i övriga länder där studien företagits uppges vara 68 procent. Det finns ingen anledning att betvivla dessa uppgifter: antisemitismen har blivit ett ständigt växande problem i Sverige.

Integrationsministern belyser även hur det är i Malmö, där situationen för stadens judiska kommunitet blivit allt mer ohållbar. Detta har föranlett ett förhållandevis stort antal judar att emigrera. Ullenhag väljer dock att inte med ett ord beröra vilka det är som svarar eller ansvarar för denna antisemitism och som givetvis är en stor skam för Sverige och Malmö.

I praktiken alla antisemitiska hatbrott och andra judefientliga handlingar i Sveriges tredje största stad utförs av medlemmar ur den ständigt växande befolkningsdelen muslimska trosbekännare. Således är det felaktigt att tala om en ”svensk” antisemitism – någon sådan existerar inte, annat än på vissa nazistiska och extremnationalistiska nätsajter.

Den primitiva antisemitismen i Malmö är i stället ett resultat av den av socialdemokratiska och borgerliga regeringar förda immigrationspolitiken, som inte blir ett spår bättre av att den förstärks genom kommunalrådet Ilmar Reepalus (S) vilja att hålla sig väl med sina arabiska/muslimska väljare. Antisemitismen i Malmö och Sverige i stort är ett importerat fenomen.

Ilmar Reepalu (S) i ett antiisraeliskt demonstrationståg.

Detta politiskt-strategiska behov har fått Reepalu att göra helt aningslösa idiotuttalanden riktade mot judar i allmänhet och staten Israel i synnerhet. Bland annat har han svamlat om att det är judarna själva och ”Israellobbyn” som bär ansvaret för antisemitismen. Uttalanden som fått vingar och färdats över hela jordklotet och definitivt icke förbättrat Malmös renommé som antisemitismens nordliga utpost nummer 1.

Erik Ullenhag väljer dock att inte tala om hur det egentligen förhåller sig. Troligen beror detta på att han vill mörka, att det de facto är svenska regeringar och klantiga politiker som givit upphov till den förekommande antisemitismen.

Att Ullenhag sticker huvudet i sanden är nu inget nytt förhållande. Likadant var det då våldsbenägna invandrarungdomar i samarbete med svenska anarkister och allmänt ligistslödder brände ner delar av de svenska förorterna: Ullenhag skyllde då i en intervju i BBC på ”den svenska rasismen”.

Arabisk/palestinsk manifestation mot judarna i Malmö.

Jag skulle vilja påstå att det är en överlevnadsfråga för inte bara Erik Ullenhag personligen, utan för hela den sittande svenska regeringen, att göra antisemitism och annan form av rasism till någonting som  extremnationalister och/eller ”rasister” och ”intoleranta” ägnar sig åt.

Om det kommer fram inför hela svenska folket att det är regeringen som importerat denna ”rasism” och ”intolerans” – det vill säga den osminkade sanningen – har alliansregeringen små möjligheter att bli kvar i regeringsställning. Att sedan vänsteroppositionen har samma inställning är en annan fråga som jag inte går in på här. Dessutom finns ju risken att de förkättrade Sverigedemokraterna kommer att få exempellösa framgångar i de val som går av stapeln 2014.

Ullenhags SvD-artikel visar enligt min mening att ord såsom ”rasism” och ”intolerans” har mist sin ursprungliga betydelse genom frekvent och mångårigt missbruk. Frågan är också varför man skall fortsätta tala om ”rasism” när nya forskarrön visar, att det inte finns några mänskliga raser i egentlig mening. När det gäller ”tolerans” så visar naturligtvis den pågående politiska diskursen, att det knappast finns några mer intoleranta individer än den grupp (inom vilken Ullenhag är en av de mest framträdande) jag vill kalla toleransmånglarna.

Slutligen bör man notera att bilden av Sverigedemokraterna som ett ruggigt ”rasistiskt” och ”intolerant” parti börjar krackelera. Angreppen på Jimmie Åkesson på Nytorget på Södermalm i Stockholm nyligen gav säkerligen många en nyttig fingervisning om, var demokratins och toleransens fiender i verkligheten återfinns: nämligen på den extrema vänsterkanten.

I en efterföljande TV-debatt framstod sedan SDs partisekretetrare Björn Söder som en sansad statsman samtidigt som ”antirasisterna” framstod som de vilka de verkligen är: hatfyllda, testuggande och intoleranta samt synnerligen obalanserade personer.

Att vänsterjönsarna börjar bli verkligt desperata gavs en fingervisning om på Twitter i dag, då den beryktade sajten Inte rasist men bland sina läsare efterlyste exempel på så kallat rasistiskt agerande från sverigedemokratisk sida.