Archive for the ‘Antisemitism’ category

SKMA går i taket efter israelisk video

16 april, 2013

http://antisemitism.org.il/article/78664/muslim-socialist-leader-wants-swedish-defense-forces-%E2%80%9Cbomb-israel-and-exterminate-jews

Länken ovan går till en video offentliggjord av den israeliska organisationen the Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). I videon och i en vidhängande text nagelfars den från den socialdemokratiska partistyrelsen nyligen avgångne islamisten Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet, och Socialdemokraternas sätt att hantera denne och i ett vidare perspektiv frågor som rör islamismen och den judiska staten Israel.

JAS Gripen ChezOmar Mustafa ville se JAS-plan mot Israel.

Personligen tycker jag det är välgörande med det strålkastarljus CFCAs video riktar mot såväl Omar Mustafa som socialdemokratin, vilken ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar har en mörk tradition av stöd för palestinskarabisk terrorism (läs: PLO/Fatah) och avståndstagande från den demokratiska staten Israel, en ö av demokrati och civilisation i en barbarisk omgivning.

Videon har fått den svenska organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) att gå i taket. Bland annat heter det på organisationens hemsida:

Videon på CFCAs hemsida för tankarna till liknande klipp på antimuslimska forum som Avpixlat, den SD-vänliga sajt som videon lyfter fram som ett av de ”fria” medier som påstås ha avslöjat Omar Mustafa.

CFCA gör enligt min uppfattning alldeles rätt som lyfter fram det orädda Avpixlat, som är ett välbehövligt salt i den svenska samhällsdebatten och tar tag i saker som andra inte vågar röra. Detta behagar dock inte ultraliberalerna i SKMA som nu mullrar om ”genomgripande motåtgärder”:

SKMA kommer också att tillskriva CFCA och samtliga dess samarbetspartners för att protestera mot denna form av ”antirasism” och kräva omedelbara och genomgripande motåtgärder.

Darra månde alltså CFCA och den israeliska regeringen, som nämnda organisation uppges stå nära, för SKMAs vrede…

Vad är det då som är så farligt med videon i fråga? Till att börja med får man väl konstatera att rubriceringen att Omar Mustafa vill ”utrota judar” är en långtgående tolkning av Mustafas göranden och låtanden så här långt. Vad som hänt är att han bevisligen twittrat om att Sverige borde sända JAS-plan mot Israel och på Facebook ”gillat” den islamistiske ideologen Yusuf al-Qaradawi, vilken i sin tur hävdat att nazisternas judeutrotning var ett ”gudomligt straff”. Islamiska förbundets hemsida har även svämmat över av antisemitiska stereotyper, vilka man nu av opportunistiska skäl börjat rensa bort.

PalmeArafatOlof Palme hälsar varmt på terrorledaren Yassir Arafat från PLO.

Jag tror man kan känna sig ganska säker på att Mustafa inte avsett att de svenska planen skulle genomföra något slags flyguppvisning över Israel eller ens utföra icke-stridande uppdrag såsom skedde i Libyen. När han valde att uttrycka sin sympati för al-Qaradawi var han vidare säkerligen väl medveten om att denne prisat judeutrotningen.

Visst, man kan hävda att CFCAs rubricering var väl långtgående. Däremot kan jag inte se att den helt saknar fog.

En annan sak SKMA stött sig på är att videon utpekar den socialdemokratiska aktivisten och kurdiskan Nalin Pegkul som ”utbildad självmordsbombare”. Detta är dock alldeles sant: när Pegkul växte upp i Batman i Turkiet genomgick hon de facto en sådan utbildning och har i en intervju med Aftonbladet sagt att hon som ung var beredd att spränga sig själv och andra i luften i terrordåd riktade mot den turkiska centralmakten.

Pegkul har tagit avstånd från sin tid som presumtiv terrorist, något som givetvis länder henne till heder, men så vitt jag vet kvarstår hon fortfarande som medlem i den terrorstämplade kurdiska socialiströrelsen PKK. Att hävda att hon är ”utbildad självmordsbombare” är under alla omständigheter helt korrekt – det är ju faktiskt sant.

Intervjun i Aftonbladet här:

http://img372.imageshack.us/img372/8564/nalinaftonbladetfz4.jpg

NalinPekgul1Nalin Pegkul har berättat öppet att hon fostrades till självmordsbombare.

Noga taget synes SKMAs reaktion mot CFCAs video bottna i två ting: påståendet att Omar Mustafa önskar ”utrota judar” samt utpekandet av Nalin Pegkul som ”tränad självmordsbombare”. Det förstnämnda är visserligen ett diskutabelt påstående som bygger på en långtgående tolkning av Mustafas ställningstaganden men inte nödvändigtvis helt falskt; det senare om Pegkuls terroristbakgrund är emellertid alldeles och odelat sant.

Vad som verkligen irriterar liberalerna i Svenska kommittén mot antisemtism är nog i verkligheten det faktum att den kritiserade videon berömmer Avpixlat, som ju står det avskydda partiet Sverigedemokraterna tämligen nära. Och berömmer man en sådan i etablissemangsögon förskräcklig aktör blir man varg i veum, guilt by association i sin prydno.

Nu hoppas jag slutligen att CFCA står upp mot SKMAs anklagelser och fortsätter belysa den oroande antisemitismen i Sverige lika berömvärt inträngande som tidigare. Det är väl för övrigt också en sådan belysning som utgör SKMAs själva existensberättigande? Att gulla med muslimska extremister som vill utplåna Israel är det i alla fall definitivt inte.

Jag har en i grunden positiv uppfattning om Svenska kommittén mot antisemitism, som jag tycker i det stora hela uträttar ett berömvärt arbete. Jag deltog också i en mycket givande och informativ resa till Polen 2009 i arrangemang av organisationen efter att ha bidragit till en insamling till förmån för restaureringen av en judisk begravningsplats i den lilla staden Bodzentyn. Det påstods då – onekligen  en aning tragikomiskt – på nazianstuckna sajter att jag mottagit ”ett fint pris från mäktiga judar” i anledning av resan.

Sanningen var att jag, precis som alla andra bidragsgivare, fått ett enkelt men förvisso fint diplom för att ha medverkat till upprustningen av gravplatsen. Det hänger på hedersplats här hemma. Var ”de mäktiga judarna” kom ifrån vet jag fortfarande inte, det är väl knappast något man kan kalla SKMA i alla fall.

bodzentyn_nbIngången till den judiska begravningsplatsen i Bodzentyn.

När SKMA går i taket och börjar kalla  israeliska videor som informerar om antisemitismen i Sverige för ”rasistiska” bör man dock enligt min uppfattning fråga sig själva vad man egentligen sysslar med.

Islamonazistisk propaganda mot judar: jihadisterna laddar upp

5 mars, 2013

BEhCLRdCUAA0MyEBudskap av det här slaget är vanligt förekommande på islamska demonstrationer runt om i världen.

http://www.apg29.nu/index.php?artid=6700

Länken ovan går till en video,  som på ett instruktivt sätt belyser det som så lätt hamnar i skymundan hos de toleransens apostlar som inte vill se några fel hos islam: det hat mot judar och allt judiskt som finns som en mörk underström inom islam. Det är en utmaning för moderna och moderata muslimer att göra upp med detta fenomen.

Man kan spåra islams negativa inställning till judar tillbaka till profeten Muhammeds liv och verksamhet på 600-talet. Fenomenet får en belysning i Kader Abdolahs på historiska fakta baserade roman om Muhammed med titeln Sändebudet (2007, svensk upplaga Norstedts 2010, sidorna 220-221):

Mohammad hade börjat tycka illa om judarna på grund av deras sammansvärjning med Mekkas armé; han förstod att så länge judarna var i staden skulle han inte kunna vinna krigen. Han väntade på rätt tillfälle att definitivt lösa problemet med judarna…Mohammads tålamod började tryta och han fattade ett beslut som han längde hade velat ta. Han gav judarna en dag på sig att lämna staden. Varje familj fick ta med sig så mycket ägodelar som en kamel kunde bära och måste lämna kvar guld och pengar.

Medinas judar vägrade fräckt nog dock att hörsamma Muhammeds order. Då lät profeten bränna ner deras dadelpalmer och förstörde på så sätt deras odlingar. Muhammed uppmanade nu på nytt judarna att ge sig av, annars skulle han också bränna deras bostäder. Nu skulle de inte heller få ta med sig någonting, något Muhammed påstod Allah själv hade befallt. Judarna gav sig slutligen av men de brände själva sina bostäder och ägodelar så att inte Muhammed skulle kunna lägga beslag på dem för egen del.

Toleransens apostlar brukar betona att såväl kristna som judar i Koranen betecknas som ”bokens folk” och att judendom, kristendom och islam är så kallade abrahamitiska religioner efter den gemensamme stamfadern Abraham. Detta stämmer till en del. Men det stämmer också att judar i Koranen (exempelvis i surorna 2:61, 5:60 och 7:166) omnämns såsom bland annat apor och grisar. Visserligen står det inte att judar generellt är apor och grisar men däremot vissa judar som enligt Muhammed har brutit sabbaten.

Se här hur en imam försöker förklara saken:

http://fragaimamen.se/varfor-kallas-judar-for-grisar-i-koranen/

Faktum kvarstår dock. Muhammed skrev i Koranen att vissa judar kan jämföras med grisar/svin och apor. Just dessa tillmälen har sedan använts av otaliga muslimska hatpredikanter i syfte att brännmärka hela judenheten och Israel. Bland annat av Egyptens president Muhammad Mursi med hemvist i islamistiska Muslimska Brödraskapet i ett TV- framträdande innan han blev president:

secondColumnEgyptens president Muhammad Mursi om judar innan han tillträdde sitt ämbete.

Mursi brännmärker i sin framställning även Israel och judarna – även om han föredrar att tala om ”sionister”, också om judar i historisk tid långt innan den sionistiska ideologin fanns – bland annat som ”blodsugare” och ”krigshetsare” samt förkastar en tvåstatslösning för israeler och palestinier i Mellanöstern; han tänker sig att araberna skall lägga beslag på hela det område som nu utgör staten Israel. En video från Mursis framträdande finns på bloggen Sapere Aude här:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=9570

Det finns, som framgår av videon överst i det här inlägget, klara likheter mellan islamistisk och nationalsocialistisk propaganda avseende det judiska folket. Det är ingen tillfällighet att publikationer av typ Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf är oföränderliga storsäljare i arabvärlden inklusive de palestinska områdena, där redan förskolebarn får lära sig hata judar och det eftersträvansvärda i att bli självmordsbombare.  För militanta muslimer tenderar Adolf Hitler att vara en stor hjälte vars enda misstag var att han inte lyckades utrota alla judar. Den inställningen mötte jag själv under ett besök på Västbanken 2005. Antisemitismen är i själva verket en integrerad del av vardagslivet i arabvärlden.

En av historiens mest beryktade muslimska antisemiter var Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini (1895/97-1974) som hetsade araber mot judar vilket ledde till massakrer i Jerusalem före Andra världskrigets utbrott. Stormuftin mottogs 1941 i audiens av Tysklands då till synes obetvinglige diktator Adolf Hitler (1889-1945). Al-Husseini uppmanade Hitler att massutrota judarna och fick muslimska förband i Waffen-SS uppkallade efter sig.

Det tillhör rutinen att islamistiska demonstrationer världen över, exempelvis i Malmö, bär på nazi- och hitlervänliga plakat och skanderar slagord i samma riktning, ofta på arabiska.

36tHaj Amin al-Husseini inspekterar tyska vapen under Andra världskriget.

Det finns naturligtvis hyggliga och moderata muslimer som inte bekänner sig till hatbudskapet mot judarna och som tar avstånd från jihadistisk terrorism. Troligen hyser flertalet muslimer en sådan uppfattning. Det stora problemet är att det fortfarande är islamisterna som hörs mest med sitt hatbudskap och att de inte tvekar använda våld inte bara mot judar och kristna utan också mot muslimer som inte rättar in sig i de militanta leden. Ju större muslimsk invandring vi får till Sverige, desto fler hatpredikanter och jihadister får vi också in med påföljd att alltfler unga och lättledda muslimer beger sig utomlands för att genomgå terroristträning..

Vår tolerans och allmänna snällhet riskerar leda till att vi inte uppmärksammar det hot mot den västerländska civilisationen som det islamistiska hatbudskapet i så hög grad utgör. Lägg därtill att professionella så kallade antirasister i och utanför Expo är snara att brännmärka alla som uppfattar den islamistiska faran som ”rasister” och ”nazister”. Jag tänker icke minst på den utmärkta tidningen Dispatch International som är utomordentligt informativ när det gäller att belysa islamistiska krafter. Den kallas regelmässigt ”rasisttidning” i Expos spalter.

imagesHizbollahsoldater hyllar Hitler genom att göra romersk hälsning/nazihälsning.

Dispatch hade nu senast i sitt nummer den 28 februari en artikel av Jill Bellamy Van Aalst som visar hur terroristorganisationen Hizbollah har planer på att sätta upp en armé om 50 000 man och ta kontollen över vapenlagren i Syrien om Assad-regimen skulle falla, något som alltmer framstår som en tidsfråga. Om dessa planer realiserades skulle Hizbollah, som stöds av Iran och har sin bas i Libanon, få tillgång till biologiska stridmedel vilka kan sättas in mot mål i Europa.

Hizbollah ligger bakom flera av den senare tidens väpnade konflikter i Mellanöstern med sina återkommande raketbeskjutningar mot civila mål i Israel. Dessa raketbeskjutningar, vars precision hitintills varit rätt dålig, skulle framstå som rena söndagsskolan om man skulle få tillgång till biologiska, kemiska och kanske även nukleära vapen.

Kan islamofobi vara antisemitism?

11 maj, 2011

 Wilhelm Marr, antisemitismens upphovsman.

Efter varje nummer av SD-Kuriren, som jag är chefredaktör för, brukar det till redaktionen inkomma ett antal synpunkter i form av mejl, vykort eller brev. Sedan nummer 91 utkommit nåddes jag av ett brev där avsändaren bland annat ville göra upp räkningen med vad han ansåg vara felaktigt språkbruk. Som exempel på sådant angav brevskrivaren ordet ”antisemitism”.

Personen i fråga menade, att eftersom både araber och judar är semitiska folk borde ”antisemitism” kunna gälla båda dessa etniciteter – således ej endast judar, vilket är det vanliga. Vidare, menade brevskrivaren, kan araber rent definitionsmässigt inte vara antisemiter eftersom det ju skulle innebära att man vände sig mot sig själva, det egna folket.

Resonemanget är rent logiskt rätt rimligt. Det stämmer att araber och judar räknas som semitiska folk. Alltså borde det vara möjligt att beteckna också avoghet gentemot araber – islamofobi med ett modernt uttryck – som antisemitism. Och det borde enligt samma sätt att resonera vara svårt eller omöjligt för araber att vara antisemiter.

Ändå är detta alldeles felaktiga slutledningar. Vi kan här nämligen inte enbart ta hänsyn till den rena logiken sådan den uttrycktes av nämnda brevskrivare. Här väger nämligen sedvanan blytungt.

Sanningen är nämligen den, att antisemitism aldrig någonsin använts i annan mening än att vara emot judarna. Jag är medveten om att jag tagit upp detta delikata ämne i minst ett tidigare blogginlägg men bestämde mig efter brevet till SD-Kuriren för att göra det på nytt. Det kan ju också tänkas att alla mina trogna läsare inte uppmärksammat mitt tidigare inlägg i frågan.

Alltså var det så att ordet antisemitism myntades av den tyske skriftställaren och socialistiske ideologen Wilhelm Marr (1819-1904). Marr grundade till på köpet ett politiskt sällskap som fick namnet die Antisemitenliga. Marr, som föddes i Magdeburg ett år efter Karl Marx födelse, var som ung ateist och vänsterhegelian. Sedan den av alla tyska socialister hett emotsedda revolutionen 1848 misslyckats flydde Wilhelm Marr fältet och levde därefter sju år i Centralamerika.

Vd återkomsten till Tyskland och Hamburg var Marr en tämligen misslyckad affärsman och hade förändrat sin politiska utsyn. Han hade nu antagit ett rasbetonat synsätt och tyckte sig i representanter för det judiska folket se en negativ samhällskraft, något som möjligen kan ha haft att göra med att han hunnit gifta och skilja sig tre gånger varav två gånger med judinnor. I en av sina böcker, publicerad under tiden för Amerikanska inbördeskriget 1863, försvarade han även slaveriet som samhällelig institution.

1862 gav den flitige Marr även ut skriften Judenspiegel och 1879 Vom Jüdischen Kriegsschauplatz. Samma år kom även Marrs skrift Der Weg zum Siege des Germanenthums über das Judenthum ut i Bern i Schweiz. Det som skilde Marrs verk från alla andra antisemitiska skrifter vid denna tid var att Marr här myntade termen antisemitism.

Antisemitism var enligt Wilhelm Marrs språkbruk sak samma som, med Wikipedias ord, ”avståndstagande från och aktiv kamp mot judendomen”.  Marrs bok blev snabbt populär och trycktes i tiotalet upplagor, vilket även innebar att hans term antisemitism vann burskap på kort tid. Antisemitismen var den i Marrs ögon positiva idé som skulle användas i försvarssyfte mot den upplevda judiska anstormningen.

Wikipedias författare gör följande utläggning om Marrs syn: ”Trots den sedvanliga jargongen var hans antisemitism i första hand socialt motiverad, han ansåg att judefrågan var ett socialpolitiskt problem och uppmanade det utsugna folket att bekämpa den judiska kapitalismen, den gyllene internationalen.” Liknande tankar hade tidigare framförts av bland andra Karl Marx i uppsatsen Zur Judenfrage.

Karl Lueger påverkade Hitler.

Den myckenhet av antijudisk opinionsbildning som existerade i Europa vid denna tid, framförallt i Centraleuropa och Frankrike, gav även upphov till en politisk rörelse vilken i Österrike förde fram Karl Lueger (1844-1910) till borgmästarposten i den kosmopolitiska staden Wien. Adolf Hitler har i sitt världshistoriska pekoralverk Mein Kampf vittnat om den betydelse Luegers politik hade för honom och den framväxande nationalsocialismen.

Ordet antisemitism användes således under den beskrivna tidsperioden uteslutande för att beteckna en antijudisk inställning och, vilket måste inskärpas, har i praktiken aldrig använts på annat sätt. Det antal araber som vid denna tid fanns i Europa var ju också mycket lätt räknade, varför deras inflytande i samhället till skillnad från situationen i dag var obefintligt.

För att svara på frågan i blogginläggets rubrik: Nej, ”islamofobi” kan aldrig vara ”antisemitism” eller för den delen tvärtom. Ordet islamofobi, som av vänstern och andra professionella så kallade antirasister används i huvudsak för att brännmärka kritik av radikal islamism och jihadism, kunde i sig vara värt en längre utläggning.

Men det får i så fall bli en annan gång. Avslutningsvis är det fullt möjligt för medlemmar av ett visst folk att vända sig mot och komma att avsky den egna etniciteten. Detta fenomen kallas med en modern term oikofobi.

Antisemitism i dokumentär

3 februari, 2011

Den liberale israeliske filmaren Yoav Shamir har gjort en dokumentär kallad Defamation som visades i SVT1 den 1 februari. I pressens presentation av filmen heter det att Shamir i egenskap av israelisk medborgare aldrig själv upplevt antisemitism och därför var nyfiken på fenomenet. Tyvärr visas i presspresentationen en bild av Anti Defamation Leagues (ADL) ledare Abraham Foxman som anges föreställa Yoav Shamir. Den riktige Shamir ser ut så här:

Yoar Shamir, född 1970.

När jag slog mig ner för att se filmen hade jag inga höga förväntningar. SVT har ju gjort sig känt för att snart sagt alla veckans dagar, och med all rätt, visa filmer som speglar den tyska nationalsocialismens judehat och allmänna ondska. När det gäller att skildra den judiska stat som efter kriget byggdes upp som ett resultat av samma ondska är SVTs utbud emellertid utomordentligt ensidigt i anti-israelisk riktning.

Mina farhågor förstärktes av det faktum att den tidigare rikligt belönade Yoar Shamir innan han gjorde Defamation var mannen bakom filmen Checkpoint, som också visats i SVT och som siktar in sig på de israeliska gränsstationerna mot palestinskt territorium. Shamir har mot denna bakgrund själv kritiserats för att vara antisemit och ett slags israelisk Mel Gibson, vilken som bekant gjort en del förgripliga för att inte säga idiotiska uttalanden om judar. Shamir har kritiserats även för Defamation och har bemött kritiken bland annat på följande sätt:

http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2010/jan/25/israel-race

Ingen kan nog förneka att Shamirs senaste film har en liberal och i grunden Israel-kritisk tendens eller att denne filmare är kritisk gentemot den amerikanska organisationen Anti Defamation League, som grundades 1913 med syftet att bekämpa antisemitism och diskriminering mot judar. Ändå är jag som Israel- och judevän till viss del positivt överraskad av Shamirs film, som också speglar den reflexmässiga antisemitism som förekommer runt om i världen.

Yoav Shamir må hävda att han, som en sorts cineastisk varudeklaration, aldrig personligen stött på antisemitism förrän han gjorde Defamation. Jag tillåter mig tvivla. Bara en sådan sak som att Shamirs 94-åriga farmor, som presenterar sig själv som sionistisk pionjär, i början av filmen hasplar ur sig några av de mest förekommande, antisemitiska schablonerna om att judarna i diasporan är penningsugna skojare som inte arbetar utan bara håvar in pengar. Yoar Shamir måste rimligen ha hört dessa tirader förut.

Låt oss dock hålla Shamirs försäkringar om att han själv aldrig stött på någon antisemitism förut i sitt 40-åriga liv för sanna. I så fall möter han denna mänsklighetens cancer ett flertal gånger genom de människor han intervjuar. Ett tidigt exempel i filmen är en taxichaufför som hävdar att judarna styr världen. Därefter hamnar Shamir i problemområdet Crown Heights i Brooklyn, New York där några yngre svarta personer breder ut sig om hur förfärliga judarna är och som bevis härför tar upp det ökända falsifikatet Sions vises protokoll vilket författades av den tsarryska hemliga polisen med fransk förlaga. Protokollen är, jämte Hitlers Mein Kampf, en given bestseller över hela arabvärlden inklusive de palestinska territorierna.

En betydande del av Yoav Shamirs tid går åt att följa ADL-ledaren Abraham ”Abe” Foxman, en amerikansk medborgare som föddes i vad som numera är Vitryssland 1940 och som ägnar sin tid åt att bekämpa antisemitism och judehat och anses ha stort internationellt inflytande. Vi får i filmen följa Foxman på ett par diplomatiska uppdrag, och en av de scener som rönt mest uppmärksamhet är då han i en taxi säger något i stil med att ”Många av de internationella ledare vi träffar tror att vi judar har ett enormt inflytande världen över, och vi låter dem gärna förbli i den tron.”

Det har påståtts att detta skulle vara ett uttryck för ohöljd cynism, men det är inte min uppfattning. Foxmans öppenhjärtiga utsaga är snarare att se som en realistisk analys av hur de fördomar och vanföreställningar som förekommer över hela världen kan användas för den egna saken. Här följer mer information om Foxman:

http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Foxman

 Abe Foxman.

Abe Foxman tillhör de judiska makthavare som regelmässigt skälls för att, fastän jude, använda sig av nazimetoder och brukar i antisemitisk vulgärpropaganda avbildas i SS-uniform och så vidare. Shamir himlar bildligt med ögonen när Hoffman med sällskap i några filmsekvenser umgås med en hög representant för den israeliska militären.

Shamirs största bedrift i Defamation är i mitt tycke när han avslöjar den amerikansk-judiske akademikern Norman Finkelstein som den galning han är. Intervjun inleds med att en ämabel Finkelstein – vars huvudtes är att det vuxit upp en industri kring Förintelsen på vilken rika judar skor sig – i verserade ordalag förklarar sig vara förföljd och alldeles oförtjänt skälls för att vara en sinnessjuk psykopat: ”Titta på mig, ser jag ut som en galning?” säger Finkelstein. Vilket han kanske inte gör i just den filmscenen, kanske bortsett från den vilt stirrande blicken.

Mot slutet av intervjun eldar dock amerikanen, vars föräldrar för övrigt överlevde den nazityska Förintelsen, upp sig mer och mer över vad han upplever som Shamirs kritiska frågor. Slutligen ballar han ur totalt och börjar göra hitlerhälsningar som skall antyda att nämnde Foxman men även Shamir själv skulle använda nazimetoder. När Shamir försynt påpekar att detta beteende kanske inte är så jättesmart, uppmanar Finkelstein honom att klippa bort hitlerhälsningarna. Filmmakaren replikerar då att i synnerhet dessa scener kommer att finnas med i den färdiga filmen, varpå Finkelstein genmäler: ”Tror du att jag bryr mig?”

Alla som tidigare till äventyrs tvivlade på att Norman Finkelstein – som samarbetat med bland andra certifierade antisemiter som Noam Chomsky och Robert Faurisson – var en galning fick nu bekräftat att han verkligen är det!

Finkelstein tillhör kategorin ”självhatande judar” och gör därmed sällskap med svenskar såsom Henry Ascher och Göran Rosenberg – ett annat exempel är Israel-födde Dror Feiler – vilka ofta utnyttjas av nationalsocialister och andra jude- och Israel-hatare i dessas propaganda. Det tragiska är att de dessutom inte sällan tycks trivas alldeles förträffligt därmed.

Galningen Finkelstein vid Palestina-möte.

Ett av de genomgående temana i Yoar Shamirs film är en resa en israelisk skolklass gör till Polen och Auschwitz. Shamirs kritiker David Hirsh, själv ytterst kritisk gentemot Israels beteende på Västbanken och i Gaza, menar att Shamir inkasserar lättköpta poänger genom att i stort framställa de israeliska ungdomarna – varav många nu gjorde sin första utlandsresa – som aningslösa offer för den israeliska regeringspropagandan. Jag anser att det ligger en hel del i den kritiken, även om Shamir givetvis själv svär sig fri från den.

I slutet av filmen gör sig Yoav Shamir till tolk för uppfattningen, att Israel och judarna borde tänka mer på nuet och framtiden i stället för att grotta ner sig i den död och förintelse som historiskt drabbat det judiska folket. Han menar också att Israel skulle dra sig tillbaka från så kallad ockuperad mark – alltså områden som erövrades av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967 då omgivande arabländer attackerade Israel – och börja uppträda på ett snällare sätt. Det låter vid första påseendet som sympatiska och, skulle jag vilja säga, typiskt liberala förslag.

Dessvärre är det dock så att det land och/eller folk som glömmer sin historia är dömt att gå under. Dagens Israel är dessutom en av världens yngsta nationer med blott litet över 60 år på nacken. Landet kunde upprättas efter beslut i FN som en direkt följd av Förintelsen – äntligen skulle judarna få ett eget, fredat hemland vilket ju förkunnats redan i samband med Balfour-deklarationen efter Första världskriget. Enligt FNs delningsplan skulle såväl judar som araber få ungefär 5o procent var av det forna brittiska mandatet Palestina. Judarna med David Ben Gurion i spetsen gick med på detta men inte araberna – omgivande fem arabländer gick till angrepp direkt efter utropandet av staten Israel men fick ordentligt med stryk.

Och på den vägen är det. De storskaliga arabiska angreppen har samtliga slutat med arabiska förödmjukelser, vilket länderna i fråga också insett. I stället använder de antijudiska krafterna numera en småskalig krigföring i form av så kallade intifador och annan form av terrorism för att komma åt Israel. Men skulle inte detta upphöra om Israel återlämnade exempelvis Västbanken i arabiska händer?

Nej, det kommer dessvärre inte att ske. Gazaremsan, som Israel överlåtit i palestinska händer och som sedan 2007 styrs av terrororganisationen Hamas, är väl ett utsökt exempel härpå. Trots att Israel alltså avlägsnat såväl bosättningar som militär från Gaza fortsätter Hamas såväl hatpropaganda som väpnad terror mot Israel och drar sig inte för att utbilda och indoktrinera små barn i Israel- och judehat.

Ett snällare Israel vore självmord för Israel. Hamas och likasinnade kommer garanterat inte att ge upp förrän den siste juden återförenats med sina förfäder från Auschwitz. Detta är ett uttryck för ett flertusenårigt hat som inte låter sig hejdas endast för den händelse Israel skulle iakttaga en självutplånande snällism. Framförallt gör Shamir och hans meningsfränder ett gigantiskt misstag då man tar för givet att det är Israel och inte världens antisemiter det är fel på.

Litet märkligt tycker jag till sist det är att en filmare som gör en dokumentär i ämnet antisemitism underlåter att åtminstone kort nämna, att det i Irans huvudstad Teheran finns en hatfylld president – Ahmadinejad – som lever och andas antisemitism och i princip bara väntar på att Iran skall få tillgång till kärnvapen så att den avskydda judestaten äntligen kan utplånas. Ahmadinejads antisemitism drabbar alla judar vare sig de är medvetna om det eller ej.

Ahmadinejad håller tal.

Forum för judeförakt

20 maj, 2010

Nyligen flöt det in en länk från bloggen ”Forum för frihet” på min kontrollpanel. Innehållet var följande:

http://forumforfrihet.blogspot.com/2010/05/jonathan-leman-och-hyckleri-bakom.html

Faktum är att jag aldrig tidigare – vilket naturligtvis kan uppfattas som en brist i min bloggbildning – hört talas om denna blogg. Det visade sig dock snart att bakom den sympatiska men tämligen intetsägande rubriceringen döljer sig den typ av individ/individer, som jämt och ständigt – med få undantag – raljerar och ironiserar om allt judiskt och allt israeliskt, men likafullt spelar den förorättade oskulden när det som ett brev på posten ramlar in anklagelser om antisemitism.

Är inte ett ständigt raljerande och ironiserande över allt judiskt och israeliskt ett uttryck för antisemitism? Rimligen är det faktiskt så.

I det inlägg jag refererar till är det särskilt den hedervärda organisationen Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) och SKMAaren Jonathan Leman som råkar illa ut. Skribenten i fråga ondgör sig så över nämnde Leman på följande sätt: ”Enligt Jonathan Leman är t. o. m. Aftonbladet en antisemitisk tidning.”

”Till och med”. ..men hallå!

När hade någon enda medarbetare i Aftonbladet ett enda positivt ord att anföra om staten Israel och andra judar än patenterade vänsteraktivister av kategorin ”självhatande judar” såsom Noam Chomsky, Helle Klein och Göran Rosenberg? Vore tacksam om skribenten i Forum för frihet kunde ge mig ett enda sådant exempel.

Vi talar alltså om samma tidning som publicerade den beryktade Donald Boströms lugubra drapa om påstådd israelisk handel med organ från stupade palestinier. Leman har således alldeles rätt när han skriver att ”Aftonbladet har sedan länge ett problematiskt förhållande till judar” (och att ”hela vänsterkanten är antisemitisk”).

För att vidare få stöd för sin vämjelse gentemot SKMA hänvisar bloggaren till en av landets mest profilerade hatare av allt judiskt och israeliskt, just det, ingen mindre än den evigt hånleende gamle KGB-agenten och fängelsedömde spionen Jan Guillou. Just ett snyggt sanningsvittne!

Sedan använder forumskribenten denna bloggare och hans parti som slagträ för att rikta det vederbörande tror vara det verkliga dråpslaget mot SKMA. Efter att ha konstaterat att många sverigedemokrater är positiva till judar och Israel (ibland till och med är judar själva) mässar forumskribenten:

”Inte så konstigt att en del av de (sic) hamnar i SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) där den senaste skandalen handlat om att organisationen arrangerat resor till Polen där man bjöd in SD-Kurirens chefredaktör Tommy Hansson.”

Ja, usch vilken skandal – SKMA arrangerar resor till Polen (där historiens värsta folkmord på judar visserligen ägde rum, men i alla fall – skandalöst var ordet). Med den omtalade inbjudan av min person var det så att jag skänkte 500 kronor till upprustningen av en judisk gravplats i en liten polsk stad och då erbjöds åka med på en Polen-resa i Förintelsens spår. Det var därför jag fick chansen att följa med på resan (observera: singularis), inte beroende på att jag var chefredaktör för SD-Kuriren.

Någon så kallad bjudresa rörde det sig dock inte om: varje deltagare betalade sin biljett själv.

I en av barackerna i muséet över koncentrationslägret Majdanek utanför Lublin har en mängd skor från lägrets fångar ställts ut.

Det hedrar SKMA att man inte är så ängsligt politiskt korrekt att man nekar en person som tillhör annat parti än de i sammanhanget övliga, FP och KD, följa med på en studieresa av oskattbart värde som denna. Och varför är det så verboten för sverigedemokrater att vara projudiska och/eller proisraeliska? Borde inte allt stöd till detta genom historien hatade, misshandlade och föraktade folk vara välkommet? För övrigt var jag inte ensam sverigedemokrat på resan.

Personligen har jag efter ringa förmåga stått på  judarnas och israelernas sida ända sedan den dagen för 47 år sedan då jag, tillsammans med min sjätteklass från landsbygdsskolan utanför Södertälje, genomförde en resa till Stora synagogan i Stockholm och en föreställning av skådespelet ”Anne Franks dagbok” på Chinateatern. Det var då elvaåringen förstod vad antisemitism och nationalsocialism gick för.

SKMA och andra projudiska organisationer hjälper mig och andra att hålla denna förståelse levande oavsett KGB-spionens och forumskribentens raljerier. Den senare borde överväga döpa om sin blogg så att namnet bättre stämmer överens med det verkliga innehållet.

Vad sägs om Forum för judeförakt?

Norska kyrkan tar ställning mot antisemitism

22 mars, 2010

Den 19 mars gick representanter för den Norske kirke – motsvarigheten till Svenska kyrkan i vårt västliga grannland – tillsammans med övriga tros- och livsåskådningssamfund i Norge till synagogan i Oslo i akt och mening att manifestera sitt stöd för Det mosaiske trossamfund, som Judiska församlingen i Oslo kallas. Bakgrunden till denna manifestation är att man är bekymrade över antisemitiska hållningar bland norska elever.

Föreståndaren för Det mosaiske trossamfund, Anne Sender, uttryckte sin glädje över att representanter för hela bredden av det norska troslivet på detta sätt beslutat visa sin solidaritet i en besvärlig tid. Sender hänvisade till det goda samarbete som traditionellt förekommer över de norska samfundsgränserna och framhöll:

– I den här situationen bör vi sluta med mysigt småprat och börja handla. Vi måste säga ifrån om vilket slags samhälle vi vill ha. Vi måste förankra goda hållningar i forskning och läromedel, hos skolledare och politiker. Detta är allvar för oss alla. Vi vill inte ha ett samhälle där mobbing och hets kan få spelrum.

 Nils-Tore Andersen.

 Nils-Tore Andersen, ledare för det norska Kirkerådet, framhöll för sin del:

– Vi vill gärna stå samman med er i handling, inte bara i ord. De aktiva amtisemiterna är en fara för vårt land, men lika farliga är de som delvis ger dem rätt.

Anmärkningsvärt nog uttalade också den muslimske representanten Shoaib Sultan, generalsekreterare i Islamsk råd Norge, sitt bekymmer över de antijudiska stämningar som råder bland muslimska elever och ställde sig solidarisk med Det mosaiske trossamfund.

Läs gärna Den norske kirkes text om tilldragelsen här:

http://www.kirken.no/?event=showNews&FamID=114464

När jag tog del av den norska kyrkans och de övriga samfundens ställningstagande undrar jag om en sådan här aktion till stöd för de norska judarna över huvud vore möjlig i Sverige. Till att börja med har Svenska kyrkan sedan åtskilliga år en tradition av närmast fanatisk kritik av Israel gränsande till antisemitism, vilket möjligen kan ha sin historiska förklaring i att Sverige aldrig har blivit i tillfälle att studera Förtintelsen på nära håll.

Under den tyska ockupationen av Norge 1940-45 lät, som en jämförelse med de under kriget relativt skyddade svenska förhållandena, den norske naziledaren Vidkun Quisling deportera över 700 norska judar till förintelselägren i Europa. Detta historiska arv gör att norrmännen vet vad antisemitism kan innebära.

I Sverige är det dessutom praktiskt taget omöjligt att uttala sitt stöd för judar om man inte i nästa mening framhåller att ett sådant stöd inte får utesluta möjlighet till kritik av Israel. I alla fall om man vill deltaga i debattens huvudfåra och inte bli marginaliserad.

Fyra skäggiga ryssar (III): Nikolaj Berdjajev

13 februari, 2010

Nikolaj Berdjajev föddes i ukrainska Kiev 1874 och dog som landsflyktig i Paris 1948, där den svenske författaren Sven Stolpe träffade honom vilket resulterade i den intresseväckande boken Nikolaj Berdjajev 1946 (nytryck Norma förlag 1983). Till skillnad från de båda tidigare ”skäggiga ryssar” som presenterats i min artikelserie – Fjodor Dostojevskij och Vladimir Solovjov – fick Berdjajev det tvivelaktiga nöjet att själv uppleva kommunismen som statsbärande ideologi.

nikl

Nikolaj Berdjajev (1874-1948)

Liksom så många andra som tillhörde den ryska intelligentian kring sekelskiftet 1900 blev Berdjajev starkt påverkad av marxismen. Och liksom så många andra ur den nämnda kategorin kom Berdjajev från välbeställd och adlig miljö. Han såg klart behovet av en nydaning av det förstelnade ryska samhället och drogs därför till radikalismen. Detta ledde till att han 1898 blev arresterad och kastades ut från universitetet. För Berdjajev var det emellertid omöjligt att helt och hållet ge sig marxismen i våld.

I likhet med föregångaren Solovjov kom Berdjajev att för en tid påverkas av tysk filosofi och främst dess exponenter Immanuel Kant och G. W. F. Hegel men gled alltmer över till influenser från religionsfilosoferna (och författarna) Dostojevskij och Solovjov. 1899 författade Berdjajev Subjektivism och individualism i social filosofi, något som resulterade i att han lystes i bann av de tsarryska myndigheterna samt deporterades till norra Ryssland där han framsläpade sina dagar 1900-1903.

Berdjajevs ideologiska position var komplicerad. Hans tänkande innehåller såväl kristna som socialistiska tankar, men han hyste betänkligheter mot både socialismen och kristendomen som dessa synsätt hade kommit att praktiseras. Berdjajev blir därför betraktad som kättare i båda lägren. För denne ryske tänkare spelar individens samvete en överordnad roll och han vägrar inordna sig i något auktoritärt tankesystem. Han var vidare, framhåller Stolpe, kritisk till äktenskapet som institution och kände äckel inför sexualitet och barnafödande.

Mest har Nikolaj Berdjajev mottagit influenser från Vladimir Solovjov. Han blev omsider medlem av Vjechi-rörelsen, ett informellt nätverk (även om denna term inte hade uppfunnits då) för socialistanhängare. Man menade att samhället kunde förändras endast om människans hjärta förändrades på ett avgörande sätt. Men det blev den materialistiska varianten av socialism som alltmer tog över inflytandet i det vacklande tsardömet medan Vjechi-rörelsen skälldes för att vara ”reaktionär.”

När revolutionen bröt ut kunde Berdjajev inte ansluta sig till dess våldsmetoder. Han kom tvärtom att se kommunismen som en form av demonisk ondska. Detta till trots utsågs Berdjajev till professor vid Moskva-universitetet, kanske ett försök av de bolsjevistiska makthavarna att tysta honom. Men Berdjajev lät sig inte tystas. 1921 var han med om att grunda Den fria filosofins akademi vilket förde honom på kollisionskurs med de nya makthavarna med V. I. Lenin i spetsen. Nikolaj Berdjajev utvisades därför från Ryssland 1922, alltså under det ryska inbördeskrigets slutfas.

Lenin addressing vsevobuch troops on red square in moscow on may 25, 1919.

Revolutions- och terrorstrategen V. I. Lenin talar i Moskva 1920.

Ett av Berdjajevs märkligaste arbeten är Sanning och lögn i kommunismen, som publicerades för första gången i den exilryska tidskriften Put (Vägen) i Paris 1931. 1953 utkom denna essä på ett tyskt förlag, och 1977 publicerades den, åter i tysk språkdräkt, av det österrikiska förlaget Neue Mitte i Wien under titeln Wahrheit und Lüge des Kommunismus; den senare utgåvan innehöll även en analys av författaren och hans arbeten.

Liksom Solovjov anser Berdjajev att man måste acceptera den sanning som finns i kommunismen för att på ett grundläggande sätt kunna tillbakavisa dess lögn. Berdjajev erkänner således att den kommunistiska ideologin innehåller viss berättigad kritik av det kapitalistiskt-borgerliga samhällets orättvisor och kristendomens oförmåga att lösa överhängande problem. Och i motsats till fascismen och nationalsocialismen, två andra ideologier Berdjajev kom i kontakt med som flykting i 1920- och 1930-talens Europa, står kommunismen för en sammanhängande och genomtänkt ideologi.

Kommunismen innehåller dock en lögn och, menar Berdjajev, denna lögn är så monstruöst överväldigande att den överskuggar allting annat i dess väsen: den förnekar  det sannaste och mest grundläggande hos människan, nämligen det andliga jaget vilket är det som sätter henne i förbindelse med det gudomliga. Den kommunistiska människan reduceras till en animalisk varelse, ett stycke materia i rörelse utan något som helst egenvärde. Berdjajev kommer att betrakta kommunismen som pseudoreligiös messianism, och häri ligger också dess attraktionskraft för så många människor i den moderna historien.

Följande är sannolikt det viktigaste Nikolaj Berdjajev har att säga om kommunismen i Sanning och lögn i kommunismen (min översättning från tyska):

”Om kommunisterna skulle lyckas helt och hållet med att utrota den religiösa känslan från den mänskliga själen genom sin anti-religiösa agitation, att fullständigt  utrota tro och vilja till offer i trons namn, då skulle de göra det omöjligt att tro på själva kommunismen; de skulle underminera sin egen existens och ingen skulle vilja offra någonting för tron på kommunismens ideal.”

Av detta kan man sluta sig till att kommunismen egentligen redan från början är dömd till undergång, ty även om den vinner så förlorar den!

När jag skrev om Berdjajev och hans filosofi i en kulturartikel i Smålandsposten den 16/10 1978 (är det någon av läsarna som minns denna tidnings fine kulturredaktör Albert Aronsson?) förutspådde jag följande:

”Att kommunismen, som i mycket uppenbart strider mot den ryska anden, skulle vara Rysslands slutgiltiga öde, det förefaller på något sätt otroligt.”

Vilket, om jag får vara framfusig nog att säga det själv, jag hade alldeles rätt i. Men, kan man fråga sig, hur kunde kommunismen ändå segra i Ryssland och behålla makten i 74 år, från bolsjevikernas statskupp 1917 till Sovjetunionens sönderfall 1991?

Jag skulle vilja framhålla tre tungt vägande oraker:

1. En djup splittring uppkom mellan den kejserliga staten och den ortodoxa kyrkan. Staten förödmjukade kyrkan och beslagtog alla dess jordegendomar redan under 1700-talet. Det ledde till att prästerskapet isolerades och utarmades samt framstod som svagt och utan inflytande på samhällsutvecklingen.

2. Revolutionära rörelser av skilda slag tog överhanden och skapade kaos i samhället och fruktan hos den statsbärande överklassen. Slutligen föll den man som skulle ha kunnat leda Ryssland in på en modern och civiliserad väg, premiärminister Pjotr Stolypin, offer för en anarkist som även arbetade för tsarens hemliga polis. Ryssland var vid denna tid på god väg att sälla sig till den västliga världens ledande industrimakter.

 Pjotr Stolypin (1862-1911)

3. En rå och brutal antisemitism existerade sedan länge i det gamla Ryssland och fick med jämna mellanrum eruptioner i form av blodiga pogromer. Denna antisemitism fanns både i de breda folklagren och hos den styrande eliten. Otaliga judar föredrog i ett sådant klimat att lämna Ryssland, vilket gjorde att landet tömdes på dugligt och välutbildat folk. De judar som inte emigrerade dödades, marginaliserades eller drevs i armarna på kommunisterna.

När kommunismen slutligen föll i Ryssland kunde detta ske mycket tack vare en andlig efterföljare till de tre ”silverålderns” filosofer som här porträtterats. Jag talar naturligtvis om Alexander Solzjenitsyn. Denne var skönlitterär författare  och ingen filosof i egentlig mening, men han hade påverkats starkt av framförallt Dostojevskij och stod på en solid rysk-ortodox grund.

Jag återkommer till Solzjenitsyn när det blir dags att presentera den fjärde av mina ”skäggiga ryssar.”

Fyra skäggiga ryssar (II): Vladimir Solovjov

28 januari, 2010

Mellan Vladimir Solovjov(1853-1900) och Fjodor Dostojevskij – se första avsnittet i artikelserien ”Fyra skäggiga ryssar” – existerade ett speciellt förhållande. De båda tänkarna hade träffats under tre dagar i klostret Optina Pustyn 1878, då Dostojevskij just förlorat sin minderårige son. Mötet med den yngre mannen stärkte Dostojevskij i dennes kristna tro. Solovjov  lät vid den uppburne författarens död publicera Tre tal till minne av Dostojevskij, där huvudtemat var hur Kyrkans ideal skulle kunna förverkligas och vad som krävdes för att en ”universell förbrödring” skall kunna uppstå.

Vladimir Solovjov: tänkare och känslomänniska.

Dessa tal var likaledes ett uttryck för Solovjovs egna tankar om framtiden. Han hävdar ”konstnärens roll som teurg” (teurg=religiös uttolkare). Solovjov ville arbeta för att förena det sanna, det goda och det sköna i en fungerande treenighet. Han vill att dessa begrepp skall bibringas gudomliga och eviga värden. Han skriver:

”Konstnärer och poeter måste ånyo bli präster och profeter, men nu i en annan, ännu viktigare och upphöjd bemärkelse: de skall inte behärskas av den religiösa idén utan själva behärska den och medvetet styra dess jordiska inkarnationer.”

Det är uppenbart att den djupt tänkande Solovjov betraktade den döde nationalskalden som just en sådan profetisk konstnär, ty när Dostojevskij hade avlidit sade Solovjov: ”Ryssland har inte bara förlorat en diktare utan sin andlige ledare.”

Vladimir Solovjov drömde om ett mänskligt idealsamhälle på jorden, men han gjorde tidigt klart att ett sådant samhälle icke kan formas på materialistisk grund och fördömde därför – precis som Fjodor Dostojevskij – den nihilistiska och anarkistiska terrorn, enkannerligen efter mordet på tsar Alexander II 1881.

De båda filosofernas ord klingade, som vi vet, förgäves: anarkisterna och nihilisterna lade med sin terrorism grunden för sovjetriket – som var en kollektiv Antikrist enligt senare tänkare – och tänkarna/teurgerna blev martyrer. Däremot kan man säga att de stora ryska religionsfilosoferna, liksom den Rysk-ortodoxa kyrkan, andligen överlevde den sovjetkommunistiska parentesen, låt vara att kyrkan nog så ofta kompromissade med makten.

Vladimir Solovjov var nog den mest fascinerande och motsägelsefulla personligheten av de ”skäggiga ryssar” jag valt att här behandla. Den stora biografin om honom har författats av K. Motjulskij: Vladimir Solovjov – Liv och lära, utgiven första gången i Paris 1936. Motjulskij framhåller i sitt förord:

”Vladimir Solovjov undervisade om helheten i människans natur: människan är en levande andlig varelse, en förkroppsligad ande och ett förandligat kött. Man kan förstå meningen med hennes öde endast om man utgår ur hennes väsens centrum, och på samma sätt är det med hennes livshistoria och värdet av det hon skapar.”

Den syntes mellan andligt och kroppsligt som Solovjov förespråkade kom dock aldrig att tillämpas, och mycket annat av det som denne tänkare utlät sig om tycktes motsägelsefullt och spretande åt alla håll. Jag tror ändå att man måste se Solovjovs grundläggande filosofi som ett storartat tankebygge och han själv som en Johannes döparen-gestalt för den väntade Messias. Någon stor författare var han aldrig.

Det har sagts om Vladimir Solovjov att han var en ”tillstängd människa”. Trots att han omgavs av vänner, beundrare och lärjungar ”levde han ett gränslöst ensamt liv”, som Motjulskij skriver. Denne gåtfulle siargestalt hade ända sedan barndomen haft syner och drömmar av visionär karaktär. Han  såg världens ”gudomliga grundval” ansikte mot ansikte, och han ställdes inför ett slags kvinnligt urväsen som han kallade ”Den eviga väninnan.”

Den eviga väninnan – här i form av en idealiserad framställning av Maria, Jesu moder.

Ursprungligen var denna vision erotiskt färgad men renodlades andligen mot slutet av filosofens liv. I Solovjovs väsen fanns hela tiden denna ”brottning” mellan det heliga och det sjäviska, det sinnliga och det sakralt upphöjda.

Motjulskij skriver:

”En ursprunglig intuition om alltets enhet ligger till grund för Solovjovs inspirerade lära om Sofia, Guds Vishet. Han var den förste som visade vägen till uppbyggnad av en ortodox kosmologi och antropologi och den ryska teologiska och filosofiska tanken började gå på den av honom upptrampade vägen.”

Höjdpunkten i Vladimir Solovjovs verk var den geniala lära som kommer till uttryck i hans verk Gudamänskligheten om människans gudomlighet och Guds mänsklighet, ”om världshistoriens mening såsom varande en gudamänsklig process.” Solovjov drar upp en konkret kyrklig strategi för en allmännelig kristlig, ekumenisk ansats för en förening av de kristna lärorna i öst och väst.

Han blir dock besviken och börjar tänka i eskatologiska termer (eskatologi=läran om de yttersta tingen): före Kristi andra tillkommelse kommer det att finnas ett Antikrists rike, och endast ett fåtal kristna förblir Kristus trogna. I slutet av sitt korta liv framställer Solovjov Berättelsen om Antikrist.

Motjulskij igen:

”Solovjov hade en stark känsla av denna världs orättfärdighet, en önskan att bygga upp en ideell värld där rättfärdighet levde, en erosteori, ett försök att reorganisera världen och när detta föll sönder en tanke på att reformera samhället.”

De tankar Solovjov uttryckte kom att påverka en rad teologer, tänkare, författare, poeter och andra i samhället verksamma personer. Solovjov skall också ha ägt en personlig, hemlighetsfull dragningskraft som uttrycks på följande sätt av biografen Motjulskij: ”Han var en fana omkring vilken man förenade sig och för vilken man kämpade.”

Solovjovs farfar var präst och hans far historiker. I likhet med Dostojevskij hade han i sin ungdom haft en vänsterperiod och var även påverkad av tysk filosofi innan han återvände till den ryska ortodoxins famn. På mödernet härstammade han från den polska ätten Brczinskij; han hyste också sympatier för Polen och för den romerska katolicismen.

Från modern skall han ha ärvt sitt sydländska temperament, sin poetiska fantasi och sin fallenhet för romantiska drömmerier. En första olycklig kärlek i barndomen leder fram till Solovjovs kult av det ”evigt kvinnliga” samt allehanda känslostormar. Motjulskij menar att i Solovjovs inre döljer sig ett mörkt kaos, något som leder till logiska schemata och förnuftsmässig systematik i syfte att besvärja detta kaos.

På 1890-talet kom Vladimir Solovjov att alltmer betvivla såväl den katolska som den ortodoxa kyrkans sanningsanspråk. Han betraktade i detta stadium av sitt teologiska tänkande en total underkastelse under den kyrkliga makten som en direkt heresi.

Motjulskij:

”Han var den ende medlemmen i den kommande kyrkan, medlem i den ‘lilla flocken’ vars öde var att besegra Antikrist.”

Solovjov såg ortodoxin och katolicismen som ”historiska etapper” snarare än som eviga sanningsbärare men ställde sig själv slutligen utanför alla trosbekännelser. När han dog, blott 47 år gammal, gjorde han det dock som rysk-ortodox. Hans sista ord lär ha varit: ”Vi måste bedja för judarna.”

http://www.geteducated.se/images/content/historia_pogrom.jpg

Vid denna tid förekom nämligen i Ryssland våldsamt blodiga pogromer, uttryck för den traditionella och primitiva antisemitism som härjade i Ryssland och Östeuropa.

En värdig Segerstedt-stipendiat!

4 januari, 2010

Den 16 december tilldelades journalisten Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet för år 2009 vid en högtidlighet i samband med en Chanukka-fest som hölls i regi av Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. Stipendiet, som utdelats av samfundet årligen sedan 1982, tillfaller den person som bedömts ha gjort  särskilt värdefulla insatser för Israel.

images Äras den som äras bör…Tor Carlid håller föredrag i Betlehemskyrkans Israel-grupp. Foto: Tommy Hansson

Efter att ha känt Tor några år såsom deltagare vid Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm, där Tor varit en drivande kraft i drygt tio års tid, kan jag inte annat än understryka att han är en synnerligen värdig stipendiat!

Tor, numera pensionerad efter 40 års verksamhet på den kristna tidningen Dagen, var märkbart rörd i samband med prisutdelningen. Han framhöll i sitt tacktal bland annat:

– Jag känner mig oerhört hedrad över att vara i samma sällskap som tidigare stipendiater som exempelvis Per Ahlmark, Alf Svensson, Inga Gottfarb, Jackie Jakubowski, Stanley Sjöberg, Lars-Åke Hallin med flera. Jag har strävat efter att bygga broar mellan judar och kristna. För mig som troende kristen har Israel alltid varit Bibelns land, det land som fött Abraham, Isak, Jakob, Josef och hans bröder, kung David, tempelbyggaren kung Salomo samt sist men inte minst Jesus Kristus.

1985, berättade Tor, hände något viktigt i hans liv:

– Det var då jag träffade Georg Eismann, en jude bosatt i Hägersten som bekämpade antisemitismen. Han skrev brev till – och fick svar från – personer som påven Johannes Paulus II och Sveriges biskopar. Han frågade om jag ville vara med i detta arbete. Det var en stor sak för mig när jag första gången inbjöds hem till honom, en representant för det utvalda judiska folket!

Tor Carlid antog med glädje inbjudan att deltaga i det viktiga arbetet mot judehat och antisemitism. 1991 gjorde han en minnesvärd resa till Israel – hans första – för kristna journalister, en resa som var ämnad att sätta fart på Israel-intresset. I Tors fall gjorde den det med besked – han gick omsider med i en rad proisraeliska och projudiska grupperingar såsom Samfundet Sverige-Israel, Shalom över Israel, Israels vänner med flera.

Redan när han tog beslutet att arbeta mot antisemitism 1985 började han bearbeta Svenska kyrkan, men föret var trögt i portgången:

– Det tog tio år, till 1995, innan Svenska kyrkan under Gunnar Wemans tid som ärkebiskop gjorde ett uttalande mot antisemitism.

Tyvärr kan man knappast säga att kyrkan fortsatt på den vägen. Motståndet mot Israel har varit stort, särskilt under K. G. Hammars tid som ärkebiskop då initiativen för att bojkotta Israel på olika plan stod som spön i backen parallellt med att det kyrkliga budskapet urvattnades och förvärldsligades.

– En höjdpunkt i mitt journalistiska liv, berättade Tor, var då jag 1995 gjorde en intervju i Stockholm med Petrenko, den befälhavare som ledde Röda arméns befrielse av Auschwitz den 27 januari 1945, ett datum vi i dag högtidlighåller som Förintelsens minnesdag.

Tor Carlid har vidare alltid intresserat sig för Raoul Wallenberg, den tillförordnade ambassadsekreterare vid Sveriges Budapest-legation som 1944-45 räddade tusentals ungerska judar undan Förintelsen genom att utfärda svenska så kallade skyddspass.

– Jag har haft förmånen att intervjua Wallenbergs medarbetare Per Anger, som var fången fem veckor av ryssarna.

Det som i första hand renderat Tor Carlid Torgny Segerstedt-stipendiet – som uppkallats efter ”den store” Segerstedts son, Torgny T. Segerstedt – är hans brinnande engagemang för Betlehelmskyrkans Israelgrupp som bildades 1996. Gruppen träffas under terminerna var tredje fredag i månaden kring en intressant föredragshållare, och vem som helst äger tillträde utan föranmälan.

– Gruppen fungerar som en bro mellan judar och kristna och har vuxit stort under årens lopp, avslutar Tor Carlid vars omisskännliga dialekt röjer det småländska ursprunget.

Jag hade slutligen själv förmånen att få medfölja en studieresa till Polen i Förintelsens spår i slutet av augusti 2009 tillsammans med Tor och andra vänner av det judiska folket. Resan ordnades av SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism och blev en stor och viktig upplevelse i alla fall för mig.

Det judiska Polen (V): Kommunistisk antisemitism

9 november, 2009

Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat ”Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen ”de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. ”Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

”Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska ”sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

”Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en ”titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav ”de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa ”judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en ”antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som ”femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som ”femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 – liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var ”främlingar”, ”kosmopoliter” och ”sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: ”Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: ”Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: ”Jag ropade ‘Leve Gomulka!'” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. ”Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: ”Jag ÄR Gomulka.”