Det judiska Polen (V): Kommunistisk antisemitism

Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat ”Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen ”de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. ”Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den ”antinationalistiska” respektive den ”antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

”Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska ”sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

”Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en ”titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav ”de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa ”judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en ”antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som ”femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som ”femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 – liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i ”den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var ”främlingar”, ”kosmopoliter” och ”sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: ”Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: ”Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: ”Jag ropade ‘Leve Gomulka!'” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. ”Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: ”Jag ÄR Gomulka.”

 

Några judar har fått rättvisa

I början av augusti månad nåddes vi av beskedet att israeliska myndigheter godkänt avhysningen av arabiska familjer vilka varit bosatta i östra Jerusalem. Efter vanligheten haglade de internationella protesterna. Brittiska diplomater sade exempelvis i ett uttalande:

”We are apalled by the eviction in East Jerusalem. (…) These evictions are incompatible with the Israeli professed desire for peace. We urge Israel not to allow the extremists to set the agenda.”

Britterna, och andra som riktat protester och fördömanden mot Israel såsom USAs utrikesminister Hillary Clinton och EU, glömmer dock en i sammanhanget avgörande detalj: araber har nämligen ockuperat cirka 1400 hus i Jerusalem sedan den judiska statens utropande 1948, då araberna jagade ut judarna och lade beslag på deras egendom. I den judiska delen av Jerusalem tilläts däremot araberna att bo kvar utan att behöva frukta för liv och hem.

De nu genomförda avhysningarna innebar endast att några få judiska familjer fått rättvisa efter 61 års väntan. Övriga judiska hus fortsätter att vara olagligen ockuperade eller byggda av araber. Om detta se denna länk:

http://www.jcpa.org/jlmbldg.htm

Sedan 1967, då den östra delen av Jerusalem befriades från den jordanska ockupationen, har judiska familjer utan framgång kämpat för att få hus och hem tillbaka. Det liberala rättssystemet i Israel har till helt nyligen sökt stoppa alla dessa försök med påföljd att många judar givit upp sina ansträngningar, icke minst till följd av en sviktande ekonomisk situation. De nyligen genomförda avhysningarna ger visst hopp om att dessa judar kan vederfaras rättvisa.

Karta över var avhysningar av arabiska husockupanter skett i Jerusalem. (Christian Science Monintor)

Man kan bara beklaga att processen tagit så lång tid i anspråk, och att många judar under tiden förlorat såväl pengar som sin tilltro till det israeliska rättssystemet. De som nu äntligen fått sin egendom tillbaka har inte fått någon särskild ekonomisk eller annan kompensation för att deras hem under så lång tid olagligen varit konfiskerade av arabiska ockupanter.

De internationella protesterna mot vräkningen av de arabiska ockupanterna måste, enligt mitt förmenande, ses som en kombination av antisemitism, hyckleri och okunnighet. De aktuella arabfamiljerna var trots allt fuller väl medvetna om det olagliga i deras boende och har haft många år på sig att se sig om efter alternativa bostäder. Nu valde de, föga överraskande, att efter vräkningen övernatta på gatan i syfte att ge pressfotograferna goda fotomöjligheter och få världssamfundets professionella gråterskor med på noterna.

http://edition.cnn.com/2009/WORLD/meast/08/03/israel.evictions/

Det norska Sentrum mot antisemitisme (SMA) framhåller genom sin talesman Erez Uriely följande:

”SMA fördömer dem som diskriminerar judar genom att neka dem samma rättigheter som andra människor har, inklusive rätten att bo i sina egna hem och i sitt eget land. (…) SMA uppmanar israeliska domstolar att sätta stopp för den omfattande anarkin i Israel, där araberna olovligt ockuperar judiska fasta egendomar och nekar att ge dem tillbaka till sina ägare. Varje år stjäl araberna jord från staten, där de olagligen bygger hus. Fenomenet är utbrett i Jerusalem och andra städer, men särskilt i Negev i söder och i Galiléen i norr. Hundratusentals arabiska hus har byggts olovligt på jord som är köpt och ägd av det judiska folket.”

När det gäller att mot staten Israel rikta protester och fördömanden av allehanda slag är uppfinningsrikedomen som bekant nära nog total, men när det kommer till att kritisera apartheidliknande förhållanden i muslimska länder regerar tystnaden. Flera muslimska och/eller abarbiska stater blev Judenrein efter 1948, och närmare en miljon judar tvingades ut i en vansklig och osäker tillvaro.

 Benyamin Netanyahus administration har äntligen tagit itu med uppgiften att avhysa olagliga arabiska husockupanter i Jerusalem.

Det kan vidare nämnas att i den totalitära diktaturen Saudiarabien är det belagt med dödsstraff för judar att färdas i den heliga staden Mekka. I andra länder och territorier där muslimer styr, exempelvis i det ”liberala” Jordanien och i territorier under Den palestinska myndigheten, är det vid hot om dödsstraff förbjudet att sälja fast egendom till judar. I samma länder och områden är judehetsande böcker såsom Sions vises protokoll och Hitlers Mein Kampf storsäljare.

Det är hög tid att rycka masken av och göra upp med det patologiska judehat som breder ut sig på olika håll i världen och som, ofta nog, döljs bakom en fasad av humanitärt engagemang och så kallad antisionism!